Min egen upptäckt av Per Anders Fogelström kom när jag gick på högstadiet. Av någon anledning fanns hans ”stad serie” i vårt hem och den blev startpunkt för ett läsande som under några tunga år blev min räddning.
Jag plöjde alla hans böcker och övergick sedan till Ivar Lo Johansson och kan i efterhand säga att det var dessa herrar som fick mig att våga drömma.
Det var via deras texter jag förstod att det går att lämna en plats för en annan. Hitta ett sammanhang där man passar bättre. Och bilden för det blev Vita bergen. Söder. Stockholm. En stad i vilken jag då ännu aldrig satt min fot.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Resan mot huvudstaden och drömmarna
Ett par år senare började dock min resa mot huvudstaden och drömmarna och jag tappade Per Anders Fogelström en tid. Närmare bestämt i nästan 20 år tills jag för Aftonbladet blev ombedd att skriva en artikel om ”Downtown Abbey”.
Och då, när jag en påsk satt och såg alla tidigare avsnitt av den brittiska serien fick jag en akut längtan efter Per Anders Fogelström.
Kanske kan tyckas märkligt, men jag insåg rätt snart att det jag egentligen längtade efter var ett klassperspektiv och att det var det som Per Anders Fogelström hade gett mig.
För det är inget man får sig till livs via den vanliga historieundervisningen i skolan. Och själv växte jag upp i ett medelklasshem i ett nybyggt villaområde i en liten stad i Norrland under de år när jämlikheten i Sverige var på topp.
Jag kände ingen som var riktigt fattig eller riktigt rik och såg inga människor som bodde på gatan eller tiggde utanför Konsum. Men jag visste att Sverige hade sett annorlunda ut. Och jag visste att det såg annorlunda ut på andra platser och jag visste att det skulle kunna komma att se annorlunda ut här igen.
Per Anders Fogelström åkte fram igen och det jag nu fann var att han var så mycket mer än den skönlitterära författare jag en gång fastnat för. Inte minst genom sitt engagemang i fredsfrågan, miljöfrågan och sitt försvar för den fria tanken.
Och jag kan bara hoppas att vi under detta firande inte stannar vid en hyllningskör utan vågar blotta glappet mellan de värden Per Anders Fogelström stod för och den riktning i vilket vårt samhälle går i dag.
Annars kommer detta år bli späckat med samma dubbelmoral som oftast när vi i efterhand hyllar människor som stått upp för sina värderingar.
För jag är rädd att Per Anders Fogelström skulle gråta om han såg hur vi kastat över ända hela den kamp mot en svensk atombomb som han drev tillsammans med en rad stridbara kvinnor.
Om han visste hur långt vi kanat på det sluttande planet mot Nato och att vi nu inte längre har några garantier för att kärnvapen inte förs in på svensk mark.
Jag är rädd att han skulle gråta om han, som trodde på samtalet, på tvivlet, såg hur debattklimatet utvecklats mot en allt större polarisering.
Gråta. Om han såg hur vi runt om i Europa börjar tumma på de liberala värden som är grunden för en demokrati. Hur vi försvarar friheten genom att inskränka den.
Hur våra politiska företrädare utnyttjar människors rädsla för att stärka sin egen makt och hur det kommersiella krafterna i allt högre grad exploaterar våra existentiella tomrum och på så sätt driver på både ohälsa och ett överutnyttjande av jordens resurser.
Och ett år som detta skulle jag därför vilja lyfta fram hans dikt ”att fylla alla tomma skal” som träffar rakt in denna stora smärtpunkt.
Han skriver: (Här i något förkortad version)
Att fylla alla tomma skal med ägandets tunga innanmäten
är en uppgift av yttersta vikt för orons lille betjänt
som tassar omkring och samlar på allt som kan bäras
och mycket som ingen orkar släpa ens på vanvettets kärra.
Att fylla alla tomma skal med allt man kan äga
och allt man kan stjäla eller tigga eller köpa
och allt man kan sila genom giriga fingrar
att fylla livets stora säck och släpa den tungt efter sig
med uppbjudande av alla krafter, med utpressande av svettens
och tårarna dumma barlast som säkert kan kastas
för att lämna plats för allt det som ingen kan äta och ingen kan älska
och allt allt som kan gripas av orons giriga händer
att fylla alla tomma skal och släpa dem med sig
genom det tomma livet, närmare ja, oändligt nära
den tomma evigheten där inga fyllda skal kan komma in
vid evighetens gräns slappnar våra spända ryggar
och ur de krökta händerna faller alla de samlade ägodelarna
och orons lille betjänt tar avsked och pensioneras
och likt kraxande gamar störtar sig nya små betjänter fram för att rädda rovet.
Jag hamnade så småningom i mina drömmars stad och har nu bott här i 20 år. Och mycket har förändrats. Och mycket är sig likt.
Fattigdomen är sig lik
Jag står på busshållplatsen vid Vita bergen tillsammans med en ung mor och hennes dotter. Elva år är hon får jag veta när jag frågar. Bussen kommer. Tjejen rycker modern i ärmen och säger tyst:
”Men, mamma, har du pengar på kortet?”
”Det är klart jag har pengar” säger mamman med ett tonfall genom vilket hon uppenbart inför mig försöker upprätthålla fasaden att frågan är helt obefogad. Tjejen säger inget.
”Två biljetter?” säger busschauffören när de kliver på.
”Eh”, säger mamman, ”det beror på. Min dotter är ju ...”
”Hur gammal är hon?” säger chauffören. Jag ser hur modern förtvivlat letar efter två saker: först en upplysning om var gränsen går för att betala biljett och sedan gräsen för en trovärdig lögn. Och flickan som ett par minuter tidigare stolt berättat för mig att hon är elva är tyst. Hon vet vad som gäller.
”Sju” säger den mamman.
”Då blir det bara en biljett”, säger chauffören.
Jag vet inte om gränsen går där eller om han förstod.
Hur som helst. Modern betalar. Pengarna räcker och fattigdomen är sig lik.
Kampen för att upprätthålla värdigheten har inte förändrats sedan Per Anders Fogelström skrev om Henning och Lotten.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
