Ni är alla tre politiska poeter. Ser ni dikten som ett starkare vapen för att förändra samhället än att hålla ett vanligt politiskt tal?
JENNY WRANGBORG: Jag tror att de kan komplettera varandra. Jag vill gärna tro att poesin har en förändrande kraft men jag tror tyvärr att den är ganska marginell. Däremot tror jag att poesin i samarbete med politiska rörelser kan ha effekt. För mig har det alltid varit farligare att vara fackligt aktiv än att skriva dikter.
JOHAN JÖNSSON: Det är ju i regel olika typer av språk. Det poetiska språket är ofta mångfaldigt och används ju inte i någon större utsträckning medialt eller av de etablerade partierna. Man uppfattar inte att poesin är användbar i den meningen.
JW: Men vissa makthavare skräms ju ändå ganska mycket av det poetiska språket. Om man ser till Athenas sommarprogram så väckte det ju många starka reaktioner. Det måste ju ändå tyda på att folk påverkas av det.
ATHENA FARROKHZAD: Vi lever ju i högerns hegemoni (hegemoni = dominans, ledande ställning. Reds. anm.) och som aktivist och poet har man inte så stort rörelseutrymme. Det man kan göra är att försöka visa upp hegemonin som något väldigt specifikt och inte av naturen givet.
– Vad jag ville göra med sommarprogrammet var att försöka avnaturalisera de sanningar som hegemonin vilar på och prata om att vi inte behöver ha det så här. SR försvarade programmet genom att säga att det var ett starkt antirasistiskt program. Att däremot säga att det handlade om klasskamp, vilket det minst lika mycket gjorde, är inte längre rumsrent. Bara det säger lite om var vi befinner oss i dag. Om det hade sänts på 70-talet tror jag att det hade setts som ett mes-sosse-program.
Har ni några tankar på att med er diktning utmana det rådande dominerande maktspråket?
JJ: Det är ju något som dikten gör och kanske är det just det som borgerligheten har problem med. Det poetiska språket kan vara fyllt av självmotsägelser. I en litterär bok kan man ju säga helt olika saker på sidan 23 och sidan 40. Det kan man ju knappast i ett partiprogram eller ett nyhetsprogram.
AF: Men ett partiprogram innehåller ju jättemånga motsägelser. Problemet är att de motsägelserna är helt normaliserade. Om man läser sossarnas partiprogram till exempel så kan det å ena sidan förespråka ett gynnsamt klimat för företagande, å andra sidan en stark offentlig sektor. Det är ju bullshit, den yttersta av motsägelser!
Tycker ni att poesin har ett egenvärde? Eller ser ni den mer som ett verktyg för att förändra samhället?
JJ: Jag tror inte att den kan ha ett eget värde. Definitionen av språk är att det är delat och kollektivt. Dikten kan ändå känna sig väldigt ensam. Samtidigt som den ekar av sin omgivning och sin historia.
AF: Det beror också på hur man definierar instrumentell. Jag vill gärna förorda ett slags syn på världen där allting har ett värde i kraft av sin användning, men samtidigt – och detta är viktigt – inte är reducerbart till vad det används till vid ett specifikt användningstillfälle. Språket är något i relation till ett annat språk. På samma sätt är dikten något i relation till någonting annat, både litteratur och värld.
JJ: Det finns ju också en annan form av instrumentalitet hos poesin. Den svenska staten kan berömma sig själv genom att hävda saker som ”Titta vilket humant samhälle vi är, här har vi ett gäng värdelösa poeter som vi håller under armarna”.
AF: På det sättet tänker jag att poesi är mindre farlig än andra konstformer. Oavsett hur mycket vi åker runt i det här landet och talar om revolution eller annat som skulle kunna utgöra ett hot så kommer den typ av språk som poesin ägnar sig åt från en högborgerlig tradition. Om Kartellen spelar i Alby och säger samma saker som mig så möter de en helt annan publik. Inom hiphop finns det en annan tradition som inte vilar på samma berättelse om högkultur.
Du Jenny använder dig ju ibland av musik till dina texter. Är det ett medvetet sätt för att få andra typer av läsare/lyssnare?
JW: Det finns ju väldigt många fördomar om poesi. Många människor tror inte att poesi är något för dem. Genom att tillföra musik tror jag att man kan öppna upp lite för att nå ut till dessa.
Tycker ni att man som poet eller konstnär har ett speciellt samhällspolitiskt ansvar?
JW: Inte mer än någon annan människa. Men eftersom jag nu har folk som lyssnar på mig och jag själv tycker att världen behöver förändras vill jag också delta i förändringsarbetet.
JJ: För min egen del känner jag inget ansvar för fem öre, inte för något annat än mitt eget överlevande. Det är jättesorgligt men så känner jag. Däremot vill jag hemskt gärna att läsaren ska möta texten på samma nivå. Texten är inte överlägsen läsaren.
AF: Jag tror inte att min diktning har en direkt åverkan i världen, men för mig är det ändå svårt att avskaffa ansvaret som idé. Jag tror att man måste vilja att dikten ska utföra något i världen. Annars är det meningslöst.