Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, brukar det heta. Sedan slutet av oktober har jag ivrigt väntat på att Lena Andersson ska få en lucka i sitt fullspäckade schema för ett längre samtal, och mycket riktigt fanns det till slut en lucka nästan en och en halv månad efter att jag efterlyste en intervjutid.
Sedan Utan personligt ansvar äntrade bokhandlarna har Lena Andersson, förståeligt nog, haft fullt upp med tv-intervjuer, boksigneringar och föreläsningar. Hysterin som uppstod i samband med Egenmäktigt förfarande, som belönades med Augustpriset förra året, måste ha varit ännu mer intensiv, tänker jag.
Två romaner om den kärlekskranka Ester Nilsson har nu hunnit sätta sig i stora delar av svenska folkets hjärtan, och nu är det dags att ta reda på mer om Lena Anderssons syn på förälskelse och relationer.
Ester Nilsson är hopplöst förälskad igen, tanken från början att det skulle bli en och inte två böcker, varför blev det två böcker?
– Syftet med att skriva två böcker var att visa på en människas mönster. Om jag bara hade skrivit en bok hade den vittnat om att beteendet vore en avvikelse, och det är helt fel. Jag ville understryka det psykologiska mönster som uppstår vid förälskelse, dels hos Ester men inte minst hos de män hon träffar. Att det är en struktur om man så vill, som finns, upprepas och som inte alls är ovanlig.
Varför har du fokuserat på att skriva om kärlek?
– Det var det jag ville utforska, och det tänkte jag att jag skulle försöka skriva om långt innan det faktiskt blev verklighet. Kärlek är intressant för många människor. Jag har varit väldigt förtjust i framför allt kärleksfilmer och har varit intresserad av hur människors kärleksliv skildras och ser ut. Jag undrade om man verkligen kunde bli lycklig av kärlek, jag blev så tagen av filmer om stor kärlek och kärlek med förhinder. Det är ett av världens mest exploaterade teman. Sen har jag ägnat mycket tid i mitt liv dels åt att vara väninnekör och att själv ha hopplösa historier med funderingar kring kärlek och alla tolkningar det innebär.
I inte minst Hollywood-filmer brukar kärlek porträtteras ganska ensidigt.
– Ja, ofta går det bra på slutet men inte alltid. Men jag fascinerades av de här stora känslorna. Filmerna kom åt en stor livsförhöjning, att det som visades faktiskt finns tillgängligt för människor på riktigt och inte bara som en dröm. Jag kände det så starkt när jag såg de här filmerna och tänkte att jag själv och alla andra människor, åtminstone de flesta, också kan känna så mycket. Då är det möjligt att uppnå och värt att sträva efter.
Det är ju intressant att ens partner ofta ska ses som den personen som värdesätts högst av allt i ens liv, det är väldigt märkligt på ett sätt.
– På ett sätt kanske, och ändå funkar det så. Det är den ultimata närheten tror jag, och den kan man inte ha med hela mänskligheten utan måste delas med en person, eller ett fåtal i alla fall.
Tror du en kan ha den här relationen med nära vänner då, och skippa det här med kärleken till en partner?
– Ja, jag är väldigt medveten om att man ska få slippa det här om man vill. Jag tror och vill att människor ska kunna leva livet på olika sätt, framför allt i olika faser av livet. Jag tror verkligen inte att man kan vara utan vänner. Men det hela kanske beror på hur man definierar vänskap, det finns säkert vänner som lever i kärleksliknande förhållanden, men det där fysiska… om man har det med en vän skulle jag nog säga att man inte längre är bara vän, då kan man lika gärna eller hellre övergå till att kalla det något annat.
Så det fysiska gör skillnad?
– Ja, den där väldiga närheten fysiskt, både det sexuella men också bara att vara nära en kropp gör skillnad för den mentala relationen, det är min erfarenhet. Och att mental och fysisk närhet betingar varandra.
Lena Anderssons tankar kring relationer och förälskelser förvånar mig inte, det är till stor del liknande beskrivningar som de hon beskriver i båda sina romaner, om än med andra ord än de genomtänkta formuleringar som har skrivits ned.
Det är en väldigt romantisk bild som målas upp, vad är en hopplös romantiker?
– För att kallas romantiker tror jag man måste ha en dröm som inte går att uppfylla. En romantiker för mig är någon som drömmer om att bröllopet ska göra allt bättre, att man vill ha något som är helt osakligt och bara drömmar.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
