Jonas Hassen Khemiri: ”Vi slipper inte varandra”

Därefter bryts samtalet. 

Efter sådär fyrtio minuter av tekniska fadäser börjar jag i mitt huvud formulera ett mejl till min redaktör i vilket jag underdånigt ber om ursäkt för att det inte blir någon intervju med Jonas Hassen Khemiri den här gången. Men ibland, kära läsare, sker mirakel. Vi lyckas återuppta samtalet. Mitt intervjuobjekt, som i år firar tjugo år som författare (Ett öga rött publicerades 2003), ser då kanske inte direkt bister ut men han har det där lite prövade ansiktsuttrycket som jag skönjt hos varenda lärare jag haft i mitt liv då släntrat in en kvart för sent i klassrummet.

Under den dryga timme som samtalet fortlöper avtonar successivt den air av resignerat tålamod som kringgärdar författaren – han verkar stolt över sin nya roman och talar med stor entusiasm om de tre systrarna som står i berättelsens centrum. Men när jag frågar om han, med den brett upplagda familjeskröna som han är aktuell med, har gett sig i kast med att skriva the Great Swedish Novel (jag menar, det man i första hand förknippar med Jonas Hassen Khemiri är ju inte sjuhundra sidor långa berättelser som sträcker sig över tre decennier, skrivna i tredjeperson preteritum; snarare är det något man associerar med Den Ambitiösa Amerikanska Författaren, en Jonathan Franzen, och kanske är det en sådan Jonas Hassen Khemiri håller på att bli? Vem vet?) så tittar han på mig som om jag just kuggat min tenta. 

Men hans svar är artigt.  

– Det är den längsta boken jag skrivit och det är mycket som är nytt med den. Jag har aldrig haft en sån här hybridform där en fiktiv historia blandas med något som ser lite mer självbiografiskt ut och där gränsen mellan de två kategorierna gradvis luckras upp. Jag har aldrig förr skrivit en bok på två olika språk tre gånger. Så det är mycket som är nytt med den.

Ska vi börja där kanske. Du skrev boken på engelska, sedan översatte du den till svenska och nu översätter du den på nytt till engelska. Hur kom det sig att du började med engelskan?

– De här systrarna Anastasia, Evelyn och Ina dök upp och pratade engelska och jag visste inte varför. Och sedan behövde jag skriva några hundra sidor för att förstå varför och för att känna dem. Så man kan säga att jag skrev ett första utkast på engelska och sen skrev jag hela boken igen på svenska och då ändrade jag egentligen varenda mening. Varpå jag skrev den igen på engelska. Så det är ett originalverk på svenska. Sen spelar engelskan en väldigt stor roll i boken för systrarna använder sig av språket som en identitetsskapare. De känner sig inte helt hemma i Sverige och därför använder de sig av engelskan för att bilda ett slags personlig mytologi.  

Vad gjorde det med berättelsen tror du? Att du laborerade med ett annat språk?

– Jag tror att det gav mig tillgång till att skriva om saker som det varit väldigt svårt att skriva om i många år. Jag vet inte om det var engelskans auktoritet eller något annat. Men det finns vissa scener som jag har tänkt på hela livet och som jag inte riktigt förstått och när jag kunde skriva dem på engelska blev det på något vis lättare. Det gjorde för ont att skriva det på svenska, men det var möjligt att göra det på engelska.

Vissa delar av boken – de som behandlar romanfiguren Jonas Hassen Khemiri – framstår ju delvis som väldigt självutlämnande.

– Jag tror att vissa saker är lättare att skriva på ett främmande språk. Samtidigt som perfektion inte är ett alternativ när man skriver på det sättet. Jag brukar ofta förstå varifrån ett projekt kommer först i efterhand, och i samband med att jag skrev ”Systrarna” läste jag många författare som bytt språk: Agota Kristof, Beckett, Nabokov. Utan att tänka på varför jag läste de här författarna är det möjligt att de rann in i den här boken. Och sedan jag debuterade för tjugo år sedan har det i mina böcker funnits en nyfikenhet på hur berättelser hör ihop med vilka språk vi väljer.

Var det uppenbart för dig från början att det skulle bli tre systrar? Eller var det någon av dem som föregick de andra?

– Nej, de dök upp som tre. Det var väldigt tydligt från början.

Kan du minnas ditt första möte med dem?

– Jag skrev nog ganska kronologiskt. Jag skrev den inledande nyårsscenen tidigt, jag hade ett kontor för länge sedan i ett rivningskontrakt på Birger Jarlsgatan där det satt en massa kreativa människor och där det var en massa galna fester och jag minns att det var ett slags nyårsfest och att jag gick runt där och tänkte att det här borde vara öppningen på något. För det var så mycket drama och så många människor som smög in på den här inre gården som hade tak över sig och sköt upp raketer utan att fatta att det inte var en riktig innergård. Och när jag skrev den scenen var det väldigt tydligt att systrarna dök upp som tre personer och jag visste att jag skulle följa dem som tre under en längre tid än jag följt någon annan karaktär.

Vid sidan av ”Systrarna” kommer även Jonas Hassen Khemiris debutroman att ges ut på nytt i höst. Just nu arbetar han med ett efterord till boken, vilken han säger sig ha börjat omvärdera på senare tid.   

– Jag hade inte läst den sen jag skrev den och jag har nog också i berättelsen om mitt författarskap varit ganska taskig mot den. Jag har bara sett det med Ett öga rött som jag inte tycker om. Men nu när jag tittar på den igen tycker jag att jag hade något på spåren fast jag var så ung. Även de saker som jag misslyckades med i boken tycker jag är intressanta på tillräckligt avstånd.

Som vadå?

– Nej men saker som slutet på boken… Jag har alltid tänkt att jag i något slags desperation för att få ihop den försökte knyta en väldigt stor rosett på den, om du förstår vad jag menar? Och det har jag alltid tänkt på som något negativt. Men nu när jag tittar på den blir jag berörd av tanken på en ung författare som kämpar för att få ihop något. Jag tycker att det finns något ärligt i att se den här unga författaren visa sin oförmåga på sidan.

– Det här är en återkommande diskussion som jag har med mina elever. Det är många av dem som är tio femton tjugo år yngre än vad jag är och många av dem går runt och väntar på dagen då deras förmåga att skapa något ska vara helt i linje med deras smak. Och om vi alltid går runt och väntar på den punkten då vi ska kunna skapa det som är helt i linje med det vi älskar allra mest, då finns det en risk att vi aldrig skapar något. Ett öga rött, jag hade aldrig kunnat skriva den i dag, det finns inte på kartan att jag skulle ha tillgång till den sortens raseri, att jag skulle kunna stirra ner läsaren och skriva att om du inte vill läsa det här så kommer jag att bajsa dig i halsen. Och det skriver jag när jag sitter i kostym på FN, vilket är intressant. Den personen som jag allra minst kunnat vara i min vardag är ofta den som dykt upp i mitt skrivande.

I Ett öga rött, finns en scen där huvudpersonen Halims pappa har en kvinnlig väninna med dotter på besök. Dottern går på dagis och när hon sitter Halims knä blir han lite kåt. Han tänker att det inte på grund av henne, för han är ju inte pedofil, det är väl värmen mot benet.

– Det är värmen och att hon suger på tummen. Och så säger han att det är tur att man inte är pedofil så jag gick in på toan och tog mig en runkish där.

Hade du kunnat skriva den scenen i dag?

– En annan fråga är om jag hade kunnat gå upp i talarstolen i FN:s generalförsamling, som vi praktikanter ofta gjorde under pauserna och tog bilder med våra usla digitalkameror, och säga till de församlade att om ni inte lyssnar på det här talet så kommer jag att bajsa er i halsen. Jag tror att oddsen var ganska låga för det. Så det var något med det att jag inte fick lov att vara arg, och att det var många saker som hände den våren som gjorde mig helt rasande. Bland annat dyker ett raseri över det som hände i Palestina upp i Ett öga rött och eftersom jag inte kunde ställa mig upp i säkerhetsrådet och säga något så fick Halim göra det i stället.

Jag får intrycket att ”Systrarna” på ett annat sätt än säg Pappaklausulen är skriven för en internationell publik, att det här är boken där du presenterar Khemiriuniversumet för en amerikansk läsekrets. Det är som att svenska fenomen, som till exempel Peter LeMarc, förklaras eller kontextualiseras på ett annat sätt i den här boken.

– Jag tänker aldrig på dem jag skriver till. Men något jag ägnat mig åt de senaste tjugo åren är att försöka förstå vad det är att vara svensk, vad det betyder, vad som är definitionen av det. Så jag har skrivit om en massa olika personer, vissa av dem födda i Sverige, vissa av dem inte, som på olika sätt har brottats med vad Sverige är och får vara. Ett sätt som man kan göra det på är genom att försöka förfrämliga det på något sätt. Så jag har försökt jag förstå de senaste trettiofem åren av svensk samtidshistoria genom att titta på Sverige snett utifrån, om du förstår.

En sak som jag tror att jag vill att mina verk ska göra, om man ska se de här tjugo åren som något slags stort dragspel med Halim i ena änden och systrarna i den andra, är att de påverka berättelsen om vad Sverige är genom de här personerna och historierna. Allt det här ska få plats i det som är vårt land. Allt vad jag skrivit, pjäserna och romanerna och de öppna breven, är på det sättet verkligen svenska i sina försök att förstå vad det här landet är och kan vara.

Under arbetet med ”Systrarna” och nu när du befunnit dig och befinner dig i USA, vad har du fått syn på? I kompletterandet av bilden av det svenska, vad har lagts till?

– Jag tänker att det finns en återkommande tacksamhet, här får jag hela tiden kvitton på vad sjukvård kostar. Det har hänt saker under vår tid här och hade vi inte haft försäkring så hade vi inte klarat oss helt enkelt. Jag hade en närstående som behövde åka ambulans och ligga tre nätter på sjukhus. Räkningen hamnade på 52 000. Dollar. En sån räkning skapar en otrolig tacksamhet för länder med sociala skyddsnät. 

– Men det är också intressant att ifrågasätta sina egna fördomar om att Sverige är bra och att USA är dåligt. När vi flyttade hit hösten 2021 var det förvisso väldigt våldsamt, det var skjutningar på tunnelbanorna, jag upplevde att New York var smutsigare och farligare än vad jag någonsin hade sett det. Och då bodde jag i Bushwick våren 2002. Det finns en berättelse om att det amerikanska systemet inte klarar av en kris lika bra som det svenska samhället, typ. Men samtidigt: när ett system fallerar så måste människor hjälpa varandra. Och om det är något jag mött här så är det en otrolig hjälpsamhet. Kanske handlar det om att människor är så ovana vid att staten ska komma till deras hjälp. Känslan av samhörighet är i varje fall otroligt stark, åtminstone där vi bor.

Följer du med i svensk samhällsutveckling eller i medieflödet från New York? Eller håller du det på avstånd från dig?

– Jag följer inte med så mycket. Jag står bredvid.

Är det skönt?

– Vart ska ni?

Vad sade du?

– Vart ska ni? Ni som ska någonstans? Uttrycket ”följa med” antyder ju att ni är på väg någonstans, så då är jag nyfiken på vart ni är på väg.

Jag vet inte. Ner i avgrunden kanske?

– Då är det ju härligt att inte följa med. Idén om att följa med, vad betyder det? Att läsa tweets, är det att följa med? Eller är det att hela tiden påminna sig om att allting som händer nu med största sannolikhet liknar något som har hänt för 40 eller 100 eller 300 år sedan? Det kan också vara att följa med. Under lång tid tänkte jag att det innebar att vara uppdaterad på det senaste men jag är inte säker på att det stämmer.

Men det är väl vad romanläsning gör med en generellt, det tränar en i att tänka mer cirkulärt. Jag kan ju känna den motsättningen själv för jag jobbar till stor del som nyhetsreporter och då måste man ju så att säga följa med och det kan man bli tokig av att göra och då är litteraturen… För mig står den som en representant för ett helt annat sätt att se på tillvaron.

– Jag tror att det är bra att tänka över de här grundläggande idéerna vi har om hur mycket vi behöver läsa för att följa med. Min bok är egentligen proppfull av samtid men det är ett slags personlig samtid. Det är inte som att när en historiker sätter sig för att skriva ner de senaste 35 åren av Sveriges historia skulle dela min idé om att det viktigaste som hände var ett bråk mellan två systrar på ett vattenmuseum, att Prideparaden blev attackerad, att Edward Said pratade på ABF. Det är ett slags privat och personlig historiebeskrivning och jag tänker att det finns en väldig makt i att skriva sin egen berättelse.

På frågan om Jonas Hassen Khemiri tagit del av den svenska kulturdebatten om självbiografiskt skrivande, där somliga kritiker menar att det författarens privata bekännelser trumfar estetiska hänsynstaganden, är svaret nej. Jag undrar hur han ser på att – som han gör – infoga romanfiguren Jonas Hassen Khemiri i sina verk och att blanda sina privata upplevelser med ren fiktion, och han säger att aldrig i förväg vet varför hans böcker ser ut som de gör och de absolut inte ska läsas som partsinlagor i någon debatt om autofiktion eller något i den stilen.  

– En stor del av energin i skrivandet hade gått förlorad då. Och redan i ”Montecore” från 2006 dyker figuren Jonas upp i mitt skrivande. Det som händer i ”Systrarna” är att Jonas försöker förstå hur hans liv hänger samman med systrarnas liv. En större fråga där är om det för vissa personer krävs en större distans för att man ska kunna relatera till människor. Att det är för smärtsamt att vara i kontakt med de som vi har nära inpå oss för att vi vet att vi kan förlora dem. Och det kanske därför finns en lockelse i att ha dem på precis lagom avstånd?

– ”Systrarna” är en bok om tid, där jag försökt fånga hur tiden känns. Men en konsekvens av det är såklart: vad ska vi lägga vår tid på? Ska vi lägga den på att bygga skyskrapor i metaforisk mening, som att skriva böcker som ska finnas kvar när vi inte gör det längre, eller ska vi lägga den tiden på att ta hand om våra mänskliga relationer. Såklart handlar det om att finna något slags balans där, men om det är något som jag är övertygad så är det att när vi ska dra vårt sista andetag, då kommer vi inte sträcka oss efter de böcker vi skrivit. Man kan skriva hur många böcker som helst men det är inte böckerna som du kommer vilja ligga och prassla med den sista natten innan du dör.

Hade du gett samma svar när du skrev ”Ett öga rött” tror du?

– Nej, jag tror inte det, jag tror att den 23/24-årige personen nog hade varit mer fokuserad på prasslandet av boksidor eller av skyskraperitningar. 

Det finns ju ett annat spår i boken som jag tycker är intressant. Det finns en hel del personer i ”Systrarna” som har väldigt svårt att be om hjälp: Jonas pappa, döttrarnas mamma, Jonas själv. De som inte ber om hjälp eller söker medicinsk vård eller går i terapi, de får äta upp det i slutändan. Bokens sensmoral tycks vara att det är livsnödvändigt att våga visa sig svag, för att någon annan ska kunna plocka upp en.

– Ja. Varför är det inte okej att be om hjälp då?

Frågar du mig?

– Ja.

Nej, jag håller med dig. Jag har själv haft en hel del personer i mitt liv som vägrar att ta emot hjälp och det har sällan slutat så väl. Det har kunnat gå väldigt illa.

– Jag undrar om det kanske har att göra med den här idén att om vi ber om hjälp så blir vi beroende av eller visar oss svaga.

En av systrarna har ju en revelation när hon är ute med sina vänner i skogen, hon inser först att de verkligen är hennes vänner när hon måste be dem om hjälp, och de faktiskt hjälper henne. Är det också något som du kommit att inse med åren, vikten av att släppa ner garden?

– Ja, men jag har bara lärt mig för att jag har vänner som inte lyssnat på mig. Förstår du? Jag gick igenom något för många år sedan och det enda jag sade till en vän till mig var: kom inte över. Och sen en kvart senare ringde hon på min dörr. Jag visste ju inte att det var det som behövdes. Det är inte så lätt att vara den personen heller, att tränga sig på precis lagom mycket för att förstå vad det är som pågår. Det finns absolut som ett spår genom hela boken, hur tar vi hand om varandra? Vilken dos behöver vi av varandra för att leva ett så bra liv som möjligt? Om det var något jag visste när jag skrev den – trots att de har alla de här återkommande konflikterna om stora och små saker och det mellan dem finns stora olikheter – är att de inte skulle förlora varandra. Det finns något trösterikt i att hur vi än flyr och vart vi än flyr, om det så är till ett nytt land eller in i böcker eller droger, vad vi än flyr till så slipper vi inte varandra på något sätt. Och på något konstigt sätt blir det ganska hoppfullt, att vi inte klarar oss utan varandra.

Förutom att ”Systrarna” skiljer sig formmässigt från dina tidigare böcker så har den ju en lite annan ton? Om man ser till ”Ett öga rött” så är den ju full av vrede och vreden har väl återkommit om än kanske mattats av lite i dina senare böcker. ”Systrarna” har ju inte mycket av det, det löper snarast ett sentimentalt stråk genom den. Det är som att du tittar på de här familjebildningarna med en högre grad av förlåtelse än tidigare?

– Jag tror att alla böckerna innehåller vissa skiften, men det finns absolut en rörelse från ilska gentemot förlåtelse eller insikt om att det blir allt svårare att döma historiska oförrätter. Men det faller lite tillbaka på det som vi pratade om tidigare, att vissa saker kan vi bara skriva i en viss ålder. Jag hade inte kunnat skriva ”Montecore” eller ”Ett öga rött” nu och jag hade inte kunnat skriva ”Jag ringer mina bröder” eller ”Allt jag inte minns” heller.

Kommer du fortsätta arbeta med det längre formatet? Kan vi vänta oss en romansvit härnäst?

– Nej, om man tittar på hur det har sett ut tidigare så är det väl snarare dags för en 75 sidor otroligt kort och intensiv monolog. Det är snarare så mitt författarskap har sett ut. Det har gått fram och tillbaka. Men jag vet inte vart jag ska någonstans. Jag har precis blivit klar med den engelska versionen av Systrarna, det känns som att jag har hängt runt med Ina, Anastasia och Evelyn i en av de här typiska trånga New York-lägenheterna i fyra år och nu har jag precis sagt till dem att det är dags att flytta ut och åka till Bokmässan. Nu ska de ut i världen och jag kan bara önska dem lycka till där ute.

Det känns vemodigt?

– Ja. Men också roligt. Speciellt att se romanpersonerna bli adopterade av läsarna. Det var något liknande som hände med Halim. Han fick ett liv bortom boken. Det vore väldigt roligt om något liknande kunde hända med de här tre systrarna.