– Jag hade inte tänkt att skriva om mat. Jag hade inget intresse för att skriva om mat. Jag hade sagt det jag ville säga i ”Äta djur”. Jag ville skriva en bok om klimatförändringar, och specifikt med fokus på individen, säger han och menar att det är i maten som den enklaste möjligheten till förändring finns för oss alla på individnivå. 

– De fyra viktigaste saker är att begränsa befolkningsökningen, att flyga mindre, att köra mindre bil och att äta mindre animaliska produkter. Och maten gör en stor skillnad jämfört med de andra tre sakerna. De flesta människor kan inte bestämma om de ska få ett till barn eller inte. 85 procent av amerikanerna som äger en bil behöver den för att köra till jobbet. Majoriteten av flygningar är antingen för jobb eller för icke-nöjesrelaterade resor. Vi måste minska de sakerna också, men vi kan inte bara stänga ner dem. Men mat är ett val vi gör flera gånger om dagen. Och för alla som kommer läsa din artikel är det ett frivilligt val. 

Systemet – summan av allas val

Att individen inte kan lösa klimatkrisen är de flesta överens om, och det argumenterar inte heller Jonathan Safran Foer emot. Dock menar han att en systemförändring ofta tar sin början hos individer, genom konsumentmakt och successiva livsstilsförändringar. 

– Jag kände en alienation och skam när jag var ärlig om min egen roll i klimatförändringarna. När jag ärligt insåg att mitt eget koldioxid­avtryck är större än den vanlige klimatförnekarens. Och hur jag ändå kunde känna mig duktig för att jag gick med i protestmarscher eller sa rätt saker på middagar. Men vad som faktiskt gör skillnad i slutändan är ju inte vad vi säger, utan valen vi gör. Världen är summan av sju miljarder koldioxidavtryck, och alla våra individuella val skapar systemet. 

Han nämner Tesla och Beyond Meat som exempel på företag som blivit framgångsrika giganter tack vare att individer skapade förändrade behov. 

– Det skapar en positiv kedja när vi som individer och konsumenter börjar efterfråga ekologiska och hållbara val. Det är ett kraftfullt sätt att förändra ett system, säger Jonathan Safran Foer. 

Distansmöten blir framtiden

Han har en marinblå skjorta, tvåveckors-skägg, hornbågade glasögon och lagom rufsig kalufs där han sitter på skärmen hemifrån sin lägenhet vid Prospect Park i Brooklyn. Vi skulle ha träffats i Stockholm, men coronaviruset satte stopp för hans flygresa, så nu pratar vi på Facetime istället. 

Du har turnerat världen runt med flyg det senaste halvåret för att marknadsföra din bok om klimatkrisen, men till slut blev du stoppad av en pandemi. Varför var inte klimatkrisen ett tillräckligt skäl för att få dig att sluta flyga? 

– Jag tror att klimatförändringarna är nog för att få mig att sluta flyga. I nästan alla situationer. Jag flyger inte längre på semester eller för rekreation. Och om det hade varit en vanlig roman hade jag inte flugit. Men det här är en annan typ av bok. Om målet är att utvidga samtalet så mycket som möjligt, då är det värt det. Om jag tack vare den flygresan kan vara med på tv och i tidningar och prata om de här sakerna, eller dra mycket publik till engagerade samtal om ämnet. Men nu gör jag de här intervjuerna så här istället och det har fungerat bra. Och jag tror att det är så här framtiden kommer se ut. Vi kommer göra fler läsningar på distans. Det är inte idealt, men ingen framtid är idealisk. Vi kommer behöva ge upp vissa saker. Det har varit lärorikt för mig, att jag kanske hade fel, att även det här skälet för att flyga inte var värt det. 

Har du ändrat inställning till att flyga efter det som hänt de här veckorna? 

– Inte riktigt. Min inställning har länge varit att inte göra det, utom av exceptionella skäl. Och att ha möjlighet att nå markant större publik för att prata om klimatförändringarna var ett bra skäl för att flyga. Men jag är inte säker längre.  

Hur ser du på coronavirusets påverkan på det amerikanska samhället? 

– En av de sorgligaste sakerna med den här pandemin, precis som med klimatkrisen, är att det kommer vara enorma skillnader mellan hur olika folk lider, och att den skillnaden kommer bero på pengar. Vi är ett land fullt med människor som lever från en löneutbetalning till nästa, som redan normalt har svårt att klara sig till slutet av månaden. Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig vad som kommer hända nu. Jag skulle inte bli förvånad om detta till slut skapade ett medvetande om hur ojämlikt vårt system är. Jag tror att det kommer väcka frågan om klass på ett sätt som ingenting tidigare har gjort. 

En hel värld stängs ner nu på grund av coronaviruset, och drastiska beslut om hundratals miljarder dollar fattas hela tiden. Förändringen är radikal och blixtsnabb. Hur tänker du på det i kontrast till handlingsförlamningen kring klimatkrisen? 

– Ja, coronakrisen har visat att det är högst möjligt att förändra sig. Om någon hade sagt till dig för en månad sedan att du behövde tvätta händerna oftare för annars skulle någon i Bangladesh riskera att dö av coronaviruset. Jag tvivlar på att vi skulle ha tvättat händerna oftare då. Det är det som gör det här annorlunda, och så avslöjande. Vi agerar eftersom vi är rädda om oss själva. Klimatförändringarna påverkar oss inte på samma sätt. Den tragiska ironin när det handlar om klimatförändringarna är att de som är högst ansvariga för dem är de som kommer att drabbas minst av dem. Och de som är minst ansvariga, som folket i Bangladesh, är de som redan nu dör av klimatförändringarna. Så en sak som coronaviruset har avslöjat är att när vi själva är utsatta för risker så är vi väldigt, väldigt, bra på att mobilsera. Och när det krävs empati så är vi väldigt dåliga. 

Du skriver att klimatförändringarna är ”det tråkigaste ämnet som vetenskapen någonsin har varit tvungen att presentera för allmänheten”. Varför är det så? 

– Därför att den är motsatsen till coronaviruset. Corona är en väldigt lättförståelig berättelse. Det finns en aspekt av viruset som handlar om dramatik, som nästan är spännande. Medan klimatförändringarna är mycket mer komplicerat, och saknar en enkel berättelse. Klimatkrisen är en berättelse med nyanser, som inte är svartvit, som inte känns som den pågår här och nu. Det känns som att det händer på andra sidan jorden eller i framtiden. Det känns inte lika personligt, som coronaviruset. 

Jonathan Safran Foer om…

… att han äter mejeriprodukter ibland

– Jag äter vegansk kost till frukost och lunch, men vegetariskt ibland till middag. Jag är inte slavisk i det. Det kan hända att vi har ost i matlagningen ibland. Poängen är att vi behöver göra en dramatisk minskning. Folk som lever i Europa och USA måste minska köttkonsumtionen med 90 procent och mejeriprodukter med 60 procent. Så att fokusera på om det är lite riven parmesan på toppen av maten missar poängen. Det är narcissistiskt att fokusera på sånt.

… det amerikanska valet

– Jag stöttade Elizabeth Warren, men det enda jag kan säga nu är att vi måste slå Trump. Det är ett svårt val mellan Sanders och Biden. Jag gillar självklart Sanders progressiva agenda, men hans retorik skrämmer mig ärligt talat. Men om han nomineras kommer jag självklart stödja honom fullt ut. Det skulle vara en total katastrof om Trump blev återvald. Jag skulle ha det svårt att stanna kvar här då. En andra mandatperiod med Trump skulle kunna orsaka skada som tar generationer att laga. Det är oerhört skrämmande.

… Greta Thunberg och hoppfullhet

– Det spelar ingen roll om de ger mig hopp, det som spelar roll är om vi hjälper dem eller inte. Ibland kan hela upplevelsen om hopp vara kontraproduktiv. Folk som tittar på Greta Thunbergs tal och gråter och delar det med sina vänner, men det spelar ju ingen roll. Vad som spelar roll är om vi deltar. De behöver inte fans, de behöver partners.