Kvällens föreställning på Hjalmar Bergmanteatern är en jubileumsfest. Det har gått 25 år sedan Lena Josefsson startade danskompaniet Raande Vo och 20 år sedan hon slog sig ner i Örebro tillsammans med sina dansare.
– Vi vill att folk ska komma och fira med oss, säger hon.
Föreställningen Riskzon III – This is not Disneyland samlar dansare från Europa, Afrika, Asien och Mellanöstern. Projektet har pågått sedan 2009. Då hade Lena Josefsson sett för mycket av tv-reportage från våldtäkter och lidande i krigets Rwanda, Burundi och Kongo. Hon började samla dansare från hela världen för att hitta nya sätt att närma sig tv-reportagens skräckbilder.
– Jag har velat det här väldigt länge. Jag har vänner som lever under erbarmliga förhållanden. Jag hälsar på dem, men jag kan när jag vill sätta på flyget hem, säger Lena Josefsson.

Dansare från åtta länder
I dag bor tio dansare från åtta olika länder tillsammans i några lägenheter i Vivalla och turnerar runt med föreställningen.
Föreställningen är mörkare än många av Raande Vos tidigare uppsättningar.
– Ibland har jag skapat andra, bättre världar på scenen, drömvärldar. Den här gången är det ett nutidsdokument i poetisk form, säger hon.
Några av dansarna har fått masker, med runda kinder och uppspärrade barnaögon.
– Det är de oskyldiga ögonen som får se så mycket som de inte borde få se. Barnens kraft fascinerar mig, hur det alltid finns lek och lust, var de än är, säger Lena Josefsson.

Växte upp i Kongo
Lena Josefsson växte upp i Kongo och Åsbro. Danskompaniet Raande Vo startade i Stockholm, men efter några år tog Lena med sig verksamheten hem till Örebro län. I danskretsar är det många som undrade varför.
– Jag har utsatts för en del spott och spe från kultureliten. De förstår inte varför jag väljer Örebro, säger hon.
Men det är här Lena Josefsson vill dansa.
– Jag ville finnas i ett sammanhang där man träffar många olika sorters människor. Att dansa i Stockholm blir lätt ett inbördes spel för en kulturelit. Men jag vill att det ska vara samma kvalitet, oavsett om jag står på en scen i Paris eller i en skola i Nora, säger hon.
Hon minns sin egen ungdom, svältfödd på dans. Hon var 14 år när hon flyttade från Kongo till Åsbro.
– Jag var ett av de där barnen som aldrig fick en chans att dansa. Jag var den enda som ville gå estetisk linje i Askersund så den ställdes in, säger Lena Josefsson.
Hon var 29 år när hon kom in på danshögskolan. Då var det för sent för en karriär som dansare. Hon fick bli koreograf i stället.
– Jag fick aldrig den där danskarriären som jag tycker att jag hade förtjänat. Jag vill inte att barn ska växa upp och inte få den möjligheten, säger hon.
Därför har hon fortsatt att köra sina dansare runt till skolor i småkommunerna. Hon tror på dansen som läkande kraft.
– Det här samhället behöver dans. Barn som får prova på det blir berörda. Om alla barn fick prova på att dansa så skulle världen bli bättre. Man går inte ut och slår någon när man har fått uppleva det här, säger hon.
Raande Vo har haft många toppar och dalar på sin bana sedan flytten till Örebro. Lena minns med saknad några år under 90-talet då hon fick löften om bidrag för tre år i sträck.
– Då kunde jag planera, anlita dansare och söka bidrag från andra håll också, säger hon.
De senaste åren har det mest varit en kamp för att överleva.
Strider kring lokaler och ständig osäkerhet kring bidrag gör verksamheten ohållbar, menar Lena Josefsson.
– Den politiska processen förgör konstnärerna. Vi får aldrig planera. Varje gång vi inte får besked tappar jag dansare och måste börja om. Nu vet jag inte om det går att fortsätta, säger hon.
Men några klara besked om framtiden vill hon inte ge.
– Jag får inte tänka på det nu. Jag måste jobba, säger hon.