– Det händer bara ibland, då jag blir tagen av berättelsen. Och jag försöker alltid att se de filmer som jag är med i, vilket knappast är något självklart för skådespelare att göra. Men det är nyttigt, inte bara för att utvärdera sin insats, utan också för att det förstärker insikten om att det inte är ens egen film. Det är regissörens film, och slutresultatet är liksom bortom ens kontroll. Fast det är ändå alltid mig själv jag ser i alla dessa roller, inte någon annan person.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det sistnämnda tordes gälla särskilt för bioaktuella Valley of Love, där metanivåerna är flera. Isabelle Huppert återförenas här på vita duken med Gérard Depardieu för första gången sedan duon spelade älskare i Loulou från 1980. Det är en berättelse där skådisveteranerna gestaltar till synes fiktiva versioner av sig själva.
Överensstämmande med verkligheten: Två stora filmstjärnor som heter Isabelle och Gerard möts igen efter många år och en död son finns i det förflutna (Depardieus son, skådespelaren Guillaume Depardieu, dog 2008). Inte överensstämmande med verkligheten: Filmens Isabelle och Gerard var en gång ett par och sonen är deras. I ett fiktivt universum skulle sonen dock kunna ha blivit till i Loulou. Har Huppert tänkt på det?
– Det går självklart att förställa sig alla möjliga saker om våra karaktärer, och det är många som har tänkt i de banorna som du nämner gällande kopplingen mellan filmerna, även om jag själv inte har gjort det. I filmen uttalar jag faktiskt inte Gerards namn förrän i en scen i slutet.
Ökenhallucination
Valley of Love utspelar sig i det kokheta månliknande ökenlandskapet Death Valley i östra Kalifornien, dit parets son sex månader efter sitt självmord har instruerat sina föräldrar att åka genom ett brev som plötsligt uppenbarat sig, och utlovar att han ska återuppstå i ökenhettan. Det hela blir till en smått David Lynchiansk ökenhallucination, som i grunden är melankolisk men även bär på komiska ögonblick. Isabelle Huppert kände till Death Valley väl innan inspelningen.
– Jag hade varit där två år tidigare, som turist. Det är en väldigt märklig plats, som passar en märklig historia som denna. Och eftersom atmosfären där är så påtaglig, blev även de enklaste konversationer intressanta i den miljön. Som skådespelare kunde vi använda oss av platsen genom att bara känna in det udda i den, och använda miljön som en komponent i det som gör den här filmen så rik och uttrycksfull. Vi behövde inte överdriva på något sätt alls.
Går till fantasin
Filmens spirituella aspekter är inget som Isabelle Huppert känner igen sig i personligen. Det gör hon däremot i tendensen att gå till fantasin under perioder av svår sorg och förlust.
– Att gå igenom upplevelsen av att förlora sitt barn eller att förlora någon som man älskar kan få en att vilja tro på nästan vad som helst. Det är ett försök att göra något oacceptabelt ogjort. Jag tror att människan som varelse är kapabel att upprätta de mest udda av ramverk för sin egen verklighet, enbart för att kunna hantera något svårt. Precis som att föräldrarna i den här filmen accepterar den högst egendomliga situationen som deras son har orkestrerat, vilket i sin tur blir en sorts metafor för filmkonsten. Den döde sonen regisserar händelseförloppet.
”Ofta tar folk i för mycket”
Den höga trovärdighetsgrad som Isabelle Huppert lyckas åstadkomma i de flesta av sina rolltolkningar, tror hon själv huvudsakligen har att göra med ett fasthållande i verkligheten.
– Det som jag uttrycker i mina roller, och som jag ibland läser om mig själv i recensioner, är vad jag tror är det mest autentiska beteendet om situationen skulle ha utspelat sig på riktigt. Ofta tar folk i för mycket för att gestalta något i fiktiva berättelser, och när saker läggs till på det sättet frångår man verkligheten. Jag försöker bara vara sann, varken mer eller mindre.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vid det här laget har Isabelle Huppert en enormt diger filmografi, där hon har arbetat med en väldig mängd regissörer (varav hon återkommer till vissa, som Michael Haneke). Som 63-årig filmikon fortsätter hon dock att vara nyfiken på nya samarbeten, nya fiktiva verkligheter.
– Det är min natur att vilja upptäcka, så jag tar mig ständigt an väldigt olika projekt och filmskapare. Och det handlar inte om generositet från min sida, utan är främst något själviskt eftersom min egen potential utvidgas genom att jag så ofta arbetar med olikartade människor.
Spelar mot Depardieu i Valley of love
Valley of Love är regisserad och skriven av regissören, skådespelaren och författaren Guillaume Nicloux, som tidigare bland annat har regisserat Kidnappningen av Michel Houellebecq (2014).
I rollerna syns bland andra Isabelle Huppert, Gérard Depardieu, Dan Werner och Aurélia Thiérrée.
Filmen vann i februari en César Award för bästa iscensättning (cinematography), och tävlade i fjol om en Palme d’Or vid Cannes. Svensk biopremiär 1 april.
Prisad skådespelare
Namn: Isabelle Huppert
Ålder: 63 år
Född: Paris
Bor: Paris
Familj: Gift med den franska författaren, producenten och regissören Ronald Chammah. Har tre barn, däribland skådespelaren Lolita Chammah.
Filmer i urval: Violette – giftmörderskan (1978), Heaven’s Gate (1980), Ceremonin (1995), Ett känsligt öde (2000), Sängfösaren (2000), Pianisten (2001), 8 kvinnor (2002), Vargens tid (2003), Jag och min syster (2004), Maktens rus (2006), White material (2009), Amour (2012), The Nun (2013), En tripp till Paris (2014), Louder than bombs (2015).
Priser i urval: Bästa Skådespelerska, Cannes (Violette–giftmörderskan och Pianisten), Bästa Skådespelerska, César Awards (Ceremonin), Silverbjörnen för Enastående Insats, Berlinale (8 kvinnor), Speciallejon för samlade verk, Filmfestivalen i Venedig (2005), Lifetime Achievement Award, Stockholm Film Festival (2011),
Aktuell med: Den kvinnliga huvudrollen i filmen Valley of Love.
