BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag hade migrän när jag vaknade, men nu är det lite bättre, säger hon och slår sig ner i en fåtölj.
Det är dagen före hennes 30-årsdag och Julia Frej är nöjd med livet i stort.
– Det känns jättebra att fylla 30. Jag tror inte på någon 30-årskris, jag har längtat efter det här i tio år. När jag var 20 levde jag ett ganska vilt liv och var ganska förvirrad.
Hon berättar att hon satte upp mål för sig själv om att ha ”kommit in i någon slags bana och kommit på lite fler saker” innan hon passerade 30-strecket.
– Det har jag gjort nu. Det är någon form av harmoni. Jag fokuserar, anstränger mig och jobbar med det jag vill göra.
Vad är det för konkreta mål som du har uppnått?
– Jag har bara bra människor i mitt liv. Jag har en fantastisk relation. Och att jag slutför saker. Att jag har kommit någonstans med musiken. Jag har alltid skrivit jättemycket musik, och haft ångest över att jag inte har tagit mig råd eller tid åt att spela in det.
”En otroligt magisk historia”
Julia Frej har under de senaste åren setts i ett antal tv-program, från Pluras kök till Kaka på Kaka, med Kakan Hermansson och tatuerings-realityprogrammet Ink Master Sverige. Hon har spelat på julshower med Erik Haag och Lotta Lundgren, varit modell och spelat skivor på halva Stockholms krogar och klubbar. Samtidigt har hon gjort många uppmärksammade och djupt personliga tolkningar, från Beyoncés ”Halo” till Dolly Partons/Whitney Houstons ”I Will Always Love You”. Men mest uppmärksamhet har hon tveklöst fått för sin makalösa tolkning av Broder Daniels evergreen ”Shoreline”. Julias svenska version ”Vi är skuggor” har blivit en jättehit.
– Det är en så otroligt magisk historia. Sådant som alla människor vill vara med om, berättar hon.
”Måste spela ’Shoreline’ jämt”
Det var för två år sedan hon fick frågan om att göra en egen tolkning av Broder Daniel-klassikern, av några kompisar som hade startat indiepopklubben Stay Shoreline på Södra teatern.
– Jag fick panik, men jag hade lovat att göra den. Så jag tänkte att jag ville ha piano, som en motsats till indierocken. Och att jag skulle göra den väldigt ”mollig” och superlångsam, som en begravningslåt, och sjunga den häxigt.
Tolkningen gjorde omedelbar succé.
– Det blev en så sjuk stämning i det där rummet. Jag fick sådan kraft av publiken, de blev helt galna, alltså helt galna. Det blev en totalsuccé.
Men efter klubbkvällen rörde hon inte låten på ett års tid, förrän plötsligt TV4 hörde av sig och ville att Julia skulle sjunga den i Nyhetsmorgon.
– När jag spelade den där så förstod jag att den skulle bli viral. Då förstod jag låtens kraft, och vad det var i min cover som gjorde det. Och så släppte jag den i slutet av oktober och nu har den en miljon streamningar på Spotify. Det är mäktigt, jättekul. Så nu måste jag spela ”Shoreline” jämt, skrattar hon.
Parallellt med tolkningarna har Julia hela tiden försökt få tid att spela in sina egna låtar. Nu är en ep äntligen släppt. Fem personliga visor döpta till ”Fröken Frejs epistlar”. Senare i år ska det bli ett helt album.
– Jag har alltid haft de här visorna, men hållit dem lite hemliga. Jag har sett dem lite som en dagbok, något som jag haft för mig själv, väldigt privat.
Varför kallar du låtarna för epistlar?
– Det blir en rolig flirt med någon slags nutida Söder-person som sjunger om fylla och sex. Fröken Frej är ju jag i låtarna. Och jag lärde mig spela till Bellman.
Arbetade i ett flyktingläger på Lesbos
Under sju års tid jobbade Julia Frej på förskola, där hon lärde sig musikpedagogik och använde det praktiskt dagligen med barnen.
– Jag tycker att man ska ha musik med barn varje dag. Dans, musik och instrument. Barnen mår jättebra av det och de lär sig saker sjuhundra gånger snabbare än vuxna. Det är något som man kan erbjuda barn som inte föräldrarna hinner med.
Genom kunskapen inom musikpedagogiken hamnade Julia i ett flyktingläger på grekiska ön Lesbos för två år sedan. Förra sommaren åkte hon dit en andra gång.
– Jag utförde samma saker som i en svensk förskola och det gick alldeles perfekt, bara lite starkare gensvar. Det är jättepeppat, man blir ju frälst. Men nästa gång jag åker måste jag ha med mig ännu mer folk och grejer, för att det ska bli lättare att sprida det till fler läger. Man måste ha ett syfte. Man kan inte bara åka ner och ge lektioner, utan hellre att man sprider informationen så att så många andra volontärer som möjligt kan fortsätta utöva det. Det är ju svensk förskolepedagogik helt enkelt, fast i läger. Vår barnsyn är så extremt bra och vi har lagt så otroligt mycket tid och pengar i Sverige på att forska kring barn.
Hur stor skillnad var det på barnen i flyktinglägren jämfört med på en förskola i Sverige?
– Barn är ju alltid likadana när det kommer till att sjunga, dansa, spela teater och uttrycka sig med kroppen. Det är samma glädje. Men det är klart att de därnere är mycket gladare, för de har ju ett vidrigt liv. De har sådant extremt behov av att bara höra musik. De har ju inga mobiler, inga kassettbandspelare, ingenting. Bara man kommer dit med en gitarr så är man ju Gud för dem.
Var kommer ditt engagemang ifrån?
– Jag är en person som tycker jättemycket. Och jag har känt en irritation de senaste åren mot det här tyckarsamhället, mot både vänster och höger, för att folk bara tycker så mycket och aldrig gör någonting. Så kände jag när jag jobbade på förskola också, varför är det ingen som ser hur vi har det här? Det är omänskligt att jobba på förskola i dag. Man jobbar ju där för att man vill hjälpa till att göra barns liv bättre. Men i stället jobbar man med pyttelite personal, inga raster och brutna ryggar. Politiker borde jobba inom vården eller i förskola några veckor innan de uttalar sig om saker. Och samma sak kände jag med flyktingarna. Jag fick en möjlighet att åka till Grekland och se själv hur det var, och då gjorde jag det.