håret som halm, spetsiga knän,
halva kroppen i skrubbsår,
du har försökt lära dig att klättra i träd.
Körsbärens svarta fruktkött,
djupa raviner och branter,
smultron och omogna nötter,
hissen som fastnat på fjortonde.
»Kom ut!«
ropar kompisarna under balkongen.
»Mamma, jag går ut«,
svarar du och flyger ut
för att leka kurragömma eller brännboll
hela dagen
ända till den mörka mörka kvällen.
Du kommer hem hungrig och skitig
men lycklig.
Mamma står och skär upp vattenmelon –
så saftig att doften känns i hela lägenheten.
Du torkar av dina klibbiga fingrar mot shortsen
(ja, du bär fortfarande shorts).
Och mormor säger:
»Tvätta får du göra själv«,
medan hon hänger upp
sitt yngsta barnbarns sparkdräkt
över spisen.
Din bror är redan född.
Din intensivaste sommar:
det gröna överkastet
på den väldiga mjuka sängen;
det gamla träfönstret,
vitmålat, på vid gavel
ut mot den heta julinatten.
Den främmande, ännu okända staden.
Du har ingenstans att bo, inget arbete, inte ens
något tillfälligt krypin.
Alla vägar står öppna,
och alla skrämmer dig lika mycket.
Mormor är borta,
mamma försöker lära sig att leva
efter makens död,
dina gamla vänner har blivit till främlingar,
din bror har fått sin första fängelsedom.
»Kom så tar vi en promenad«, skriver en tjej
som du är förtjust i,
och plötsligt är hon det enda som finns.
Fyra på morgonen.
Läpparna som högspänningsledningar.
Du kommer hem igen utmattad, bräddfull, lycklig
och lyckas inte somna på länge.
Din otäckaste sommar:
duvornas kuttrande på fönsterblecket,
den försupne polismannen i grannlägenheten,
handsprit och masker,
dunkar, flaskor, burkar med vatten,
köer, namnunderskrifter, petitioner,
flygblad, klagomål, texter.
»Det där rör mig inte i ryggen«,
säger mamma två hundra kilometer
från händelsernas centrum.
Din bror har fått sin andra villkorliga dom
och skriver »Var försiktig«.
Den yngste har gått ut skolan.
»Gå ut!« surrar det på internet,
och du instruerar dina vänner:
– om jag blir gripen;
– om jag får fängelse;
– om jag blir dödad.
Du kysser tjejen som du aldrig i världen
skulle släppa,
och det enda du vill
är att komma hem igen –
hungrig och skitig och trött
men lycklig –
och göra om alltsammans igen.
Manual i människoförnedring
Ert viktigaste verktyg är skräcken.
Skräcken för smärtan är starkare än smärtan själv.
Styr ni över deras skräck styr ni över dem.
Ta deras röst ifrån dem, tvinga dem att tiga.
Skriker de – slå. Slå dem hårdare
för deras skrik.
Mörkret, den svarta uniformen, infomationsblockaden,
bakhållen nere på gårdarna, detonationerna, kulorna,
desinformationen, splittringen, paraderna av kravallfordon,
blåmärken, frakturer, hjärnskador,
ett par lik vore bra – men inte fler,
för sen går de aldrig att få lugna igen,
nånting som ser ut som en »olycka«:
en hemmagjord granat, ett hjärtfel, självmord.
Ju mera skräck, desto större tystnad.
Ta dem alla.
»Glaset«, »bastun«, uppvärmning, ensamcell,
korrektionsarbete med batonger –
lär dem att älska sitt fosterland på rätt sätt.
Skräcken för smärtan är starkare än smärtan själv.
Varje hypotetiskt slag är smärtsammare
än ett verkligt.
Telefonerna, telegramkanalerna,
deras snyftiga meddelanden hem till mamsingen,
kontakterna med organisatörerna …
Låt dem sitta nakna,
ha käpparna med kondomer redo
och tveka inte att använda dem om de kaxar.
Sen ska inte en enda fitta komma levande ut.
Ge ingen hjälp. Visa ingen nåd.
För de kommer att göra processen kort med oss.
Kasta åt dem ett enda stycke bröd,
låt dem slåss om det, som hundar.
Ge dem inget att dricka heller.
Låt dem sitta tre dygn utan dass –
sen får vi se på de nerskitna kossorna.
Och när ni släpper ut dem – ge dem en räkning
som en sista käftsmäll:
låt dem betala
för sin frihet
om det nu var så
