Men även Roosevelt var ett eliternas barn. Ändå attackerade han företagsledarna han suttit i knät på som barn. I slutändan var han den mest fackförenings- och arbetarvänliga presidenten i USA:s historia. Lärdomen är att även passagerarna på översta däck kan känna skakningarna från kabysserna. Detta tänker jag på när jag börjar läsa boken; den är värd en chans.

”De sanningar som förenar oss” är den typ av politikerbiografi som låtsas vara skriven för vanligt folk, men i praktiken författats för reportrarna på Washington Post. Till 20 procent berättar Harris om sin surdegsdoftande och härligt multikulturella uppväxt i Berkeley. 60 procent består av karriärskryt: hennes hårda arbete som distriktsåklagare och kampen för progressiva reformer i senaten. De sista 20 procenten består av hennes politiska hjärtefrågor. Vill man vara cynisk så framstår de som framtagna av en algoritm baserad på New York Times op-ed-sidor: massfängslandet av svarta, medelklassens ekonomiska utsatthet, det misslyckade kriget mot drogerna ... Ja, ni fattar.

Att det är en odräglig och förljugen bok ligger med andra ord i genren – så låt oss inte lasta Harris för hårt. Att som presidentkandidat prestera en sådan är liktydigt med att skicka in sitt cv. Ändå får man som läsare en intressant bild av vicepresidenten. Något som slår mig är att Harris engagemang för att reformera rättsväsendet är genuint. Harris är jurist och har sett hur systemet är riggat mot de fattiga. I avsnittet om åklagararbetet skriver hon inkännande, till exempel om hur fattiga tvingas ta lån med hög ränta för att betala de stora borgenssummorna (10 000 dollar i genomsnitt). På lagstiftningsområdet kommer Harris säkert göra nytta i framtiden. Som läsare känner man också att hennes engagemang i miljöfrågan är genuint. Harris har resultat att skryta med mot klimatförstörande storföretag.

Samtidigt finns det avsnitt som skaver. Eller rättare sagt skaver de inte alls, utan går ner som en smördoppad donut – vilket skapar misstänksamhet. Detta tvingar läsaren in i researcharbete, och då upptäcker man en del mindre smickrande politiska beslut. Till exempel skryter Harris med att hon länge varit för att legalisera marijuana. I själva verket svängde hon i frågan 2012, bara några veckor efter att NY Times förespråkade en legalisering. Under hennes sju år som distriktsåklagare i San Francisco åtalades 2 000 personer för marijuanainnehav – en exceptionell siffra i sammanhanget. 

Och även om hon periodvis varit hård mot storföretag så är det inte hela sanningen. Efter finanskrisen körde hon över sin egen stab när den ville åtala Steve Mnuchins Onewest Bank. När Harris senare ställde upp till senaten donerade Mnuchin pengar till hennes kampanj. En kampanj som för övrigt sponsrades av flera Silicon Valley-företag. Nämnde jag förresten att Harris inte skriver om problemet med ”big money” i poli­tiken... Mycket märkligt.

I essän ”The Two Faces of Kamala Harris” i Jacobin framställer Branko Marcetic Harris som ett janusansikte. Han menar att varje progressiv reform vägs upp av en reaktionär. I ena stunden talar hon engagerande om problemet med massfängslandet av svarta. Men förtiger i nästa att hon som distriktsåklagare krävde stränga straff för småbrott – vilket drabbade svarta oproportionerligt hårt. Detta är ingenting man kan läsa sig till i ”De sanningar som förenar oss”. Det är en bok helt renons på svärta och undertext. Ändå har jag hela tiden känslan av att det ligger en osynlig svart bok bredvid när jag läser Harris rosenskimrande självporträtt.