Vissa böcker blir livbojar på ett mörkt och stormigt hav. Jonna Bornemarks senaste är en sådan. Mitt i pandemins oroliga tider kommer hennes ”Horisonten finns alltid kvar” – en bok om att lära sig låta världen skälva. Här visar filosofen varför ovissheten är något vi borde använda oss av, snarare än att förtränga. Hon skriver: ”Jag tror att vi behöver lära oss leva med horisonter av ickevetande igen”.
När jag berättar att hennes bok lyckats ge mig en ny blick på min framtidsångest, trots att jag i vanliga fall älskar kontroll, skrattar hon till
– Ja, vem tycker inte om kontroll? Det är ju bara det att vi inte har kontroll alltid, så frågan blir hur vi ska förhålla oss till det.
Ett mänskligare samhälle
Den som lyssnat på Jonna Bornemark i P1:s ”Filosofiska rummet” och ”Sommar i P1” är väl bekant både med hennes pedagogiska och positiva sätt att belysa problem – och förmågan att visa hur perspektivskiften kan göra en annan värld möjlig.
I den uppmärksammade boken ”Det omätbaras renässans” från 2019 kritiserade hon det utbredda mätande och förpappringen inom välfärdssektorn. Ett undersökning som fortsätter i nya ”Horisonten finns alltid kvar”, där hon skriver om en samtid som inte står ut med att inte veta allt, och som beklagligt nog förträngt begreppet omdöme.
Så hur utvecklar vi våra omdömen? Och varför är det viktigt?
Till hjälp tar Jonna Bornemark filosoferna Nicolaus Cusanus och Aristoteles samt en rad konkreta exempel från vård, skola och omsorg där mätbarhetsfetishismen tagit över på omdömets bekostnad.
Och ämnet är viktigt. Det handlar både om hur vi kan skapa ett mänskligare samhälle – och leva ett mänskligare liv.
– Jag tycker om den positiva grundingången. Vi är människor, vi kan leva och tänka på andra sätt. Vi har slängt oss så mycket i armarna på en tilltro till kvantifiering och datorisering, vi tänker att det är där alla svaren finns. Någonstans måste vi återfinna oss själva som människor, även inom yrkeslivet. Känslor måste få finnas och få status, eftersom de kan bära på en kunskap. Ett omdöme måste finnas även i ett yrkesliv, inte bara i privatlivet, säger hon.
Skrik på toaletten
Begreppet ”omdöme” är i sig mycket sammansatt. Därför är det synd att vi tänker på det så lite, menar Jonna Bornemark. I boken exemplifierar hon begreppet med de olika kunskaper som behövs när läraren kliver in i ett klassrum och ska känna av stämningen inför sin lektion. Hur mår eleven som verkade ledsen igår? Några konflikter i tuffa gänget? Situationen är på ett visst sätt, men har inte sett ut exakt så förut. Det betyder att läraren i fråga måste förhålla sig till vad Jonna Bornemark kallar för ”horisonter av ickevetande” och använda sitt omdöme.
– I en sådan situation måste man använda hela sig själv för att fånga upp vad som är viktigt och hur man ska handla trots att man inte vet allt. Då behöver man alla sina tidigare erfarenheter, man behöver teoretisk kunskap, sina känslor och hela sin sinnlighet och kroppslighet, säger hon.
Dessutom behövs en miljö som inte hindrar omdömet utan tillåter det att utvecklas. Så ser tyvärr det tyvärr inte ut inom vård, skola och omsorg idag. Därför ger Jonna Bornemark i boken en rad handfasta tips på motståndshandlingar för den som fastnat i styrsystem och bara är satt att lyda order och fylla i papper. Råden lyder bland annat: Lyssna på olika erfarenheter. Våga tro på varandra. Gör makromotstånd. Och gör mikromotstånd. Ibland kanske att gå in på toaletten och skrika är den enda pysventil som finns när pressen blir för stor.
På vilket sätt är omdöme en central politisk fråga?
– För att när vi glömmer bort omdömet så påverkar det arbetssituationen för enormt många människor på olika nivåer som inte tror att de har något omdöme. Det som blir kvar är att lyda order. Så antingen har vi ett handlingsutrymme och ett omdöme – eller så lyder vi order och bara gör som det står skrivet. Och i detta ligger en grundläggande politisk fråga om hur vi ska organisera oss och vilken kunskap vi ska lita på.
Du skriver om vikten av att ”låta världen skälva”. Tror du att det kan uppfattas som provokativt i en tid där många äts upp av oro kring otrygga anställningar, pandemi och skenande klimatkatastrof?
– Det är en jättebra fråga. När världen skälver för mycket måste vi frysa fast den. Men jag har pratat med en hel del människor som också tycker att det är lite befriande att världen får skälva, när den nu faktiskt gör det. Det finns något ärligt i det: Ja, fan vad den skälver, hur kan vi möta det? Då får jag följa med i det ovissa och rikta mina handlingar bäst jag kan.
Är detta en fråga om klass?
– Ja, jag tror att det finns en klasskillnad här. Om man har det riktigt illa ställt och om världen bara är kaos, då är det bara att försöka sträva efter att få tag på någon sorts ordning. Så det är en privilegierad situation att kunna säga att man inte vet. Men om de som har möjligheten inte vågar säga det, då blir det ännu svårare för de som faktiskt inte har möjligheten.
Finns det en risk att bli handlingsförlamad i det här accepterande tillståndet? Att bli så bra på att leva med ovissheten att man inte gör något, till exempel i klimatfrågan?
– Jag tror inte det, och jag skriver en del om just klimatet i boken. Tvärtom tror jag att om vi accepterar att vi inte vet, då träder saker fram för oss. Vad är viktigt? Vad är vi på väg mot? Jag tror att det krampaktiga fasthållandet vid en ordning gör oss blinda inför vad som egentligen är viktigt.
Hur ska vi tänka kring klimatfrågan då?
– Jag tror att vi måste ha ett mer öppet förhållande till våra begär. I klimatfrågan handlar diskussionen ofta om att vi ska organisera oss bort från våra begär, men om vi tänker efter vad som egentligen är viktigt för oss så är det kanske inte ett par nya jeans eller just en viss bil, utan faktiskt att få kunna andas frisk luft, att kunna se att andra människor har det bra. Det är ett begär vi har.
Eller en planet som barnen kan leva på?
– Ja. Jag tycker om omställningsnätverket eftersom de har gått ifrån skuld och ångest. För den finns ju där, och den öppnar upp miljöfrågan för oss. Men sen måste vi gå in i den frihet som ångesten ger och fundera över vad som är viktigt i våra liv och hur kan vi leva då.
Jonna Bornemark om...
… att varje okänd horisont rymmer en möjlighet till en ny fråga eller upptäckt:
– Hela vetenskapen drivs av just precis den fascinationen och nyfikenheten inför att ”snart vet vi det där” och ”det där ser jag är viktigt” ”hur kan jag ta reda på det”. Det är inte bara en kärlek till den färdiga kunskapen, utan just rörelsen på väg dit.
… hur man kan förhålla sig till ovissheten när det kommer till kärlek:
– Till att börja med måste man förstå att det är där kärleken, åtrån och begäret finns. Kärleken är en paradoxal kraft, att både vilja ha den andre för att den har just sitt sätt att vara på i världen – och att samtidigt vilja smälta samman så att olikheten upplöses. Det är en paradox. Precis som vi måste lära oss att leva med ickevetande så måste vi lära oss att leva med paradoxer utan att känna att de måste lösas för att få det lyckliga slutet. ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar” är en av de största lögnerna vi har i kulturen. Njutningen finns i spänningsfält, inte i att allt bara har löst sig.
