Spegelneuronen

Samma dag som intervjun med Anja Hirdman ska göras dyker det i mitt Facebookflöde upp ett inlägg från en kvinna som skriver att hon börjat få panik när hon på tv ser människor som friklättrar på höga höjder. Hon undrar vad det är som har hänt med hennes hjärna.

Svaret är att inget har hänt. Det är helt enkelt så vi människor fungerar. Vi är skickliga på att läsa av andras känslor och är dessutom mottagliga för känslosmitta, där en upplevd känsla kan gå från person till person. Det är egenskaper vi under evolutionens gång har utvecklat för att klara samspelet med människor i vår omvärld. Våra hjärnor gör inte någon stor skillnad mellan det vi upplever i verkliga livet och det vi följer genom en bildskärm. Just känslor har dessutom extra lätt att gå genom rutan och påverka den som tittar.

– De mediala rum vi tillbringar så mycket tid i talar mer till våra känslomässiga sidor än till de mer reflekterande, säger Anja Hirdman.

En del i vår förmåga att ta till oss det vi ser andra göra beror på en neuron i hjärnan, som fått namnet spegelneuronen. Det var forskare som under 80-talet skulle studerade varifrån en apas handrörelser styrdes. Den upptäckt de fick på köpet var att den neuron som aktiverades av apans egen rörelse reagerade på samma sätt när den studerade apan såg en annan apa göra samma rörelse. Det kunde sedan konstateras att vi människor har samma mekanism i våra hjärnor, att vi registrerar och speglar även sådant som händer utanför den egna kroppar.

Del av det sociala jaget

Vår förmåga till inlevelse gäller inte heller bara det vi ser som vi vet är sant. Trots vetskapen om att människor i en tv-serie är fiktiva figurer så berörs vi på riktigt av deras levnadsöden. Dessa personer kan till skillnad från dem vi har omkring oss i den verkliga världen vara lättare att förstå och därigenom ta dem till sig. Tv-mediets styrka bygger enligt Anja Hirdman mycket på det långdragna, repetitiva berättandet. Vi får tid att tränga in i olika personer och de blir begripliga för oss genom att vi får ta del av deras bakomliggande motiv.

– Det är en viktig del av vårt moderna samhälle, att vi människor följer och kan ha en relation även till personer vi följer i en serie. Televisionen är därför viktig för det sociala jaget. Den får oss att gå utanför våra egna gränser och leva oss in i andras verkligheter. Det kan lära oss mycket om hur våra sympatier och antipatier fungerar, säger hon.

Med reality-serierna kan vi genom tv- eller dataskärmen komma nära personer som också finns på riktigt. Anja Hirdman tar i boken upp ”Lyxfällan” som ett exempel på en realityserie som är uppbyggd på ett sätt som ska framkalla en viss typ av känslor. Hon kallar dessa för korrektionsserier, där ”Du är vad du äter” är ett annat exempel.

De som medverkar i serien är som regel låginkomsttagare som pekas ut som personligen skyldiga till sin situation. Några möjliga socioekonomiska förklaringsmodeller läggs aldrig fram.

– Att skammen är en central del syns tydligt i den köksscen som är brytet i alla dessa program, där programledarna ställer de medverkande till svars. Det ingår då att de som har försatt sig i den här situationen gråter när de medger sin skuld, säger hon.

”Emotionellt brus”

Medan tablå-tv-tittandet har minskat så har det televisuella tittandet i stort ökat. Ny teknik gör att medierna är tillgängliga för oss oavsett var vi är. Via mobiler och datorer kan följa flöden av serier och dessutom diskutera dem med andra. Anja Hirdman beskriver det som ett konstant emotionellt brus.

– I och med att den televisuella världen når ut till så många människor, har så stor genomslagskraft och faktiskt ligger till grund för en stor gruppgemenskap så har vi all anledning att fundera kring hur och varför vi berörs så mycket av det vi ser där, säger Anja Hirdman.