I Elle (2/7-2019) släpper skribenten Estelle Tang en lättnadens suck när tillfrågade experter försäkrar henne om att nej, du kommer (förmodligen) inte få könshår i pajen (vilket en av killarna i filmen råkar ut för) ifall du blir bortbjuden på midsommarfest.
Svensk fylla och statusskryt
I det svenska midsommarfilmsutbudet hittar man många komedier. Exempelvis “SOS – en segelsällskapsresa” (1988). Högtiden firas bland segelbåtar i Stockholms skärgård. Det bjuds på alkohol, det minglas, men främst fungerar festligheterna som en illa dold skenanledning för att skryta med sina flytande statusmarkörer.
Filmen är rik på upptåg: Stig Helmer och Ole börjar dagen på maskerad, utklädda till en rosa kanin och Stålmannen, och hamnar efter en rad förvecklingar på en sopbåt mitt ute i ingenstans. Ole har på vägen dit, lite i förbifarten, hunnit kapa en segelbåt för att hämta upp sin förlupna kompis. Passande nog blåser bekanta förbi med sin motorbåt och erbjuder skjuts till närmsta påkostade fest. Dagen har knappt nått halvvägs och duon har redan säkrat en färgstark anekdot till nästa arbetsdags morgonfika.
Här kommer ett av högtidens stressigaste inslag fram: förväntningarna på ett spektakulärt firande.
Man ska ha något att berätta när kollegorna nyfiket undrar vad just du gjorde under midsommar. Inte undra på att folk super åt sig minnesförluster för att slippa svara på frågan.
Danska midsommarspöken
Men midsommar är inte bara en svensk företeelse. I danska ungdomsskräckisen “Midsommer” (2003) gäller andra traditioner. Alkohol hinkas, däri finns inga olikheter, men i stället för midsommarstång bränner de bål med en docka i form av en häxa. Men festligheterna överskuggas av sorg. En av killarnas syster har nyligen begått självmord och sorgen är ännu inte tillräckligt bearbetad. Festligheterna får en ockult krydda när systern av allt att döma återvänt för att spöka. Filmen gör en poäng av att högtiden förhöjer saknaden av de som gått bort och inte längre kan vara en del av de årligt upprepade traditionerna.
I kategorin urspårad skräck hittar man den ryska, snorbilliga found footage-filmen “Shopping Tour” (2012). En mor och son ska åka på deras första utlandsvistelse och tar bussen över finska gränsen. Föresatsen med resan är att handla tax free-sprit och bunkra upp rejält med billiga elektronikprylar. Men den planen går i sank riktigt jäkla fort när varenda finne de stöter på visar sig vara kannibal. Filmen lider av grov beröringsskräck och allt som är främmande är livsfarligt.
Lyckliga finska kannibaler
Traditionerna har här förvrängs till groteska ritualer: varje midsommar är det regel att varje finne måste förtära (minst) en utlänning per person, annars är året misslyckat. Men aftnarna leder även till rituella självmord. Polischefen Tuivisto för en monolog direkt in i kameran, stående framför en besynnerlig utterstaty, om varför han tror att finne efter finne tar sitt eget liv under midsommaraftnarna. Han menar att den lummiga landsbygden, den potenta spriten och den smarriga utlänningen på fatet gör att lyckan blir för stor för att kunna hanteras. Livet har helt enkelt nått sin kulmen och självmordet är en segerviss handling. Man slutar på topp. Det är en minst sagt en bisarr syn på vilka ingredienser den perfekta högtiden borde innefatta.
När svenskarna (eller danskarna) porträtterar midsommar går man på igenkänning och snubbelhumor. I utländska ögon förvandlas högtiden till rent barbari. Ett barbari som uppenbarligen kan vara gångbart för en världsomspännande publik. Folktro och sägner, där midsommar spelar en viktig roll i Sverige, är dessutom populärt inom skräck: “The Witch” (2015) och “The Curse of La Llorona” (2019) är exempel på folk horror-titlar som rönt uppmärksamhet om sistone.
Skräcken behöver inte alltid mörker. Vår tids skräck handlar lika mycket om en brännande sol som aldrig går ner.
