Ständigt aktuell i ett gäng olika samhällskommenterande humorpoddar är Jonatan Unge nu för femte året i rad dessutom ute på turné med showen Semst, där han och kollegorna Branne Pavlovic och Ahmed Berhan gör ”halvvulgär standup”. Salongerna runtom i Sverige är så gott som fullpackade, detta trots att den tidigare Semst-medlemmen Aron Flam hoppat av.

– Det märks att hans fans är borta. Det är väldigt få Nietzsche-pojkar och incels i publiken. Men det kan vi leva med, skrattar Jonatan Unge.

Du lyder under smeknamnet Jonatan ”Fuckup” Unge. Är det en persona du måste anstränga dig för att leva upp till?

– När jag började min psykoanalys var jag rädd att jag skulle bli tråkig, för jag hade hört ett rykte om att John Cleese blev stentrist efter att han hade avslutat sin terapi. Men för mig verkar det inte ha blivit så. Jag tror hela tiden att jag har skärpt mig… men det kommer slag i slag.

Vad har du för relation till integritet?

– Min mor var och är krönikör (Expressens Cecilia Hagen, reds. anm.) och skrev om sitt familjeliv i allmänhet och sin egen familj i synnerhet. Hon är en mycket mindre självutlämnande person än vad jag är, men jag tyckte att jag blev uthängd i hennes krönikor. Känslan var jättekonstig: Det var både kittlande, roligt med uppmärksamhet och en känsla av skam. Jag vill hävda att jag är skadad av min ungdom på det sättet. Sen hade jag inte behövt föra det vidare, men nu är det uppenbarligen den neurosen som kommer att gå vidare i släkten.

I poddar säger du ofta att du egentligen inte får prata om din dotter och hennes mamma… ändå gör du det. Får du skit efteråt då?

– Det där grundar sig i att jag sagt en eller två saker som jag inte borde ha berättat om, och att det har sårat människor och gjort dem förbannade. Det har varit en av dusterna med barnets mor, om vad jag får gå in på och så, men vänner och släktingar och bekanta har också varit oroliga ibland. En vanlig grej är att de säger ”Det här får du inte ta upp i din podd” och då säger jag ”Men tror du att jag är dum i huvudet? Det skulle jag aldrig göra”, och sedan följer en lång diskussion om huruvida jag är dum i huvudet eller inte.

Du har berättat i dina poddar om att du ska få en boendestödjare. Vad är det konkret du behöver hjälp med?

– Det var mitt barns mor som insisterade på att jag skulle ta kontakt med dem. Jag tror att de ska hjälpa mig att vara vuxen på något sätt, att göra scheman och sånt. I brevet där de godkände ansökan stod det att en av anledningarna till att jag är berättigad boendestödjare är att jag aldrig lagar mat, utan bara köper hämtmat. Och att jag inte städar utan har städhjälp.

Det låter ju mest som Blondinbellas liv?

– Exakt. Det låter som att hela Östermalm i så fall är berättigade till boendestödjare. Men för att göra modern till barnet nöjd så ska jag göra ett försök. Jag skulle träffa dem i tisdags… men då hade jag glömt bort det… och då kunde de inte riktigt vara sura på mig, för det är också det jag söker hjälp för.

Skulle du säga att din strulighet går ut över din dotter?

– Jag tycker att jag är bättre på att hålla koll på hennes schema än på mitt eget, men det är fortfarande dåligt. Det är aldrig någon framförhållning, förflyttningar görs ofta i stor stress. Jag upplever det också som att jag två gånger om året blir mini-utbränd och går ner mig i ett hål. Och det påverkar henne också. Sen försöker jag kompensera det så mycket jag kan, bland annat genom att försöka skärpa mig och att ge henne mycket kärlek, uppskattning och lek. Men det är tungt, för jag skäms. Jag har min dotter ungefär 50 procent och vill vara en riktig förälder, ingen söndagspappa som hämtar upp ungen och leker med den. Det är skamligt, jobbigt och pinsamt. Det är ett misslyckande.

Är det känslan av misslyckande som gör att du tackar ja till boendestödjare?

– Ja, det är därför jag har tackat ja.

Du blev lämnad i december av din dåvarande flickvän. Hur mår du nu?

– Nu mår jag mycket mycket bättre. Krisen är över, men sorgen finns kvar. På turnén har jag haft jättekul och kommit in i en bubbla där jag mått väldigt bra. Så kom jag hem till vardagen, och då kom all den där sorgen tillbaka. Men nu är det en mer lugn sorg, den river mig inte på samma sätt som den gjorde tidigare. Jag är ledsen och sorgsen, men det är inte det där hysteriska som det har varit de senaste månaderna.

Du kommer från överklassen och pratar ofta om dina privilegier. Skulle du kunna göra det du gör utan dina föräldrars pengar i ryggen?

– Det finns ju andra som håller på med standup som absolut inte är födda med silversked i mun, och jag har aldrig lånat pengar av mina föräldrar för att gå en kurs eller för att trycka upp flyers. Däremot finns det andra saker som jag inte förstår hur skulle klarat utan den silverskeden. Till exempel alla de gånger jag dragit på mig skulder och de har löst ut mig. Eller när min mamma fixade ett lån och köpte en lägenhet i Stockholm som jag kunde bo i. Och efter separationen från mitt barns mor fick jag förstahandskontrakt på hyreslägenheter i Malmö, trots alla mina betalningsanmärkningar. Det var genom min mammas kontakter. Så jag har fått jättejättemycket hjälp. Om jag jämför med mina vänner har jag varit en bebis till 35, och nu är jag väl tonåring då…

Personan som ”Fuckup” är tacksam att skoja om. Skulle du vara lika rolig om du blev en superstrukturerad fitnesspappa?

– Jag blev rådumpad i december, och då var jag tvungen att börja träna 1. För att inte bli galen och 2. För att jag blev singel och det behövdes. Därför har jag börjat med spinning. För två veckor sedan skrek instruktören ”Sista minuten!! Peppa varandra!!” och då var det något i mig som bara ville skrika ”JAA!! Kom igen då gänget!! Nu kör vi!!”. Men gudskelov lyckades jag kontrollera den impulsen. Hade jag gett efter tror jag att jag hade jag slagit på en switch i min hjärna som inte hade gått att slå tillbaka. Då hade det varit kört.

Det har gått så långt ändå?

– Ja. Jag var tvungen att gå direkt till en bar och dricka whiskey för att få tillbaka den rätta Jonatan.

Märker du någon skillnad när du tar bättre hand om dig?

– Ja, jag får ut kryp i benet. Men träning är inte så bra som alla läkare säger, ingen universallösning. Det ger en liten buzz, men det är ju inte kokain direkt.

Jonatan Unge om…

…sina politiska hjärtefrågor:

– Jag är inte alls speciellt politiskt insatt. Bara på det sättet som man förväntades vara politiskt intresserad i min familj: ”Kolla på Rapport så klarar du dig”. När jag jobbade på Tankesmedjan i P3 höll jag på mer med politik, men då gjorde jag det ur ett rent skämtperspektiv, eller att jag såg det som en såpopera. Jag har aldrig haft som mål att bidra till någon debatt.

...långsiktiga mål:

– Förr hade jag som mål att jag ville bli något: Först ville jag bli journalist, sen förläggare, sen lärare. Nu verkar det som att jag kommer att hålla på med den här grejen jag gör nu. Men jag har absolut inga mål! Jag hade som mål att jag ville få barn, och det fick jag. Sedan har jag också ett mål att ha någonstans att bo som jag trivs i. Och det har jag, en jättebra hyreslägenhet. Just nu försöker jag bli mindre fet, det är också ett mål. Men inga drömmar om en jättelik show eller ett speciellt tv-program.

...vad han mår dåligt av:

– När mitt barn är ledsen eller sårad. Hon är sju nu, och nu börjar livets verkliga problem komma, med vänner eller brist på vänner, med att inte lyckas med det man vill. Att ens drömmar inte går i uppfyllelse. Det gör verkligen ont i mig att se livet tära på henne. Det är en förlorad vän, eller ett förlorad kärlek eller ett jobb man inte får. Det är bara så livet är. Sen tyckte jag inte om att bli lämnad, sen är jag hyfsat fine med resten.

….vad han blir lycklig av:

– Jag mår fruktansvärt bra när jag får skratta och skämta med vänner. När man är på en middag och det har klickat så bra, det har bollats och skämtats fram och tillbaka. Det kan jag bli hög av.