BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Eritrea och yrkesfotografi har jag haft upphöjt under hela min uppväxt, som något vackert, fint och ärofyllt.
– Det rapporterades mycket från Etiopien omkring åren han blev skjuten, men aldrig något från Eritrea. I Etiopien var det hungersnöd, det var samtidigt den starkaste militära nationen, de hade stöd av först USA och sedan Sovjet. De här musklerna riktades mot det lilla landet Eritrea som inte hade stöd av någon. Det var ett kittlande land. När jag bestämde mig för att åka dit var jag 21, då ville jag bara se hans grav och platsen där han blev skjuten.
Första morgonen i Asmara gick Kalle vilse. En man, som visade sig vara från Husby, stannade sin bil och frågade om han behövde hjälp.
– När han hörde mitt namn frågade han om jag hade en skjorta med mig. Sedan bad han mig vänta på mitt hotellrum dagen efter så skulle någon hämta mig. Jag visste ju att många äldre tyckte att pappa hade gjort en stor insats. Men jag förstod inte på vilken nivå.
En representant för regeringen hämtade upp honom dagen efter och han fick träffa flera ministrar. En av dem, som senare greps av regimen och fortfarande är borta, frågade Kalle om han visste att det fanns barn som hette Göran.
Dagen efter träffade Kalle den första av alla pojkar vid namn Yoran som han kom att leta upp. Efter hemkomsten kontaktades han av en eritreansk journalist, Dawit Isaak, som även han hade en son döpt efter Göran. De hann ses innan Dawit Isaak fängslades.
– Både regimen och dess samvetsfångar hyllar Göran. Både folk som är för och emot regimen har en god inställning till Göran och kallar honom martyr.
Varför ses han som en martyr?
– De berättade för mig att de har en tradition inom gerillarörelsen att man ger en dödad fighters namn vidare till någon som föds i närheten. Det var inte många som kom till Eritrea, de få som kom såg de. De visste att Göran kom från ett av världens rikaste och tryggaste länder, de visste att han inte hade uppbackning av sin regering. Sverige var en stor biståndsgivare till Etiopien. Väldigt få andra var där och förde deras talan utanför nationsgränserna. Han slogs med kameran och pennan i stället sa de.
– De flesta av föräldrarna till de som döpts efter Göran hade en relation till honom. En man som suttit med i bilen när han sköts. En kvinna som hade haft i uppgift att tvätta liket, hon var bara tolv år då. När jag träffade henne sa hon: ”Gud, ni är så lika”, sedan började hon gråta. Jag tänkte att hon hade träffat pappa, men sedan förstod jag att hon aldrig hade träffat honom levande.
Du gick i din pappas fotspår och blev yrkesfotograf. Han kunde aldrig färdigställa sin bok om Eritrea, men nu har du gjort en. Känns det som att en cirkel har slutits?
– Jag har inte uttalat det så, men jag ser ju nu att det är det jag har gjort.
– Jag har inte haft som ambition att lösa gåtan om hans död. Det jag ville var att minska avstånden genom porträtten av dessa personer som alla heter Göran.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.