Känslosamt och allvarligt på visningen av Sameblod

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Tusentals samer var samlade i den norska staden för att uppmärksamma en av de viktigaste händelserna inom samisk historia – 100-årsjubileumet av det första samiska landsmötet – och biljetterna till filmvisningen var slutsålda sedan månader tillbaka. Mindre än ett dygn tidigare hade Sameblod belönats med Göteborg filmfestivals tyngsta pris, Dragon award best nordic film, och att det var en speciell kväll underströks när regissören Amanda Kernell inte kunde hålla tillbaka tårarna då hon presenterade filmen. 

– Berättelsen är så pass personlig och verklig, och nära i tiden att det kändes väldigt stort att visa den, och smärtsamt, säger Amanda Kernell. 

”Såren är så närvarande”

– Man jobbar ju mest på med sitt, men i ögonblick kommer det över en vad man har gjort en film om och hur nära verkligheten det är. Att det inte är över och att de såren är så närvarande, både i mitt liv och i biosalongen. 

I inledningen av filmen möter vi den åldrade kvinnan Ella Marja, spelad av Maj-Doris Rimpi, som tvingas möta sitt samiska förflutna när hon besöker sin systers begravning. Historien hoppar därefter tillbaka i tiden till 1930-talet till Ella Marjas ungdom och händelserna som leder fram till att hon till slut lämnar sin familj, sitt hem och avsäger sig sin samiska identitet. Det är en hård skildring av en tid i Sverige när rasbiologin hade starkt fäste och samer förbjöds att tala sitt språk och utöva sin kultur. Många scener kändes på ett personligt plan för Lene Cecilia Sparrok, som spelar den unga Ella Marja. 

– Vissa ämnen blev hårdare. Exempelvis scenen med rasbiologerna, och hela frågan att vända ryggen åt det samiska, det som betyder mest av allt för mig personligen, säger hon och fortsätter: 

– Det har inte berättats förut, så det är bra att det kommer fram. Sedan tycker jag också att det är bra att filmen är på sydsamiska eftersom det inte är så många som pratar det flytande längre. 

Med de högervindar som drar genom hela västvärlden just nu känns filmens tema om klass och rasbiologi väldigt angelägen även i dag. Men det var inte anledningen till att Amanda Kernell ville berätta den här historien. 

”Har inte gjorts någonting”

– Det är så påtagligt i mitt eget liv och det har inte gjorts någonting på film om den här delen av vår historia. Den äldre generation som var med om det här dör ju nu, och jag har velat att det ska finnas någon lösning innan det, någon försoning eller återupprättelse, säger hon. 

– Men medan jag har jobbat med filmen, så har kopplingen till nutiden blivit mer påtaglig. För något år sedan avslöjades rom-registret, och det blir så tydligt för en när man sitter med material från 1930-talet. När filmen visades i Italien såg publiken det verkligen som en kommentar till assimileringspolitiken som finns nu.