Att prata med Jonna Bornemark är att skala av det kulturella filtret runt sex och istället se aktiviteten för vad den kan vara: Ett fält för att borra djupare i det intima, både filosofiskt och fysiskt.

Ämnet får hennes ögon gnistra, och hennes tal att bli snabbt och energiskt.

– Jag älskar att ta prostata-oskulder! utbrister filosofen entusiastiskt efter en utläggning om hur männens prostata borde genomgå en revolution och frigöras på samma sätt som kvinnans relation till klitoris gjort.

Under prostatamassage blir mottagaren sårbar, och hittar ett njutningscenter som den kanske inte kände till innan, menar Jonna Bornemark.

– Och varför har man ett njutningscenter där? Det skulle man vilja fråga homofober. Prostatamassage är en praktik som inte bara bögar kan ha nytta av, slår hon fast och häller upp te i stora muggar som hon placerar på den rutiga duken.

”Fler män borde pröva att vara undergivna”

När Dagens ETC kliver in i filosofens radhus blir kontrasterna så drastiska att de kantrar i komik. Medan Jonna Bornemark berättar om sin föreläsning ”Kåthetens filosofi” får sonen August titta på Youtube med hörlurar. Sedan släntrar hennes 72-årige pappa in i köket för att hämta fika.

Då byter filosofen snabbt samtalsämne.

– Pappa vet vad jag skriver om i mina böcker, men han behöver inte höra riktigt allt ...

I hushållet bor också två barn, två råttor, två hundar och – i ett stall i närheten – en häst.

Så fort pappan lämnat rummet tar Jonna Bornemark upp prostatatråden igen, och föreslår att fler män borde prova ”ugis-positionen”, att vara undergiven i en sexuell situation.

Erfarenheten kan bli ett sätt att få syn på nya delar av ens jag, menar hon.

– Det är någonting jag tycker blir jättetydligt i både bdsm och i swingersvärlden. Nästan alla tycker att det intima undersökandet går parallellt med någon sorts personlig utveckling.

Lätt att få sex som kvinna

Jonna Bornemark föredrar ordet flersam, och umgås i kretsar där det är vanligt att ha både flera partners och att experimentera med olika sexuella praktiker. Hon kallar normbrytande sex för ett dubbelt spänningsfält: Det kan vara omgärdat av kulturell skam, samtidigt som det finns en status att gå ifrån ”vaniljsex” och att bryta sociala normer.

– Ibland känner folk att de måste ursäkta sig när jag berättar om mina praktiker. ”Jag är en sån där tråkig”. Det är lite märkligt. För om jag berättar om min häst så förväntar jag mig inte att folk säger att de inte har en häst och är tråkig för det. Det är ju olika intressen, säger hon. När det gäller sex är ju inte det viktiga precis vad man gör, utan att man äger sin sexualitet. Även om det är sex med sin man i missionären under täcket.

När hon för ett antal år sedan separerade funderade Jonna Bornemark mycket på vilka behov hon egentligen hade i sitt liv: Emotionell närhet. Att ha någon att vardagsprata med. En intellektuell relation. Och så behövs goset, som ger må bra-hormonet oxytocin.

Allt det kunde vänner, barnen och djuren uppfylla.

Kvar blev ett behov av en kontinuerlig vardagskontakt. Någon att dela tankar med och ha ett pågående samtal med på en lite mer daglig basis. En sådan är hon på väg in i nu.

Och sexet?

– Sexet är på ett sätt enklast att lösa, i alla fall som cis-kvinna, säger hon, och tillägger att det förstås finns en orättvisa här.

Vrida sinnligheten

Filosofiprofessorn är en flitig gäst i samhällsdebatterande program och har skrivit flera uppmärksammade böcker, bland annat om ”förpappringen” i samhället i ”Det omätbaras renässans” och om moderskap och graviditet i ”Jag är himmel och hav”. I sommar påbörjar hon en ny bok med arbetstiteln är ”Sinnlighetens revolution” som ska fokusera på hur sinnlighet kan vara en väg till kulturförändring.

Om vi ska ändra vår kultur räcker det inte med att vi gör det i huvudet, menar hon och pratar ivrigt om hur vi behöver komma tillbaka till en sinnlighet som inte kategoriserar automatiskt eller stoppar in saker i färdiga fack. ”Det här luktade som en ros”. ”Nu ser jag en sockerskål”.

– Ett sinnligt undersökande har praktiker och situationer där sinnligheten inte är färdigtolkad, eller som vrider sinnligheten så man måste göra något annat, upptäcka något annat där kategorierna inte passar riktigt, säger hon.

Hon drar paralleller till neurodiversitet – den medfödda mångfalden i mänskliga hjärnor, och slår fast att vi har mycket att vinna på att se fördelarna med att vår art inte tänker och erfar på exakt samma sätt. En autistisk blick kan exempelvis vara en stor tillgång, och i ett forskningsprojekt i autistiskt skrivande har hon inspirerats av friheten från färdiga normer som finns hos många autister.

Sexet och klimatkrisen

I ett sinnligt utforskande kan också olika öppna relationer ingå, menar Jonna Bornemark, eftersom det för många är okänd mark. Där finns upptäckandets potential.

– Låt säga att jag öppnar upp ett monogamt förhållande, vad sjutton blir vi då? Vad ska jag kalla den här personen? Vad får vi för typ av relation? Vad händer med relationen till min partner?

Sexuellt, vad kan det vara för praktiker som utforskar sinnligheten?

– Inom det sexuella tänker många ”Jag är sån här. Jag gillar det här.” Vad händer då om jag drar det lite åt ett annat håll? Testar något nytt? Eller om jag utmanar de kategorier jag är van vid? Man kan upptäcka väldigt mycket.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till klimatkrisen, att det behövs ett skifte, och att det skiftet också måste prövas med kroppen. Vad innebär det tillexempel för sinnena att inte flyga, att demonstrera eller att låta bli att köpa nytt?

– Ja! Hela min kommande bok är inramad utifrån miljöproblematiken. Jag börjar med en fråga om hur en kulturförändring kan komma till stånd, och landar i att vi behöver utveckla vår sinnlighet och vår relation till andra arter.

Hon serverar kakor ur skafferiet medan hon fortsätter:

– Det är inte ett val om vi ska skaka om normerna. Vi måste göra det nu, och på ett klokt sätt. säger hon.

Först vanilj, sedan flersam

De flesta flersamma par med sexpositiva praktiker som Jonna Bornemark träffat är antingen barnfria eller redan färdiga med sin barnfödarelation som varit ”vanilj och monogam”. Det är inte en slump, menar hon.

– När jag födde barn hade jag inte trivts med att ha en öppen relation. Då fokuserade jag på barnet och på det lilla. Jag behövde tryggheten. Men sedan ville jag ha en annan typ av relation som byggde på något annat. Olika perioder i livet är en relevant faktor, säger hon.

Men förstås finns undantag. Som filosofens vänner som hittade ett sätt att utveckla sin sexualitet tillsammans, även efter att de fått barn.

– En i paret insåg att den är masochist. Tänk att upptäcka det när man varit gifta i 20 år! Man kan bli skammad för att man inte har sagt något innan, men här blev det en jättefin historia. De kom nära varandra igen, säger hon.

Vi, svampar

Men Jonna Bornemark vill inte bara prata om sex, utan också om svampar. Hon tänker på relationer som mycel, ett nätverk av rotliknande strukturer under marken som förser den synliga svampen med näringsämnen.

Så borde vi också se på mellanmänskliga relationer, tycker hon, särskilt i individualismens tidevarv. Ett nyliberalt ideal hon inte delar.

– Det är inte den ensamma starka individen som är målet, den som bara går ut och väljer på en marknad som om andra vore ting. Målet är snarare att ha relationer som hänger ihop i noder på olika sätt, och får näring av varandra.

Flersamma relationer och polysexualitet är ett sätt att skapa den här typen av levande nätverk, menar hon. Men allt behöver inte gå så snabbt. Och det kan vara svårt att hitta balansen mellan våra motstridig behov av trygghet och passion.

– Vi kan inte släppa varken den ena eller den andra. Det är därför det inte finns någon given lösning. Om vi låtsas som att vi kan släppa tryggheten eller passionen, då kommer vi att må väldigt dåligt, säger hon.

Ett sätt att hitta balansen kan vara att börja lågintensivt.

– Man kan börja bara med att titta på. Att ha sex bredvid andra. Funkar det? Känns det spännande? Väldigt många börjar med att de håller sig till sig själva och sedan kanske bjuder in någon som båda tycker är lite spännande, eller ett par.

Själv ser Jonna Bornemark väldigt lite av det stereotypa swingers-upplägget, där man byter partner.

– Nej, det är gruppsex som är grejen, konstaterar hon och fortsätter:

– Trekanter brukar de flesta tycka om. Där är det rätt vanligt att man kanske fokuserar på den tredje parten, den som kommer utifrån. Men man kan också turas om, och ha tydliga regler om man vill, för att ingen ska behöva känna sig utanför.

Vilka problem finns med den monogama tvåsamheten?`

– Det finns en risk att man stelnar i en tvåsamhet, om man tar mycket för givet. ”Så här är det, så här ser livet ut”. ”Så här är jag, så här är du.” Och det kan vara läskigt att kasta loss från det. Men det finns mycket att vinna.

Vem ska inte ha en öppen relation?

– Den som inte tycker att det verkar lockande! Den som tycker att det kostar mer än vad den får. Då blir det för jobbigt.

Jonna Bornemark om...

… att använda ögonbindel:

– Jag har satt ögonbindel på kvinnor och bett dem att bara slappna av, och känna hur det känns. Du kan inte se hur du själv ser ut. Du kan inte se hur de andra ser på dig. Bara som en meditativ upplevelse. Och shit vad det kan hända grejer!

… att ha sex utan känslor:

– Känslor finns alltid, även om de inte behöver vara romantiska. Men ibland är det inte känslor för en viss person. I till exempel bdsm-sammanhang kan man leka med anonyma situationer där man inte ens vet vem den andra är. Men den som arrangerar det hela vet, så det finns någon sorts kontroll och blir en trygg situation.

… om trygghet och passion:

– Jag har varit i en relation där vi prövade en ram i ett halvår, sedan omförhandlade hur upplägget skulle se ut. Det kan vara ett sätt att hitta balansen mellan trygghet och passion.