– Jag insåg att de vill ju faktiskt inte. Socialdemokraterna vill inte bedriva vänsterpolitik, säger den förre vänsterledaren från en fåtölj på Albert Bonniers förlag på Sveavägen i centrala Stockholm.
– Det handlar ju inte enbart om att det är ett svårt parlamentariskt läge, fortsätter han. Jag tror många tänker att hade sossarna bara kunnat så hade de gått åt vänster, men de vill inte. De vill ligga ungefär där de gör. Då är det klart att det blir en kamp ibland, att fortsätta få igenom reformer medan de försöker stänga ute oss från inflytande.
Du skriver att du fick ”mer förtroendefull kontakt med Håkan Juholt på ett enda möte än under åtta år av möten med Stefan Löfven”. Såg du oviljan att förhandla med er som ett svek?
– Nej, jag ser det som politik. Det är inget personligt. Jag skulle gärna gå på kräftskiva med Stefan Löfven, men han står för en annan politik än vad jag gör. Politiken ser ju ut så i Sverige idag, att ska det bli något som inte är blåbrunt, då måste Vänsterpartiet vara med och ha inflytande. De försökte utestänga oss med januariavtalet, och det gick inte. Vi bröt ner avtalet och fick inflytande igen.
Två perspektiv
Han har grått skägg numera, och en avslappnad semesteraura. När han avgick för knappt ett år sen gjorde han det på på högsta toppen, med tvåsiffriga opinionssiffror och den partiledare det svenska folket hade högst förtroende för.
Idag når Vänsterpartiet ännu högre i opinionen. I juli var man över 13 procent hos Novus, medan Jonas Sjöstedt lever en lugn tillvaro i Hanoi som hemmaman åt Sveriges ambassadör Ann Måwe.
Att paret träffades när hon var diplomat i Jerusalem, förlovade sig i Gaza City och att Jonas sedan under några FN-diplomatår i New York hängde med tvillingbarnen på lekparker i Brooklyn Heights, det berättar han öppenhjärtigt om i sina memoarer ”Allt kommer att bli bra”, som ges ut i dagarna av Bonniers.
Upplägget i boken är annorlunda, där ungefär vartannat stycke skrivs i förstaperson av Jonas själv, medan andra hälften är skrivet av Jessica Nordh, som var pressekreterare åt Sjöstedt 2014 till 2020. Samma händelse skildras ofta från varsitt perspektiv, både utifrån och inifrån.
– Vi jobbade tillsammans i nästan sju år och jag skrev hela tiden ner korta dagboksanteckningar från mina vardagar med Jonas. Vad som hände i den politiska hetluften, men också bakom kulisserna, ganska ärligt och ocensurerat, säger Jessica Nordh.
– Så när Jonas skulle sluta så skickade jag anteckningarna till honom.
Det här är ju en halv bok, tänkte Jonas Sjöstedt när han fick mejlet.
– Och då är det faktiskt min uppgift att skriva den andra halvan. Jag avgick som partiordförande på söndagen, på tisdagen flög jag till Vietnam och på onsdagen började jag leta upp alla gamla kalendrar, bilder, gick igenom sociala medier och rekonstruerade min tid som partiledare. Och så satte jag mig och skrev.
”Kändes tomt och märkligt”
De beskriver arbetet med boken som terapeutiskt.
– Jag hade jobbat i 180 knyck in i sista minuten. Man hinner aldrig riktigt reflektera, man jobbar bara på. Men när jag satte mig med boken så märkte jag hur minnen och känslor kom tillbaks, berättar Jonas.
– Även för mig var det terapeutiskt. Det kändes tomt och märkligt att Jonas hade lämnat Sverige. De första dagarna kunde jag stirra på telefonen och undra varför han inte ringde, säger Jessica.
Trots skärvor av privatlivet så ligger fokus på politiken: Den tidiga politiska skolningen hos Kommunistisk ungdom i Vänersborg, förnyelsen av partiet och den förändrade partikulturen, alla tankar och diskussioner som lett fram till skarpa politiska förslag, debatterna i riksdagen och på tv. Och så alla de interna striderna, konflikterna med föregångaren Lars Ohly och partikamrater som Rossana Dinarmarca och Amineh Kakabaveh.
Personfokuset på Jonas Sjöstedt och hur mediebilden av honom strategiskt förändrades under partiledaråren beskrivs ingående i boken. Hur han gick från att ses som ”kall” och ”hetlevrad” till en ”snäll mysgubbe” som vann folkets breda förtroende, inte minst genom en hög och personlig närvaro på sociala medier. Man tog hjälp av det amerikanska konsultbolaget Strategies 360 för att slipa på kommunikationsstrategier och analysera väljarflöden.
– Det har aldrig handlat om att vi ändrat vem Jonas har varit, utan snarare att vi hjälpte Jonas att hitta den han egentligen är. En ganska lugn och schysst prick, säger Jessica.
– Vårt mål var också att folk skulle förstå vilka Vänsterparitet var. Då ville vi prata ett språk som var nära människor, som inte byggde barriärer, och att det skulle vara kul att vara vänster. Att vi stod för ett positivt och hoppfullt budskap i en tid som var allt mer präglad av högerns dystopier, säger Jonas.
Från 11 000 till 30 000
Han berättar om hur de byggde upp en bred rörelse, hur politiska möten ute i landet gick från 40 till 400 besökare och hur partiet växte från 11 000 till 30 000 medlemmar.
– Idag är vi betydligt duktigare på att ta makt. Även om de försöker utestänga oss så har vi tagit oss in och gjort om budgetar och fått igenom förslag, säger Jonas.
I söndags aviserade Stefan Löfven sin avgång. Vad krävs av efterträdaren för att samarbetet mellan S och V ska kunna stärkas igen framöver?
– Det är faktiskt helt upp till Socialdemokraterna att vilja det. Vi har hela tiden varit väldigt villiga att samarbeta.
Magdalena Andersson spås av de flesta ta över som S-ledare, vad skulle det innebära för relationen?
– Jag vill inte säga någonting om vem som ska väljas. Men jag kan säga att vi hade väldigt goda erfarenheter av att budgetförhandla med Magdalena Andersson mellan 2014 och 2018. Vår bild av henne var att hon var kompetent, att hon höll sitt ord, och att hon var mån om samarbetet. Det var nästan osannolikt hur Magdalena Andersson, med internationella meriter från Harvard och Handels, och Ulla Andersson, ensamstående morsa och förskollärare, hittade varandra och blev navet i hela budgetsamarbetet. Och att de också verkligen gillade varann, respekterade varann. Det skulle jag säga var en av de bästa relationerna som vi hade till någon socialdemokratisk minister. Vi litade på Magda, helt. Sa hon någonting, då visste vi att så var det. Och så var det inte alltid med andra ministrar, säger Jonas Sjöstedt.
