Men motstånd är mycket mer än så. I en nyutkommen bok av Kenneth Hermele beskrivs motståndet som en solfjäder där alla former kan bidra till fiendens fall och hålla moralen uppe.
När Hermele skulle skriva sin bok var utgångspunkten att förklara varför den judiska befolkningen som mördades under Förintelsen gick sin död till mötes till synes utan motstånd.
Det fanns några kända exempel på väpnat motstånd i Warszawas getto 1942 och några fler platser, men liksom många andra hade han uppfattningen att den judiska befolkningen accepterade sitt öde och gick som ”lamm till slakt”. Men allt eftersom han gräver djupare i arkiven, dagböcker och intervjuer växer en annan bild fram.
Han lyfter framför allt fram kvinnornas viktiga roll som kurirer och partisaner. Hermele har gått mycket grundligt tillväga och använt sig av många källor. En litteraturlista på 20 sidor, ordförklaringar, tidslinje och register talar sitt tydliga språk.
Det är en bok förtjänar att läsas av många. Jag hoppas att han efter denna bok kan tänka sig gå vidare och diskutera hur motstånd har bedrivits i det mest skilda sammanhang, vad som förenar, vad som skiljer och vilka strategier som varit framgångsrika.
Det är givetvis svårt att jämföra Ukrainas motstånd mot Rysslands angreppskrig med judarnas situation under Förintelsen. Men motstånd kan bedrivas på många sätt.
Att hysa hopp är en form av motstånd – att inte acceptera invasion, ockupation eller förtryck. Ett exempel är hur två unga judiska sjuksköterskor i Berlin trotsar bestämmelser om att bära Davidsstjärnan, klär sig fint och går på restaurang, låtsas vara som vilka fria unga tyskar som helst.
I några getton ser man till att systematisera och dokumentera vad som sker, och gräva ner det i marken till eftervärlden.
Motstånd är så mycket mer än militär kamp.
Som jag ser det är den svenska fokuseringen på att skicka vapen till Ukraina ensidig. Europas och USA har redan bidragit med oerhörda mängder vapen. Sverige som principiellt varit emot vapenexport har ändrat sig.
Tusentals liv har offrats i båda länderna, soldater på båda sidor och i Ukraina många civila. Friheten måste försvaras – men hur många liv får det kosta?
Motstånd är inte bara vapen. Efter ett år av krig och stora förluster måste det gå att tvinga Ryssland till förhandlingsbordet för att få en hållbar fred utan att Ukraina underkastas.
Kina har erbjudit sig att medla, lämnat förslag i Moskva som förkastats av Ukraina och väst. Men alltfler röster hörs om att verka för diplomati och förhandlingar. Ungerns utrikesminister Peter Szijartó har talat för det, franske presidenten Macron och Frida Stranne doktor i freds och utvecklingsforskning i framförde i söndagens Agenda (5 mars) att förhandlingsalternativet måste prövas. Varför inte be Angela Merkel, Tysklands tidigare förbundskansler, Michelle Bachelet, Chiles tidigare president och chef för FN organet UNHCR och Jan Eliasson, Sveriges tidigare utrikesminister och vice generalsekreterare i FN att ställa upp? Jans erfarenheter behövs nu och det har visat sig att med kvinnor som medlare kan hållbar fred åstadkommas.
7 mars var Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg i Stockholm för att diskutera med företrädare för vissa riksdagspartier. Vänstern miljöpartiet uteslöts från samtalen på grund av sitt motstånd mot det svenska Natomedlemskapet.
Därmed ökas polariseringen ytterligare.
Sverige har helt har hamnat i en återvändsgränd och gett upp sin alliansfrihet och stolthet inför Turkiet – allt för att få komma med i militäralliansen NATO.
Alliansfriheten gav Sverige och svenskarna en egen identitet, nu är den borta. Sverige skulle ha kunnat ställa upp när det kommer till förhandlingar, agerat medlare.
NATO medlemskapet verkar allt mer avlägset – varför inte backa? Det är inte ”bara” kurder som nu offras för att blidka Erdogan, utan också Sveriges självkänsla. Det är plågsamt att se hur regeringen förödmjukar sig och nu dessutom kan tvingas ta tillbaka kritik mot Ungern, det andra landet som ännu inte godkänt Sveriges medlemsansökan.
Stridsvagnar och granater har gått iväg.
Krigsmateriel från kriget i det forna Jugoslavien har kommit på avvägar och försörjer nu en del av de kriminella gängen i Sverige med vapen. Det finns en befogad farhåga att delar av vapenexporten till Ukraina kommer på avvägar. Nu diskuteras till och med att skicka Jas Gripen. Hur länge kan vi hävda att Sverige inte är krigförande part? Kärnvapenhoten från Putin avfärdas av många som orealistiskt, men måste tas på allvar.
Hermeles bok är viktig, för att den visar på alla de handlingar som judar företog sig för att överleva. Den visar på hur motstånd kan utvecklas i stort och smått.
Vi måste tillåta oss tveksamhet, fråga vart den ökade militariseringen och vapentillverkningen i världen och Sverige leder? Kerstin Bergeå ordförande i Svenska Freds och Skiljedomstolsföreningen har i en intervju i ETC efterlyst mer nyanser i debatten.
Och frågor måste ställas om vart vi är på väg. Tanken på ett långvarigt krig leder mej till uppfattningen att det svenska stödet till Ukraina helt borde gå till sjukvård, skyddsmaterial och allt annat som behövs i ett krigsdrabbat land. Självklart ska Sverige fortsätta ta emot ukrainska flyktingarna och ge bidrag som går att leva på.
EU har bjudit motstånd genom att införa betydande sanktioner, men fortfarande importerar flera länder gas från Ryssland, mer aktioner behövs!
”Fredssvält” är ett begrepp som myntats av påve Franciscus, men svält kan hejdas – om vi vill. Jag tror att vi måste tänka om – och stödja det ukrainska folkets motstånd genom att verka för fred.
