Under de tre decennier som gått sedan ”Genustrubbel” först publicerades har världen förändrats radikalt. År 2014 förkunnade tidningen TIME att vi nått en så kallad, ”Transgender Tipping Point” (artikeln syftade till att transrättsrörelsen i USA börjat vinna mark, uppmärksamhet och anseende). Butler har sedan dess gått vidare från tidigare arbeten och skrivit brett om kultur och politik. Oenigheter om biologisk essentialism kvarstår dock, vilket blivit tydligt i och med spänningarna kring transpersoners rättigheter inom den feministiska rörelsen.
Butler är idag professor i komparativ litteratur vid Berkeley-universitetet i Kalifornien. Hur ser hon på den pågående debatten? Ser hon något sätt att överkomma denna låsning?
Följande dialog är ett något redigerat utdrag ur en mycket omdiskuterad mejlkonversation mellan Butler och Alona Ferber på tidningen the New Statesman som Dagens ETC har fått rättigheterna att översätta.
I “Gender Trouble” skrev du att "samtida feministiska debatter om betydelsen av genus gång på gång leder till en känsla av problematik, som om könets obestämbarhet så småningom skulle kunna kulminera i feminismens misslyckande”. Dessa idéer utforskade du för 30 år sedan. Går det att ta hjälp av dem för att förklara hur frågan om transpersoners rättigheter flyttat in i den bredare kulturella och politiska debatten?
– Jag vill först och främst ifrågasätta huruvida transexkluderande feminister verkligen är detsamma som “mainstream-feminister”. Det skulle innebär att feminister som är emot transfobi innehar en marginell position. Jag tror inte att detta stämmer. Jag tror att de flesta feminister stöder transpersoners rättigheter och motsätter sig alla former av transfobi. Därför tycker jag att det är oroande att den transexkluderande radikala feministiska positionen nu uppfattas som allmänt accepterad eller till och med “mainstream”. Jag tror att det egentligen är en marginell rörelse som utger sig för att tala för den breda massan. Vårt ansvar är att vägra låta detta ske.
När det gäller denna fråga så pågår en bred allmän diskussion i Storbritannien om huruvida människor bör få självidentifiera sig när det gäller kön. I ett öppet brev som publicerade i juni uttryckte författaren JK Rowling oro för att detta skulle "öppna dörrarna till badrum och omklädningsrum för alla män som tror eller känner att han är en kvinna", något som potentiellt skulle utsätta kvinnor för risken för våld.
– Om vi kikar närmare på detta exempel som du karakteriserar som ”mainstream” blir det tydligt att det egentligen handlar om en fantasi. Det säger mer om feministen som upplever denna rädsla än vad det har med verkligheten som transperson att göra. En feminist med denna uppfattning utgår ifrån antagandet att det är penisen som definierar personen och att vem som helst med penis skulle vilja identifiera sig som kvinna för att få tillträda till omklädningsrum och utgöra ett hot mot kvinnor som vistas där. Detta utgår ifrån antagandet om att penisen är ett hot, och att någon som har en penis och identifierar sig som kvinna utför en simpel, falsk och skadlig form av förklädnad. Denna fantasi är välutvecklad och är sprungen ur starka rädslor, men den beskriver inte en social verklighet. Det faktum att sådana fantasier passerar som allmänna argument är i sig oroande.
Jag vill utmana dig gällande termen “terf", som brukar användas för att beskriva transexkluderande radikalfeminister, och som vissa människor ser som ett glåpord.
– Mig veterligen används inte “terf” som ett glåpord. Jag undrar vad kvinnor som anser sig vara feminister och vill exkludera transkvinnor från kvinnliga rum ska kallas? Om de är för exkludering, varför inte kalla dem exkluderande? Om de dessutom positionerar sig själva inom den del av den radikala feminism som är emot könsbekräftande vård, varför inte kalla dem för radikala feminister? Jag kan bara beklaga att den rörelse för radikal sexuell frihet som en gång i tiden gick under namnet radikal feminism tyvärr har förvandlats till en kampanj för att patologisera transpersoner och personer som bryter mot könsnormer.
Det verkar råda konsensus bland progressiva att feminister som sållar sig till JK Rowlings läger befinner sig på fel sida av historien. Är detta rättvist, finns det inga poänger i deras argument?
– Låt oss vara tydliga med att denna debatt inte är mellan feminister och transaktivister. Det finns transinkluderande feminister och många transpersoner är också engagerade feminister. Ett tydligt problem är alltså inramningen som får det att verka som om debatten är mellan feminister och transpersoner. Så är inte fallet. Inramningen är bland annat felaktig då transaktivism är kopplad till queeraktivism, och till feministiska arv som fortfarande är högst levande idag.
– Vi är beroende av genus som en historisk kategori. Vi är öppna för nya insikter gällande dess sociala betydelser. Det skulle vara en katastrof för feminismen att återgå antingen till en strikt biologisk tolkning av kön eller att reducera socialt beteende till en kroppsdel, eller att ålägga skrämmande fantasier - egna rädslor - på transkvinnor. Transpersoners bestående och mycket verkliga upplevelse gällande genus borde erkännas socialt och offentligt som något så enkelt som att bevilja någon mänsklig värdighet. Den transexkluderande radikala feministiska positionen attackerar transpersoners värdighet.
I “Genustrubbel” ställdes frågan huruvida feminister faktiskt deltar i samma dynamik av förtryck och heteronormativitet som de försöker förändra, genom försök att representera en viss föreställning om kvinnor. Med tanke på de bittra strider som utkämpas inom feminismen idag, gäller det fortfarande?
– Som jag minns argumentet i ”Genustrubbel”, som skrevs för mer än 30 år sedan, var poängen ganska annorlunda. För det första behöver man inte vara kvinna för att vara feminist. Män som är feminister, ickebinära och transpersoner som är feminister är en del av rörelsen om de står för de tankar gällande frihet och jämlikhet som är en del av alla feministiska politiska kamper. I lagar och policydokument som rör kvinnor finns underförstådda avgränsningar om vem som räknas som kvinna, och väldigt ofta antaganden om vad en kvinna är. Vi kan se detta när det gäller reproduktiva rättigheter. Frågan jag ställde i ”Genustrubbel” löd: Behöver vi ha en fast idé om kvinnor, eller om något kön, för att främja feministiska mål?
– Jag ställde frågan på det sättet för att påminna oss om att feminister bör ha de olika historiska definitionerna och betydelserna kopplade till kön och ideal gällande könsfrihet i åtanke. Med könsfrihet menar jag inte att vi alla får välja vårt kön. Det jag menar är att vi får ställa ett politiskt krav på att leva i frihet och utan rädsla för diskriminering och våld mot de kön som vi är. Många individer som tilldelats könet ”kvinna” vid födseln har aldrig känt sig bekväma med den tilldelningen. Dessa individer (inklusive jag själv) säger oss någonting viktigt om traditionella könsrollers begränsningar för alla som faller utanför dess ramar.
– Feminister vet till exempel att kvinnor med ambition kallas ”monstruösa” och att det sker en patologisering av icke-heterosexuella kvinnor. Vi bekämpar dessa framställningar för att de är falska och för att de säger mer om misogynin hos de som sprider nedvärderande förlöjliganden än vad de gör om kvinnors komplexa sociala mångfald. Kvinnor bör inte syssla med den typen av fobiskt förlöjligande som traditionellt sett har använts för att förödmjuka dem själva. Och med "kvinnor" menar jag här alla som identifierar sig på det sättet.
– Jag tänker att vi lever i antiintellektuella tider, något som är uppenbart över hela det politiska spektrat. Hastigheten i sociala medier uppmuntrar en lättantändlighet som inte exakt stöder tankeväckande debatt. Vi måste vårda de längre formaten.
Hot om våld och övergrepp verkar pressa dessa "antiintellektuella tider" till det yttersta. Vad har du att säga om det våldsamma och kränkande språket som används online mot människor som JK Rowling?
– Jag är emot trakasserier på nätet av alla slag. Jag erkänner att jag blir förbryllad över det faktum att du väljer att lyfta de trakasserier som riktats mot JK Rowling, men du nämner inte de övergrepp mot transpersoner och deras allierade som sker online och fysiskt. Jag håller inte med om JK Rowlings syn på transpersoner, men jag tycker inte att hon bör drabbas av trakasserier och hot. Låt oss dock också komma ihåg hoten mot transpersoner på platser som Brasilien, trakasserier av transpersoner på gatorna och på arbetsplatser i till exempel Polen och Rumänien - eller för all del här i USA. Om vi ska protestera mot trakasserier och hot, vilket vi borde, bör vi också försäkra oss om att vi ser till den större bilden vart detta äger rum, vem som påverkas mest, och huruvida det tolereras av dem som borde bekämpa det. Det duger inte att säga att hot mot vissa människor är acceptabla men inte mot andra.
Du valde att inte underteckna det öppna brevet om ”cancel culture” (ett brev som undertecknades av 150 ledande kulturpersonligheter, däribland JK Rowling, Noam Chomsky och Salman Rushdie, om faran med det som benämndes som “en trend av offentligt skuldbeläggande”) som publicerades i tidningen Harper’s i somras. Håller du trots det med om några av argumenten?
– Jag har blandade känslor inför det brevet. Å ena sidan är jag författare och utbildare och tror på maklig och eftertänksam debatt. Jag lär mig av att bli konfronterad och utmanad. Jag accepterar att jag har begått vissa betydande fel i mitt offentliga liv. Om någon förkunnade att man inte borde läsa eller lyssna på mig på grund av dessa fel, då skulle jag invända inombords eftersom jag inte tycker att ett misstag som en person gjort kan eller bör sammanfatta den personen. Vi misstar oss, ibland grundligt. Å andra sidan riktade sig några av brevets undertecknare mot Black Lives Matter-rörelsen, som om det högljudda och offentliga motståndet mot rasism i sig var ociviliserat beteende. Några av undertecknarna har motsatt sig lagliga rättigheter för Palestina. Vissa har anklagats för att ha begått sexuella trakasserier. Andra tål inte att deras rasistiska idéer ifrågasätts. Demokrati kräver utmaning, och den utmaningen kan ibland vara obekväm. Jag är alltså inte för att tona ned de starka politiska kraven på rättvisa från förtryckta människor. Om ingen har lyssnat på ens röst under flera decenniers tid, kommer ropet om rättvisa att ljuda högt.
I år publicerade du boken ”The Force of Nonviolence” (boken finns inte översatt ännu, titeln på svenska skulle kunna lyda "Ickevåldets kraft”, reds anm.). Har idéen om ”radikal jämlikhet” som du diskuterar i boken någon relevans för den feministiska rörelsen?
– Om trans-exkluderande radikala feminister insåg att de lever i samma värld som transpersoner och delar kampen för jämställdhet, mot våld och för en självklar plats i samhället, skulle det inte längre finnas transexkluderande radikala feminister. Feminismen skulle däremot stå stark, både som gemensam praktik och som en vision om solidaritet
Du har påtalat högerextremas attack mot det som de beskriver som ”genusideologi”, och skrev 2019 en essä om detta för the New Statesman. Ser du något samband mellan detta fenomen och samtida debatter om transrättigheter?
– Det är smärtsamt att se att både Trumps position att genus ska definieras av biologiskt kön och den evangeliska och katolska högerns försöka att rensa ut ”genus” från utbildning och offentlig politik, är samstämmig med de transexkluderande radikala feministernas återgång till biologisk essentialism. Vi har nu nått den sorgliga punkt att vissa feminister främjar den anti- genusideologi som vanligen drivs av de mest repressiva krafterna i vårt samhälle.
Vad tror du skulle bryta den här låsningen gällande transrättigheter inom feminismen? Vad skulle kunna leda till en mer konstruktiv debatt?
– Om ett samtal ens vore möjligt, tänker jag att man skulle behöva fundera kring hur den medicinska tilldelningen av kön förhåller sig både till den levda och historiska aspekten av genus.
Fotnot:
Intervjun är ett redigerat utdrag ur en mejlkonversation mellan Butler och Alona Ferber på tidningen the New Statesman som Dagens ETC har fått rättigheterna att översätta.
Översatt av Corinne Platten.
Tidslinje – Transbråket med JK Rowling
19 juni 2014
Rowling släpper under pseudonym romanen “The Silkworm” där en transkvinna vid ett tillfälle försöker attackera romanens huvudperson. Romanen har i efterhand kommit att användas som bevis för författarens stereotypa syn på transpersoner.
Mars 2018
JK Rowling lajkar en tweet som beskriver transkvinnor som ”män i klänningar”. Lajken kommer senare att förklaras som ett misstag. Många tolkade dock misstaget som en del av ett oroande mönster.
19 december 2019
JK Rowling twittrar sitt stöd för skatteexperten Maya Forstater som fick sparken bland annat för att hon ansåg att en transpersonen Philip Bounce inte hörde hemma på en lista över Storbritanniens 100 främsta kvinnliga chefer.
19 december 2019
Rowlings tweet ”Klä dig som du behagar. Kalla dig vadhelst du vill. Ligg med vilken som helst samtyckande vuxen som vill ha dig. Lev ditt bästa liv i frid och trygghet. Men att tvinga bort kvinnor från sina jobb för att de har påpekat att kön är verkligt? #IStandWithMaya” sprids.
December 2019
Tweeten väcker en våg av kritik. Skådespelaren Patricia Arquette är en av de mest namnkunniga och spridda rösterna. Rowling får samtidigt starkt stöd.
6 juni 2020
Rowling delar en artikel med rubriken ”Att skapa en mer jämlik post-covid-19-värld för personer som menstruerar”. ”Personer som menstruerar”, kommenterade Rowling sarkastiskt. ”Jag är säker på att det har funnits ett ord för sådana personer. Hjälp mig här. Wumben? Wimpund? Woomud?”
8 juni 2020
Harry Potter-skådespelaren Daniel Radcliffe skriver: “Transkvinnor är kvinnor. Att påstå något annat fråntar transpersoner sin identitet och värdighet.” Liknande uttalanden görs senare av andra Harry Potter-skådespelare.
9 juni 2020
Före detta utrikesministern, Margot Wallström, som delar tweeten försvarar detta med: ”Svåra frågor om könsidentitet. Ska kvinnor tvingas kalla sig menstruerande istf kvinnor? Nej, tycker jag. För mkt teoretiserande o identitetspolitik, för lite om åtgärder som garanterar allas rättigheter.”
9 juni 2020
Isobel Hadley-Kamptz skriver i DN att Rowling och de ofta äldre feminister som håller med henne inte behöver vara rädda: att ge fler människor rättigheter hotar inte feminismen.
10 juni 2020
JK Rowling publicerar en essä på sin hemsida där hon kommenterar kritiken mot henne. Hon beskriver bland annat att hon själv varit offer för mäns våld och att hon därför värnar rum för biologiska kvinnor.
13 juni 2020
Författaren sågas av tunga debattörer – på Twitter och i medier världen över. Hon backas också upp. ”J.K. Rowling min älskade, jag sänder dig kärlek och pussar från Israel” skriver transkvinnan och Eurovisionvinnaren Dana International på Instagram.
15 september 2020
Rowlings nya bok ”Troubled Blood” släpps. I boken klär sig en seriemördare ut sig i kvinnokappa och peruk när han närmar sig ett av sina offer. Boken anklagas för att vara transfobisk. Många går dock till författarens försvar och menar att boken inte alls handlar om transpersoner.
September 2020
Den feministiska sajten Gardet, frontad av journalisten Cissi Wallin, publicerar en serie av artiklar till försvar för JK Rowling vilket väcker debatten i Sverige på nytt. Gardet i Göteborg och Skåne tar avstånd.
27 september 2020
58 författare och kulturarbetare skriver under ett öppet brev som publiceras i Sunday Times till försvar för Rowling efter att författaren har mottagit en serie mordhot på nätet. Samtidigt visar siffror att 64 633 ex av ”Troubled blood” såldes på en dag.
