– Jag insåg att om jag skulle ha flyttat till USA då, skulle jag ha försvunnit in studiosystemet, vilket är skrämmande för mig eftersom det är ett system där man måste se till passa in. Så jag valde att resa hem istället för att mestadels göra fransk film en period, säger Juliette Binoche.
Vi träffas på Macaos internationella filmfestival, som sedan 2016 har arrangerats i den före detta portugisiska kolonin – där man idag gör flera stora kultursatsningar för att bli till mer än Kinas Las Vegas. Det är svårt för Macao att tävla med grannen Hongkongs anrika filmkultur, men att man har mer än casinon och dekadens att erbjuda är tydligt.
Binoche är inbjuden som festivalens talangambassadör och är förstagångsbesökare. Asiatisk film är hon dock knappast nybörjare inom – där hennes senaste roll är ännu ett samarbete med en asiatisk regissör, japanske Hirokazu Kore-eda, som Oscarsnominerades och Guldbaggebelönades i fjol, för ”Shoplifters”.
– Vi möttes redan för 12 år sedan och har sedan dess träffats flera gånger, och även besökt Kyoto ihop. Kore-edas filmer berör mig på djupet som skådespelare, så detta var en resa jag ville göra.
”Väldigt känslomässigt”
Resan som Juliette Binoche syftar på är som ena huvudrollen i Hirokazu Kore-edas första icke-japanska film, det bioaktuella franska dramat ”Sanningen”. Binoche spelar dottern till en annan fransk ikon, Catherine Deneuve – som kan sägas gestalta en skruvad version av sig själv; en lätt bedagad filmstjärna, besatt av sin spegelbild och forna glans. Inför släppet av självbiografin får hon besök från New York av dottern, hennes amerikanske man (Ethan Hawke) och barnbarnet, och direkt blottläggs en komplicerad familjedynamik. Att spela mot legenden Deneuve visade sig också först vara något komplicerat.
– Jag mindes ju hennes filmer från när jag var barn, så det var väldigt känslomässigt att plötsligt försöka se hennes som min mamma. Och hon tillät mig först inte att mellan tagningarna tilltala henne med franskans informella ”tu”, utan ville behålla det formella ”vous”.
Måste kasta sig in
Med tiden blev relationen mellan de två franska divorna mer genuint familjär, medan en annan kommunikationsmässig svårighet bestod: att Hirokazu Kore-eda inte alls kan franska.
– Kore-edas behov av att kommunicera är stort och när det nu fanns ett sådant hinder blev det behovet ännu större. På grund av språkbarriären lät han oss tolka våra roller som vi kände. Och givetvis visste han vilket manus han hade skrivit. Så han litade på oss.
Skådespeleriet är ett sanningssökande för Juliette Binoche, som alltid inleder det på samma sätt.
– När jag tar mig an nytt material så börjar jag alltid med tystnad, eftersom den omsluter allt och möjliggör ett förhöjande av kvaliteten, eftersom vi arbetar med vår själ. I ögonblicket som tystnad råder framför kameran, uppstår en sorts magi som är nödvändig. Självklart krävs det att du kan all din dialog och att du har arbetat in scenens alla karaktärsdrag och markörer. Men i det ögonblicket måste du ändå kasta dig in som att du inte vet vad som komma skall.
”Det är som att andas”
Just det okända i en rollgestaltning är något som Juliette Binoche ständigt dras till.
– När jag anländer till en filminspelning uppstår där alltid en balansgång mellan att känna sig redo och helt oförberedd, där man liksom befinner sig på kanten av sig själv. Jag älskar att hitta denna hemliga plats inombords, inför att jag ska dela med mig av den i en scen. Det är därför jag fortfarande känner så stark lust inför skådespeleriet. Det är något väldigt sensuellt, fysiskt och samtidigt totalt spirituellt. Mötet med den processen inom mig är som att andas, och det är fantastiskt att få dela det med regissören och alla andra som man gör en film med.
Avgörande med erfarenheter
Metanivåerna i arbetet med – och handlingen i ”Sanningen”, gav gott om utrymme för reflektion.
– Man försöker alltid hitta sig själv när man gör en film, och att som Kore-eda här göra det i ett annat land är ett sätt att hitta sig själv på nytt. Men för att finna sin egen sanning på scenen och på duken, måste man alltid gå tillbaka till sin erfarenhet utanför film. Till det man vet om livet.
Juliette Binoche om…
Framgång:
– Jag tror inte att man någonsin kan säga att man ’lyckats’. Skådespeleri och annan konst är krafter som liksom rör
sig genom en. Och som människa är man alltid på väg,
i konstant förändring. Man kan säga att man har gjort sitt yttersta, att man upplevt något man inte har gjort förr, att man haft ett fantastiskt möte med en människa. Men idén om att ha lyckats är så abstrakt.
Drivkrafter:
– En passion inför att lära mig om och utveckla band till andra skapande människor, är det som driver mig. Nyfikenhet är ju människans grundtillstånd, men jag har väldigt lätt att känna gemenskap var jag än är. Kanske är det för att jag gick internatskolor när jag växte upp.
”Franskhet”:
– Kanske innebär det behovet av att vara oberoende och att vilja provocera fram sanningen? Kanske även medvetenheten om att kvinnor måste ta sin egen kraft i anspråk, vilket enligt mig är något annat än maskulin kraft. Men jag vet inte om det är specifikt franskt, egentligen.
