BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Dokumentärfilmen ”Lost in La Mancha” från 2002 fångar det exakta ögonblicket där den plågade filmproduktionen urartar i en fars. Efter många komplikationer kunde Terry Gilliam påbörja inspelningen mitt ute i en spansk ökensänka. Men knappt hinner de knäppa igång kamerorna förrän en skvadron F-16-plan dundrar över himlen. Det är för sent att avbryta. De har byggt upp scenen, skådespelarna är förberedda och hela teamet är på plats. Men det öronbedövande ljudet från stridsflygplanen omöjliggör inspelning och för varje passerad sekund blöder produktionen pengar.
Dagen efter försöker de igen. Då rullar stormen in. Skådespelarna flyr och teamet täcker över den känsliga utrustningen, men det hjälper inte. En syndaflod väller fram och sköljer bort allt i sin väg. Utrustningen är förstörd och den fullkomligt deformerade miljön gör att allt tidigare inspelat material är oanvändbart. Två dagar senare flyttar de till en ny plats och allt ser ut att gå bra. Tills de hör ett bekant dån i fjärran. Stridsflygplan.
Scenen är från 2000 och Terry Gilliam hade då drömt om att filma Don Quijote i elva år. Men då blev det ingen film. Huvudrollsinnehavaren insjuknade, budgeten sprack och produktionen ödelades av naturkatastrofer som försäkringsbolaget avskrev som ”acts of god”. Samma år förlorar Gilliam rättigheterna till filmen, som tillfaller försäkringsbolaget. I sina memoarer ”Gilliamesque” jämför Terry Gilliam sig med Job, bibelgestalten som fick uthärda guds prövningar.
Historien om ”The man who killed Don Quixote” skiljer sig från det vanliga narrativet om stora filmer med större ambitioner som aldrig blev av. Till skillnad från Stanley Kubrick och Orson Welles – som länge försökte göra film om Napoleon Bonaparte respektive Joseph Conrad-romanen ”Mörkrets hjärta” – gav Terry Gilliam aldrig upp. Inte ens när det blev parodiskt uppenbart att det enda rimliga vore att göra just det.
Överlevde skådespelarna
Sedan starten 1989 har filmen antagit många former och vid premiärvisningen 2018 hade den överlevt två av sina huvudrollsinnehavare; Jean Rochefort och John Hurt. Ett tag såg det även ut som om filmen skulle ta kål på Terry Gilliam, som bara några dagar före premiärvisningen fick en stroke.
I filmens originalmanus slungas en reklamarbetare tillbaka till 1600-talets Spanien där han träffar Don Quijote. Men i den färdiga versionen är historien mer realistisk och tycks spegla Gilliams inre kamp. Här möter vi den självupptagne filmregissören Toby som inledde sin karriär med en filmatisering av romanen om den förvirrade riddaren. När Toby flera år senare återvänder till den spanska byn där han spelade in filmen återförenas han med huvudrollsinnehavaren som har fastnat i villfarelsen att han är Don Quijote.
Käppar i hjulet – igen
På många sätt har filmens berättelse muterats med den om Terry Gilliams egna Quijote-strid mot filmindustrins väderkvarnar. Och när filmen, 29 år efter han kom på idén, till slut hade premiär på Cannes var det som om han hade segrat. Han hade rätt – väderkvarnarna var jättar. Det var vi andra som hade fel.
Men segern blev kortlivad. En månad efter första visningen kom ett nytt domslut. Gilliam ägde inte rättigheterna till filmen, beslutade en fransk domstol i förra veckan. Det gjorde den tidigare producenten Paulo Branco. Men Gilliam vägrar ge upp. Och som en Sancho Panza till Gilliams Quijote arbetar ”Lost in La Mancha”-teamet på en ny bakom kulisserna-dokumentär, ”He dreams of giants”.
När stridsflygplan och översvämningar hemsökte inspelningen i den spanska öknen ska Gilliam ha sagt till dokumentärfilmarna att de kanske inte fångar skapandet av en film men – om de har tur – oskapandet av en. Nog hade han rätt. För i fallet med ”The man who killed Don Quixote” är det inte Terry Gilliams film som fascinerar. Utan den osannolika irrfärd som ledde honom dit.
