Om oasen och solidariteten som inte finns i yuppieeran. Om rastlöshet och kollektivets styrka. Om texter som eggar fantasin och lever vidare i andra. Om att inte vilja vara popstjärna och sjunga: ”My baby, oh yeah” bara för att hamna på en lista. Och om ...
JOAKIM: I låtarna på den här nya skivan har jag för första gången tänkt att jag inte ska göra texterna så nattsvarta, jag har tillåtit mig själv att sitta och skratta när jag skriver dem. ”Det här var ju roligt Joakim, du är ju riktigt fyndig, det kommer att bli så att folk kan gå omkring och småskratta.” Sen blir jag förvånad, i studion blir det alltid jävligt dramatiskt, jag låter ju så helt enkelt.
KAJSA: Jag tänkte på att singeln var poppigare, som en barnramsa.
J: Ja, den är nog mera Ebba än Imperiet, den där singeln. Jag satt och tittade ut genom fönstret och såg en massa små barn ...
K: Vad är Rågsved och Högdalen, allting började ju där.
J: Vadå allting?
K: Musiken, att ni spelade, det var ju i punken men ändå inte bara. Det fanns ju där ute innan, hade börjat där för sig själv ...
J: Vi hade börjat med Oasen även om punken inte hade varit.
K: De där förorterna var väl bland de första deporteringsorterna, där fanns en sorts slutkänsla.
J: Längst ut på linje nitton. Jag vet inte om folk deporterades dit för att de var slut eller om de blev slut när de kom ut.
K: Du bodde i Högdalen?
J: Ja, Högdalen hade också två sidor, tunnelbanan skiljde det lite mer sluskiga från det ... eller har min morsa lurat i mig det ...
K: Vilken sida var er?
J: Min pappa var ju major, eller kapten, sen var det väl lite si och så med det ... Men det var när man var så där tio, tolv år ...
K: Men varför var du i Rågsved då?
J: Jag började hänga där när jag var sjutton. Där fanns roligare människor, som jag hade mer gemensamt med.
K: Vadå?
J: Ja, vi spelade och söp. Nej, men de kändes mer politiskt profilerade. Det var svart på vitt, man kunde välja sida.
K: Då trodde man ... Det kommer en revolution i världen, den kommer att förändras.
J: Ja, det finns ju inte en människa som skulle ta det i sin mun nu, folk är annorlunda, det är inte samma diskussioner. Men fortfarande finns det ju klara gränser för vad man tycker, det finns ju fortfarande uppenbara ...
K: Skillnader ...
J: Fiender ... Nu i yuppieeran ... Går man omkring och knegar på en fabrik kallas det att man får skylla sig själv ... Ingenting är solidaritet. Men jag kom ifrån mycket av den verkligheten när jag flyttade in till stan. Jag märker när jag åker dit ut att jag förändrat mitt liv markant jämfört med dem, därute har de kvar sin tydliga klasskänsla, de jobbar på posten ... Jag har nästan inga polare som jobbar med vanliga jobb. Kanske har även jag förträngt tankegångar som var självklara för tio år sen, som bara fallit i glömska när jag levt mitt enkla bohemliv. Jag tror jag har givit upp att försöka göra nån politisk analys, utan mer bara existerar, har inte så absolut fasta gränser ...
K: För vad du ställer upp på?
J: Nej ... i det jag sysslar med har jag fasta gränser för vad jag tycker är rätt och fel, men i det vanliga livet.
K: Man kanske alltid söker en gemensam tanke, man vill väl stå i det där rummet med publiken och dela någonting? Söker du efter andra eller bara din egen bild?
J: Det är klart man vill kommunicera, men det är ju en envägskommunikation.
K: Jag undrar om det är det.
J: Jag kan inte förklara varför jag gör det, när jag vet det tror jag inte att jag tycker det är kul längre. Varför ska jag veta, det är nånting som hela tiden driver på mig, som styr, jag vet bara att jag måste. Det är det enda som ger mig tillfredsställelse.
K: Pulandet med en låt, vägen genom replokalen och sen stå och sjunga ... utifrån ingenting, inte ens papper, bara du själv, göra något som verkligen är något.
J: Det är i alla fall något konkret man får ur sig, ett bevis på att man lever, att göra det bättre än förra gången.
K: Att ha ett rum fullt med människor och alla lägger in sig själva i det du berättar, alla är den, har haft den i sin mun, har det i sig, är inte det härligt, när det blir ett.
J: Jo, fast vi kunde ha lika roligt i replokalen.
K: När stod du på scen för första gången?
J: Jag kanske var femton, sjutton, i nån jävla musikal i plugget.
K: Gillade du det då eller var det något som växte?
J: Ja ... då fick man ... då slapp man vara den där gråa figuren, då blev man nånting.
K: Var det därför att det började betyda något för publiken?
J: Nej, det var så fort vi satte igång med Ebba Grön. Innan dess visste vi inte vilken musik vi ville göra, ingenting var självklart. Jag svävade runt och spelade pop, men när vi satte igång var allt annat som bortblåst. This is it. Vi är bäst, vad fan är det med det. Fuck you. Det var en självklarhet som var helt befriande.
K: Vad var det med er tre?
J: Jag vet inte, det var väldigt explosivt. Det var aldrig några diskussioner om hur. Vi levde likadant, vi gjorde likadant. Fjodor och jag bodde ihop i kollektivet Kvartingen.
K: Hur såg livet ut i Rågsved då?
J: Det var inte så hippt. Det var att stå i tunnelbanan, dricka öl och röka brass. Det var verkligen inte roligt.
K: Vad ska man göra, åka på turné i Sverige hela livet?
J: Vilken fråga.
K: Är du sugen på att spela utomlands?
J: För tre betalande i Utrecht, så är det roligare att spela i Bengtsfors. Den där utlandssatsningen som Imperiet höll på med var mer en plåga, väldigt okreativ. Mycket av kraften i Imperiet försvann under de två år som kontraktsskrivande och skivinspelning tog och det krävs en jävla styrka i ett band som ska kuska runt i Europa och börja från scratch, det krävs en kemi som vi inte hade då. Vi är bäst, nu går vi ut och ...
K: Som i Ebba Grön. Skulle du kunna uppvigla den känslan i ett band igen? Vill du vara popstjärna så mycket som man måste?
J: Jag har inte alls nån lust att bli nån popstjärna, kan inte se mig själv åka limousin i London.
K: Vissa dar kanske?
J: Ja, vissa dar. Ringa till skivbolaget och säga, ja, det är helt okej, idag kan jag vara popstjärna.
K: Jag kan i och för sig ...
J: Du skulle vilja bli popstjärna ...
K: Ja, vissa dar kan jag ... Jag har ju aldrig varit det, som du.
J: I Sverige, ja.
K: Men jag älskar ...
J: Popstjärnor ...
K: Ja, de som är bra älskar jag, men också vissa spelningar när man har det där pulserande, när man kan flörta och fylla rummet med ... sex ... eller vad det nu är.
J: Ja, men det gör jag med. Det är det jag får ut mest av, eller jag menar alla delar av, som rocksångare. Jag tror att jag skulle vara en helt annan person om jag inte spelade, jag får ut allting där, har inte så stort behov av att prata med folk. När jag skrev de nya låtarna och var ute på Blidö en månad hade jag inte tråkigt en sekund, jag tror jag längtade hem en gång. Tänk dig, Blidö på vintern.
K: Blir du aldrig rädd att det inte ska komma, att du inte ska kunna koncentrera dig?
J: Jo, det var därför jag åkte dit. Det tog en vecka och då tillät jag mig att vänta, läste böcker. Sen hände det och då skrev jag fem låtar på sju dagar.
K: Hur är de, är det historier?
J: Ja, det kan man säga. Inte så mycket att rota i sig själv, mycket stories med början och slut. Jag får ett brev från djävulen och ska iväg på ett party för att Jesus har dött, att bara kunna skriva om det. Att få ett roligt uppslag och göra låten för att det är kul att skriva och se om man får ihop det.
K: Imperiets sista skiva, Tiggarens Tal, är det att rota i sig själv?
J: Ja, det kan man säga om vissa låtar.
K: Var det jobbigare att leva då?
J: Ja, det var väldigt mycket ångest i hela bandet och jag hade ingenstans att bo som vanligt.
K: Vad är kemi?
J: Kollektivets styrka, fyra grabbar, när det gemensamma är starkare än var och en för sig. Att man driver på varandra, har ett eget språk.
K: Att man tillsammans är hemma var som helst?
J: När den inte finns är kollektivet bara svagare och man motarbetar varandra i stället.
K: När man håller sig nere och inte vågar växa för jämviktens skull?
J: Jag är förvånad att vi lyckades göra en sån bra LP ändå. Det är klart, det kunde ha varit lite starkare låtar och den är lite splittrad.
K: Ja, jag kan förstå att den inte sålde miljarder, den är lite farlig.
J: Rock ska vara farligt, jag har aldrig försökt göra säljande plattor. Jag tycker rock är utlevelse, svett och blod, det är inte slipat i kanterna, måste vibrera, på väg att brista. Det är konstigt att så många som spelat rock är med i schlager-SM.
K: Teatern är kanske råare nu, när musiken är så slickad.
J: Rock är den mest effektiva formen av scenframträdande, den innefattar allt.
K: Jag tror att man kan utveckla det, det finns så mycket man kan göra från en scen. Kan inte du tänka så, att det inte bara är låtar och band?
J: Jag tar en sak i taget. Det här är nytt för mig, med egen platta och nytt band, det känns spännande för mig.
K: Men med livet, kan du fråga dig vad det är för väg du valt, om det här kan ta slut?
J: Jag försöker låta bli att fråga den frågan. Jag kan bli helt paralyserad när jag tänker på sånt som att spela rock när man är trettiofem.
När denna intervju gjordes för ETC 1989 var Joakim Thåström 32 år och skulle just till att släppa sitt första soloalbum. Idag är han 58 och spelar ännu en vibrerande, mörk och suggestiv rock som känns mer angelägen än det mesta. På lördag står han på Stockholm Music and Arts stora scen och mottar publikens kärlek.
