BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Nobelpriset verkar under hela århundradet ha varit tämligen övervärderat i maktkampen om skönlitteraturens kvalitet. Den självpåtagna omdömesgillheten (vilket underbart svenskt ord!) har just dessa kollegor och skribenter sällan kunnat föra i övertygande bevis, trots att somliga av dem utan tvekan besuttit briljanta litterära och reflexiva färdigheter som alltför sällan tagits i bruk.
Något år gavs priset till en medelmåtta, något annat år till någon som i sanning kunde förtjäna en klapp på axeln och tjäna en slant i den svala nordiska utmarken. Ofta har sådana, som redan under lång tid utmärkt sig, blivit belönade (vilket för övrigt urholkar de övriga nobelprisernas anseende, där numera endast den redan mångfaldigt uppmärksammade kan komma i fråga och där man endast beaktar få vetenskapsområden, och tillmäter ekonomin ett helt oförtjänt egenvärde).
Någon gång har politiskt medvetna författare helt enkelt vägrat ta emot priset. Givetvis har även de mest lysande av oss äntligen fått ”sitt” pris (och därmed alla böcker sålda), men det verkar mestadels ha varit lyckoträffar. Om slikt kan (och bör) man träta. I Stockholm fortsätter inte bara de aderton, då som nu, knappast att vara särskilt medvetna om hur andra i Europa tolkar de provinsiella budskapen från den forna stormakten i Nord.
Nåväl.
Min enastående handledare, poeten och teologen Lars Thunberg, genom vilken jag mött flera av de elokventa och emellanåt ytterst insiktsfulla akademiledamöterna genom tiden, skulle ha vänt sig i graven om han hade läst den gångna vinterns nyheter; och jag kan bara hoppas att vår Herre inte släpper in dessa genom himmelrikets internätportal. Hursomhelst kan man sannerligen överraskas av hur snabbt den löjliga klubben – kring vilken man verkligen inte bör ”tassa” (vilket Jonas Gardell så omsorgsfullt uppmuntrade oss till i december (Expressen 10.12.2017) – bryter samman i dessa dagar.
Inte är det helt olikt Sovjetunionen och andra dysfunktionella sociala system, vilka efter årtionden av fungerande maktmissbruk i rasande fart brukar ge vika när marken äntligen börjar luta och gunga under porslinsfötterna.
Att några ledamöter, sent omsider, givit efter för sina inre etiska impulser och tagit modet till sig att avgå inger i varje fall hopp. För övrigt bjuder Akademiens historia snarare på en besvärande oförmåga att smälta samman estetiken och etiken. När jag (på engelska) präglade begreppet ”est/etik” var det för att hävda att varje etisk handling nödvändigtvis innefattar även en estetisk dimension, det vill säga att empatiskt och klarsynt varsebli den andres lidande innan moralen blir till förnuft.
Flera nobelpristagare och akademiledamöter uppfyller ett sådant krav med råge medan andra framgångsrikt har iscensatt motsatsen, månde genom dolda nazistiska livsåskådningar eller ”tyrannosauriskt” människo- och kvinnoförakt (jfr Andreas Gustavsson, ETC 11.4.2018).
Att man överhuvudtaget funderar över att utse en nobelpristagare även i år ter sig bisarrt. Även kritiska skribenter verkar vilja tro att förtroendekrisen ligger i en möjlig framtid. Har de inte märkt att Svenska Akademien redan mist nästintill allt av förtroende i den kulturskapande och läsande befolkningen här och annorstädes i världen?
Korruptionen i fastighetsskandalerna har varit känd hur länge som helst och många är de kvinnor och deras vänner vilka i lång tid har känt (ända in på kroppen) den sunkiga kulturklubbens klibbiga kladdanden. Vem vill uppmuntra sin dotter att på en sådan plats föredra framstående dikter även om saftiga stipendier hägrar? Nej men Halle da! Inte kan man väl oja sig över att allt har gått så fort och att det egentligen handlar om boulevardjournalister som frossar i sitt drev. Som om inget av intresse skulle ha hänt så att man bara kan fortsätta rycka på axlarna!
Kanske bör man trots allt inte endast hålla akademiledamöterna ansvariga som personer, även om somliga givetvis förtjänar ett ”pris” som rättsväsendet och/eller den kritiska mediala offentligheten delar ut. Måhända bör man helt enkelt ställa historien själv till svars. Vem kan tro att en sådan konstruktion håller i längden, där somliga utsedda utser andra i ”kretsen” utan insyn och transparens, och där man/kvinna förvaltar gigantiska finansmedel bortom regler som vanliga dödliga och företag måste följa? Är en sådan konstruktion nästintill en inbjudan till korruption, enligt allt som vi vet om samhällets dynamik (på samma sätt som bilindustrin genom skenhelig statlig dubbelmoral inbjuds att fuska och vapenindustrin, även i Sverige, exporterar till krigets dödszoner)?
Vem skulle vilja tacka nej till att få äta en god middag i gott sällskap utan att behöva betala? Och till att få nästintill obegränsad makt att belöna och ”sponsra” andra, och till och med föreslå varje år den som man tror sig att hela världen lydigt betraktar som årets bästa författare? Har det litterära omdömet i sig möjligen sin vagga i Stockholm?
Att ”vinna legitimitet från hela det svenska folket”, som Sara Danius så ädelt uttryckte det, ter sig i mina ögon idag och imorgon fullständigt ogörbart. Även hennes tro på den svenska mirakelmedicinen ”modernisering” visade sig inte kunna bota den sjuka kroppen. Att teknokratiskt genomföra en stadgeändring uppifrån och ned skulle bara hindra det öppna samtalet om akademins ursprungliga uppgift att befrämja den svenska skaldekonsten. Om det räcker att helt enkelt utse flera kvinnor får andra dryfta. Att det ”jämmerliga gäng” som är kvar (Thomas Steinfeld i Tysklands främsta morgontidning SZ, 14.4.2018) skulle få ärva makt och mandat framstår i mina ögon som fullständigt korrupt.
En gammal social kropp bör få lov att insjukna och dö i frid, så att de anhöriga sedan skall kunna begrava den värdigt. Måhända i tysthet, måhända i en statsbegravning, men i vart fall på ett sätt så att man kan försona sig med det onda, minnas det goda, och föra vidare det bästa i nya former.
Finns det ljus bortom löjets skimmer? Ja, jag vill gärna tro det, men då bör:
• Årets nobelpris utgå (vilket skulle kunna väcka en spännande och betydande internationell respekt och nyfikenhet).
• Den nuvarande Akademien begravas på ett respektabelt sätt.
• Ett långt samtal pågå i vilken form ”Sverige i tiden” skulle kunna främja den globala skönlitteraturen likaväl som det inhemska (dessvärre utrotningshotade) språket.
Vem kan egentligen avsluta detta löje, efter att åtminstone kulturklubben har bommats igen? Kan, trots allt, något nytt uppstå ur dess ruiner? Varför inte? Enligt Paulus kan man inte ”hoppas på det som man redan ser” (Rom 8:24). Således bör man hoppas på det som man ännu inte ser. Inte dumt sagt.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
