Han gillar inte att upprepa sig, Jonathan Brott, får jag en känsla av när jag läser hans debutsamling ”100 dikter”.
Få saker återkommer. Det spretar hit och dit i en brygd som – om man ändå ska försöka sig på att klassificera – består av ungefär lika delar obegripliga (ibland vackra!) underfundigheter, medvetet (ibland roliga!) uddlösa politiska statements samt hederligt gammalt Stockholmsflanerande.
En av få saker som nämns i mer än en dikt är flöden. Finns det något här som kan läsas som en programförklaring är det den första av dessa:
”jag kommer aldrig slita mig
från en streamingplattform
pga jag älskar allt som flödar
jag menar det, säg en sak som flödar, och jag ska
älska den, just watch me”
Brott vill, så läser åtminstone jag det, skriva den lyriska motsvarigheten till algoritmisk doom scrolling. Och han vet (likt alla som någonsin kastat bort tre timmar i sträck på Instagram Reels) att man slänger ifrån sig telefonen i själväcklat vredesmod när samma klipp visas för andra gången. Därför är upprepningar bäst att undvika, för såväl content creators som poeter.
Bristen på återkommande motiv är inte heller det enda för tankarna på de sociala mediernas flöden. Här finns också något som påminner om den särskilda form av värderelativism som uppstår när klipp från brittisk panelhumor blandas med döda barn i Gaza och pranks följs av polisbrutalitet; när alla ord och alla bilder staplas på varandra som lika oviktiga klossar i det torn av tidsfördriv som vid det här laget når till solen och tillbaka.
Här är det en dikt om en vän som sitter fast i Kabul och skickar ett röstmeddelande där maskingevär hörs i bakgrunden. Fyra korta rader tillägnas denna av allt att döma rätt dramatiska händelse innan Brott går vidare till nästa dikt, som handlar om hur en kvinna i publiken på en av hans uppläsningar dricker sin egen bröstmjölk.
Vad spelar roll och vad gör det inte? Är allt bara ett internskämt? Det är omöjligt att säga, och därför blir allt lika tomt på mening. Vilket verkar vara precis det författaren siktat in sig på.
Jonathan Brott är, som chefredaktör för två litterära tidskrifter, redan innan debuten ett bekant namn för de som följer Sveriges unga poesiscen, och hans namn nämns ofta i samma andetag som exempelvis Ali Alonzo och Elis Monteverde Burrau. Vissa likheter finns (kanske framför allt tendensen att vägra ta sig själv på allt för stort allvar, samtidigt som själva förfarandet att skriva poesi förstås vittnar om motsatsen), men Brott är ändå sin egen man.
Här finns inte mycket av det stora vemod man kan skönja mellan raderna i Alonzos dikter; och även om författaren ibland använder sig av referenser är det knappast någon intertextuell fuck fest á la Burrau.
Nej, det här är något annat, något mer dampigt och medvetet meningslöst. Stig Larssons snackiga 90-talsdikter ligger kanske närmast till hands om man ska hitta något att jämföra med; men när man läser dem känner man att de skrivits av en person som – åtminstone i sitt eget huvud – är i färd med att skapa mästerverk (även när det han skriver om är ravioli och sin fuktiga penis). I ”100 dikter” verkar författaren mer sugen på att gå ut och käka en macka än att skriva in sig i poesihistorien, vilket – återigen – förmodligen är meningen.
Som bäst är Brott de gånger han släpper det självpåtagna kravet att vara 100 procent blasé vid alla tillfällen, och tillåter sig att vara personlig. I en underbar scen försöker han introducera en ung cool tjej i Björns trädgård för Knut Hamsun, och blottar, med precis lagom mängd patetik, känslan av ankommande 30-årskris:
en av alt-kidsen tittar upp ur sin eyeliner och
telefon
utstöter ett slags hästliknande läte ett slags öh
vad fan läser du
(utstöt liknande ljud till svar)
ehh…
hamsun, svält…
okej…den är skriven av en norrman för 150 år sen.
han går runt och svälter i oslo… och är… jävlig
mot folk.
du kan få läsa den om du–
hennes blick flackande mot något av större
intresse
Det är en av få gånger ”100 dikter” verkligen känns på riktigt. Förhoppningsvis bjuder nästa samling på mer av den varan.
