Jag har mycket respekt för Jonas Gardell, nästan gränsande till rädsla, och noterar att jag ofta nickar lydigt i hans närvaro. När kjolens tygmassor ska bres ut som en gräddtårta yr jag runt artistens fötter för att visa mig duktig.

När Jonas Gardell lite senare hojtar ”MINA GLASÖGON!” välter jag en dammsugare i iver att lämna över dem snabbt nog. 

Han är känd för att vara otålig och lättirriterad, och jag blir flera gånger rättad under intervjun när han tycker att jag sagt fel. En annan gång utbrister att jag är ”långsam” som inte hört hans skämt, och slår fast att en av mina frågor ”bygger på okunskap”.

När jag – för att närma mig samtalsämnet ”humör”– tar upp fiolbråket i ”Stjärnorna på slottet”, 2011 blir artisten påtagligt irriterad. 

– Det där är gammalt! 25 år sedan, säger Jonas Gardell. Så var jag på 90-talet.

Dessutom var slitningen ett utmärkt exempel i konsten att hantera en konflikt, har han fått veta i P1:s ”Radiopsykologen”.

Men Jonas Gardell ger mig också beröm. Bland annat för att jag låtit tepåsen dra lagom länge i hans kopp.

– Vilken fotoassistent!! utbrister han då.

Det ska ta två timmar innan jag släpper min servila duktighet. Ungefär samtidigt hör jag hur Jonas Gardells röst landar, och jag slutar oroa mig för att stråkinstrument ska komma till skada. Inte för att det finns några fioler i studion, men man vet ju aldrig. 

– Var är min ryggsäck? Fuck fuck! ropar Jonas Gardell nu och jag studsar genast upp för att leta.

”Jag är a mouthful”

Glittrig som en discokula poserar Jonas Gardell med vevande armar inför fotograf Stellan Herner. De har samarbetat med sedan 90-talet, då tog de bland annat tog en bylinebild till ETC där Jonas Gardell kramade båda händerna om snoppen. 

– Det finns inte en bild från min barndom där jag inte håller mig på snorren. Just det där fotot var förresten skitsnygg! En av våra första favoriter, säger artisten och tittar varmt på Stellan Herner.

Fotografen uppvisar ett imponerande lugn inför Jonas Gardells energiska kommandon;

– Kom ihåg att det ska vara mycket guld, det får inte vara för mycket överljus så att det blir vitt!

Med Jonas Gardell arbetar man effektivt, använder så kallad ”rak kommunikation” och får jobbet gjort. 

–Jag vet att jag är ”a mouthful” ibland. Jag har åsikter, jag säger ifrån. Men jag är också väldigt lojal mot folk, förklarar Jonas Gardell och berättar att han finner tröst i att många av de som jobbat med honom valt att stanna länge. 

Sedan växlar han mellan olika grader av hysteriska leenden framför kameran. 

– Nej, nu ser jag lite tokflinande ut. 

Samma plastiska läppar ska förvandlas till ett stramt streck när Jonas Gardell häller sig ner i en sammetssoffa för att prata om politik. 

Rättelse: Det kanske inte är så mycket att han pratar, som att orden forsar ur hans mun. De isblå ögonen tycks självantända när artisten spottar fram bedrövande statistik: 

Att antalet uppehållstillstånd som återkallas redan i maj blivit fler än under hela 2022. Att de tiodubblats jämfört med 2018. Att Tidöpartierna mycket medvetet för en politik där de först går på hbtq- personer. 

Om några dagar ska Gardell, inför smattrande fotografer, bjuda Ulf Kristersson på lunch, och har tagit hjälp av advokaten Silas Aliki för att ha på fötter med det juridiska.

Vad vill du pressa statsministern på?

– Det får inte du veta nu, det tänker jag skriva i min artikel! biter Jonas Gardell av, men lyckas ändå inte stoppa floden av övertygande argument: Han vill prata om hbtq-barns överrepresentation i självmordsstatistiken. Om att dessa barn lider av mer psykisk ohälsa och är mer mobbade.

– Och det finns nästan inte en kille som är bi eller homo eller ickebinär som inte blir utsatt för sexuella övergrepp. Det är väldigt otäckt, säger han. 

”Det går inte!”

Det här är Jonas Gardell, aktivisten. Med Regnbågsfonden, som stöttar HBTQ-rörelsen finansiellt, har han sedan 2009 jobbat i länder som Ungern, Irak, Afghanistan, Moldavien, Ukraina och Uganda. Men allt mer förs arbetet även i Sverige, där rättigheter som Jonas Gardell trodde var vunna hotar att rullas tillbaka. 

– Vi har idag ett parti som är i makten i Sverige, där ordföranden för justitieutskottet vill avskaffa diskrimineringslagen. Det är den lag som gör att homosexuella inte riskerar att sparkas från sina jobb eller vräkas från sina hem, vilket hände hela tiden för några decennier sedan. Vi har Björn Söder, ordförande för Svenska OSSE-delegationen, som jämför HBTQ-personer med människor som har sex med djur och små barn, säger Jonas Gardell och fortsätter med blixtrande ögon:

– Det går inte! Det går inte! Det går inte! 

Men alla inom HBTQ-communityt uppskattar inte artistens statsministerlunch, och tycker att det legitimerar Ulf Kristerssons SD-styrda regering.

”En bild på en rikskänd cis-bög som skakar hand med en skurk som är ökänd för att bryta sina löften” skriver kontot @deladintranshistoria på Instagram, intill ett foto på Jonas Gardell och Ulf Kristersson. 

I sin egna artikel i Expressen är Jonas Gardell själv också lågmält hoppfull kring om samtalet fått fäste: ”Vi får väl se om Ulf Kristersson lyssnade”.

Homohistoriens uttolkare

Politiken är den röda tråd som löper genom Jonas Gardells författarskap, debattartiklar och shower. Ett allt tjockare nystan med kärnbudskapet att få vara den man är, och att bli accepterad med sina sårbarheter. Det slog an i mig, ett plugghäst-hetero, som liksom många i min generation fick läsa ”En komikers uppväxt” i skolan och sög i sig den som ett motgift mot tidens utbredda homofobi och ett stridsrop för töntens rätt i samhället.

I begynnelsen fanns bara Jonas och Mark som offentliga svenska bögar. Deras blotta närvaro i 90-talets medier gav svenska queers den spegel som de aldrig tidigare fått. 

När Jonas Gardell sa saker som att ”Min Gud är en svart, lesbisk kvinna som vaggar omkring i himlen och kokar makaroner åt alla som vill ha.” var det som att andas alpluft. Sedan dess har artisten fortsatt att både roa, debattera och provocera – men till ett högt pris. 2017 åtalades en man efter att ha skrivit hatinlägg på Jonas Gardells Facebooksida, och genom åren har har det även förekommit dödshot. 

”Jag får åk-till-Iran-och-bli-stenad-brev”, berättade Gardell redan i en TV4-intervju 1993.

Det måste fastslås: Ingen har varit mer betydelsefull för formulerandet av den svenska homohistorien än Jonas Gardell. Men idag finns fler showbiz-bögar in town. Och med åren har vissa ledsnat på sin föregångare, och anser att Jonas Gardell klamrar sig fast vid positionen som underdog trots att han har 16 miljoner i sitt bolag och – enligt egen utsago – är lika folkkär som Lill-Babs. 

Men Jonas Gardell verkar inte fokusera på sina kritiker. Hans inställning sprätter ur honom flera gånger under intervjun: ”Fuck it!”. 

I sin nya show, ”Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen” cirkulerar Jonas Gardell kring på denna aforism för att prata om livets komik och allvar. 

– Så fort du förstår att åldrandet inte har något med värdighet att göra, det är då det kan bli riktigt roligt. Då kan du släppa dina liksom rädslor och försvar. Och jävlar vad kul det kan vara! 

Man kan ju också tolka showens namn som en slags panik: ”Man lever bara en gång! DET ÄR NU ELLER ALDRIG!”

– Nej, tvärtom. Den där stressen tillhör ungdomen. När man fyller 60 år går det över i ”fuck it”-åldern.

Vad är det du själv vill säga ”fuck it” till? 

– Bland annat det att folk säger att ”60 inte är någon ålder”. Jo, det är fanimej en ålder! Ta inte ifrån mig min erfarenhet! Folk säger ”Jag känner mig 25 ” Då tänker jag: ”Vad har du gjort för fel i ditt liv?” Jonas Gardell spärrar upp ögonen:

– Om man är så gammal som man känner sig, då är jag fan 200 år. För jag har jävlarimej med gjort saker. Och jag älskar att stå på scen med en allt mer obekymrad livsglädje. Det är något med det som inte går att besegra. Jag har inte år eller tid att bry mig.

Överlevnaden

Han har svidat om till flamingobyxor nu, och en t-shirt med texten ”Daddy I want a pony”. Men om man lyssnar noga hörs i Jonas Gardells obrydda ”fuck it” också en dov botten.

Bilden av framtiden har ändrats sedan skilsmässan med Mark Levengood. I begynnelsen fanns Jonas och Mark, och nu finns de inte mer, efter att i januari ha meddelat att de brutit upp efter 36 år tillsammans. 

Det har gått två timmar i fotostudion, och först nu släpper försvaret i Jonas Gardells blick. Han är bortom sin persona nu, och rösten får ett allvarligt lugn. 

– Första månaden av separationen förstod jag inte hur jag överlevde. Jag tvingade mig själv att vara extremt strukturerad. Jag bokade av stora åtaganden för att gå in i det här … men inte i alla de mörka rummen. 

Vilka rum har du försökt att undvika?

– Det finns rum av bitterhet. Där man börjar älta oförrätter som har begåtts mot en, och de rummen måste man akta sig för noga, säger han.

– När Mark försvann, då försvann alla bilder av min framtid. Jag kan bara vara i ett pågående nu.

Hur känns det att vara i ett pågående nu?

– Från början var det lite skrämmande. Väldigt skrämmande. Men så småningom har jag förstått att jag måste ta emot det här som en nåd. Jag får möjlighet att bli kallad till nya möten Till nya platser och till saker jag aldrig hade kunnat vänta mig, säger han och lägger till: 

– Det finns stunder av ödslighet. Men det här obekymrade handlar inte om att du lever utan smärta.

”Ska folk skita i”

Som singel blir Jonas Gardell uppvaktad ”som fan”, inte minst tack vare sitt nyodlade skägg, enligt en intervju i Aftonbladet. Men han vårdar forfarande relationen med exmaken.

– Mark och jag har nycklar till varandras liv, och tillgång till minnen som ingen annan har. Så vi måste vara rädda om varandra, säger han.

Exmakarna ska äta födelsedagsmiddag ihop med barnen när Jonas fyller 60 i november. De har sedan separationen också gått ihop på Pride.

Du och Mark har haft en enorm symbolisk betydelse. Har det funnits en press på relationen på grund av det?

– Naturligtvis. På undersökningar om de största förebilderna av kärlek i Sverige kom vi först, före Victoria och Daniel. Det blev en känsla av misslyckande att vi inte kunde leva upp till bilden, säger han.

I våras läste han en artikel i Aftonbladet om hur livsviktig hans och Marks relation varit för gaycommunityt.

– Då kändes det som att någon hade dött. Och så tänkte jag: Ja, det har det ju också... enheten ”Mark och Jonas”. Då blev jag ledsen.

Men kanske kan de även som frånskilt par få en betydelse, hoppas Jonas Gardell. 

– När vi blev tillsammans skapade vi vår egen definition av vad det innebär att ha en relation, för samhället ville inte att vi skulle vara ihop. På samma sätt tänker vi nu att vi ska definiera vad det innebär att vara skilda, säger han och får tillbaka sin skarpa röst: 

– Och det ska folk skita i! 

Det här är en helt ny plats för dig i livet. Vad känns viktigt för dig nu?

– Att jag inte har någon framtid. Och det innebär att jag ska leva i det pågående. Och det är inte helt enkelt... 

Medberoendet

Men livet är gladare nu, säger han. Andetagen är lättare. Orsaken är den diagnos som exmaken Mark Levengood levt med, men som han först som 57-åring fick ett namn på: ADD. Förkortningen står för attention deficit disorder och kan enkelt beskrivas som en form av ADHD, utan hyperaktivitet. 

Återkommande depressioner var en del av parets liv, ”i regel tre tunga månader i fullständigt glädjelös tillvaro” berättade Mark Levengood i P1.

– Marks liv har varit kaos. Och om du har en familj där en person har kaos, så har du ibland medberoende i familjen som hanterar det kaoset, säger Jonas Gardell.

Och den var du?

– Ja, den var jag. Och nu gör jag inte det längre. Även om jag fortfarande kan komma på mig själv med att cykla förbi där Mark bor och tänka ”Mår han bra? Är det något som inte är okej? Borde jag kolla upp på honom?”. Det är något som sitter väldigt djupt, säger han och fortsätter:

– Medberoendet jag haft till Mark har följt med från min mamma, som i sin tur var medberoende i en missbrukarfamilj. Och vi andra blev medberoende till en medberoende. 

Är det här något du har förstått vidden av nu? 

– Ja, det här året. Jag håller på med det jättemycket nu. När jag läser om medberoende checkar jag i alla boxar. Jag har alltid tänkt att jag har asperger eller nåt, jag som är så konstig, haha. Men när jag läste på om medberoende så kände att jag att det verkligen ekade i mig.

Nu måste han rusa, den folkkära primadonnan, vars ögon glittrar igen när han tänker på sin stundande show. 

– Du kommer se. Jävlar vad vi kommer att köra!