BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Många är vi som sett fram emot en superhjältefilm med kvinnlig huvudroll. Det har bara funnits två, Elektra och Catwoman, som båda floppade för mer än tio år sedan. Det har man tagit som en ursäkt, ”folk vill inte se kvinnliga superhjältar i huvudrollen”. Men alla tecken visar på rekordintresse för ”Wonder Woman” då filmen nått fram till en bredare kvinnlig publik eftersom de – surprise! – gillar att se sig själva representerade på vita duken.
Mer av äventyrsfilm
”Wonder Woman” känns mindre som den superhjältehistorien vi redan sett till leda, och mer som en äventyrsfilm. Inte minst för att filmen börjar på den hemliga paradisön Themyscira, enbart bebodd av de kvinnliga krigarna amazonerna.
1918 rämnar idyllen då den amerikanske piloten Steve Trevor (Chris Pine) kraschlandar på ön. Diana Prince (Gal Gadot) räddar honom och efter att han berättat om det pågående stora krigets fasor bestämmer hon sig för att följa med honom till människornas värld för att stoppa krigsguden Ares som enligt amazonernas legend förgiftat människornas sinne med sin förstörelselusta.
De två ger sig ut på äventyr tillsammans, från vad som närmast är romantisk komedi i ett smogfyllt London till gripande krigsdrama i en ockuperad by på den sönderslitna västfronten.
DC Comics som äger serietidningskaraktären ”Wonder Woman” har tidigare gjort cyniska och mörka filmer med desillusionerade, våldsamma män.
Vi kan tacka framför allt två personer för att ”Wonder Woman” är en fläkt av frisk luft mitt i all mörk, manlig brutalitet: regissören Patty Jenkins (”Monster”, ”The Killing”) samt Gal Gadot. Tillsammans har de skapat en strålande hjältinna!
Trillar aldrig i fällan
Diana Prince/ Wonder Woman är förutom att vara extremt kick ass även godhjärtad, varm, modig och optimistisk utan att en enda gång trilla ner i fällan att bli naiv eller dum. Gal Gadot är ett fynd i rollen, man förstår precis varför kapten Steve blir kär i Diana – jag ler också fånigt förälskat mot henne, vare sig hon spräcker en klänning ”den går ju inte att slåss i”, lyfter upp en stridstank eller smakar glass för första gången. Apropå kärlek så brukar det vara usla kärlekshistorier i actionfyllda filmer men Gal Gadots Diana Prince och Chris Pines Steve Trevor har en helt perfekt kemi, och jag tror fullt och fast på deras känslor. Räck mig näsduken tack!
Vi har även ett förtjusande birollsgalleri, där Lucy Davis (Dawn i brittiska ”The Office”) är härligast som sekreteraren Etta Candy. De onda är däremot de vanliga tyska stereotyperna, teaterbovar med löjeväckande namn, general Ludendorff (Danny Huston) och ”Doctor Poison” (Elena Anaya).
Maxar för mycket
Tredje akten är den svagaste, här faller man åter i fällan att tro att det blir som mest spännande om det är mänsklighetens överlevnad som står på spel i finalen. Vad i princip samtliga superhjältefilmer gjort fel de senaste åren är att man har försökt maxa vad hjältarna ska göra, nämligen att rädda jorden från att gå under.
Det är ett nobelt uppdrag, men hur engagerad blir man för femtiofjärde gången? Gå tillbaka till det som får oss att bry oss: en Lois Lane, eller en faster May. I det här fallet är det en liten by som får bli symbolen för den lilla människan, den fina delen av mänskligheten, som gillar att ”äta frukost, gå till jobbet, gifta sig”.
I en scen säger Steve Trevor: ”I can’t let you do this.” Diana Prince svarar: ”What I do is not up to you.”
William Moulton Marston skapade karaktären Wonder Woman för 75 år sedan med dåtidens feministiska kämpar som inspiration. Han hade varit stolt över den här filmen!
