När huvudpersonen Tara Selter kommer ner till hotellfrukosten upptäcker hon frustrerat att de lagt fram gårdagens tidningar. Samma sak händer dagen därpå. Snart upptäcker antikvitetshandlaren att hon fastnat i en tidsloop: Varje morgon är 18 november. Världen har blivit en klaustrofobisk malström av omtagningar.
När hon kommer hem till huset i Clairon-sous-Bois i norra Frankrike förklarar Tara Selter varje dag för maken Thomas vad som hänt, och varje morgon har han glömt. Det är 18 november, igen. Hennes hår växer, ansiktet åldras, men ingen förändring i den yttre världen syns.
Samtidigt som huvudpersonen försöker knäcka koden för att bryta igenom tidsmuren breder en existentiell leda ut sig. När Tara Selter lessnar på att för femtioelfte gången berätta för maken om tidsloopen tar hon istället sin tillflykt till gästrummet, där hon kan leva ostört.
Vid det här laget vet hon makens exakta rörelseschema under dagen och hur hon ska undvika honom.
Känslan av att vara ensam i en grå bägare av höst
Efter ett år har huvudpersonen fortfarande inte lyckats ta sig ur den 18 november. Hon är isolerad, men har samtidigt inga krav. All tid i världen finns, men till att göra vad? I andra delen av den planerade septologin ”Om uträkning av omfång” har Tara Selter kapitulerat.
För att stå ut försöker hon återskapa ett år genom att konstruera årstidernas gång. I dagboksform utforskar hon tiden, och vad som egentligen ger oss en känsla av att den går: Hon firar jul hemma hos sina föräldrar, som kärleksfullt köper hennes berättelse och går med på att laga julmat redan den 18 november. Men när morgonen gryr måste hon förklara allt igen.
Men Solvej Balle gör tidsloopen till något mer filosofiskt än i komedin ”Groundhog day”, vilket jag skrev om i en text om "Om uträkning och omfång 1" i somras.
Repetitionen skulle kunna bli enformig om inte Solvej Balle gjort sitt loopade novemberdatum till en sådan fängslande och poetisk undersökning av vad det är att leva: ”Tiden går, men den häller bara in dag efter dag i min värld, den går ingenstans, den har inga hållplatser eller stationer, bara denna oändliga kedja av dagar”, skriver huvudpersonen.
En mening som lika gärna kunde beskriva tidsuppfattningen under en depression.
Alltings stagnering. Känslan av att vara ensam i en grå bägare av höst.
Många tänkare har genom historien försökt greppa vad tid egentligen är. En illusion? En konstruktion? Ett ideal? Men något objektivt tidsflöde finns inte, det vet alla som haft en panikångestattack, genomlidit smärtorna under en förlossning eller som barn längtansfullt väntat på en födelsedagsmorgon. Tiden fuckar med oss, för att uttrycka det milt.
På likande sätt gör en hög av likadana höstdagar heller inget år, konstaterar Tara Selter, som ger sig ut på en resa för att konstruera framåtrörelse. En fabricerad årstidsmaskin i form av vinter i Norden, vår på den engelska landsbygden och sommar på franska solkusten. Och det är så hon får tiden att gå.
Hon förbrukar världen som ett osynligt monster.
"Tiden är det som hindrar allt från att hända på en gång. Rummet är det som hindrar allt från att hända mig" har den amerikanska fysikern John Wheeler sagt. I Solvej Balles upprepningar blir tiden istället rummet. En behållare. Tara Selter måste själv bygga framåtrörelsen av årstidernas ingredienser: Snöfall, påskmat, vårblommor och sommarlukt. Hon hittar hus som står tomma 18 november att bo i. Hon saknar sin man. Hon inser att hon inte längre har ett hem.
Motorn i texten är de gradvisa upptäckterna om den nya tidens regler: Vissa saker Tara Selter köpt stannar kvar till dagen efter, andra måste köpas om och vänjas vid henne. Huvudpersonens framfart skapar också riskfyllda materiella spår. Hyllor i hennes mataffärer blir efterhand tomma. Hon förbrukar världen som ett osynligt monster. En effektiv gestaltning av hur västvärlden lever som om det fanns oändliga resurser att förbruka, ett faktum som Tara Selter nu behöver navigera.
”Om uträkning av omfång” är inget att sätta i händerna på den rastlöse, men kan likväl beskrivas som en bladvändare i lågmält format. Spänningen gör mig otålig: Ska Tara Selter hitta andra som fastnat i tiden? Vad beror tidsbarriären på? Hur ska hon komma igenom? Men författaren är inte typen som ger snabba svar.
”Solvej Balle är litteraturens Albert Einstein”, sa Kulturnytts kritiker Nina Asarnoj om första delen i författarens svit. Konstigt vore om den Nordiska rådet-prisade danskan inte redan fått propåer om att göra tv-serie av sin planerade septologi.
En spännande och intelligent tidsresa som får läsaren att fundera över stora frågor som framtid, kärlek, ensamhet och mänskligt beteende. Så som stor litteratur gör.
