Vanligtvis arbetar Johannes Anyuru med sina böcker i flera år; gör research, skriver, redigerar, skriver om, skriver om igen. Arbetet med den nya boken ”Faktan” har dock gått på bara drygt en månad.
Allt började en kväll i maj, när han bjudits in till tältlägret Gazaplatsen utanför Göteborgs universitet för att hålla en föreläsning för de studenter som protesterade mot universitetets samarbete med Israel. Föreläsningen byggde på en sammanfattning av tredje delen i Sydafrikas anmälan till FN:s Internationella domstol (ICJ) rörande det misstänkta folkmordet i Gaza 2023–2024, ”The Facts”, och mitt under föreläsningen drog ett åskväder in över staden.
– Plötsligt reste sig en kvinna upp i tältet där vi tagit skydd och sa ”jag står inte ut att höra mer”, och sen gick hon rakt ut i regnet. Det skapade en sorts spricka i själva föreläsningen, som alltså bygger på ett juridiskt dokument som av nödvändighet måste vara kallt och exakt. Och i den där sprickan växte idén att citera palestinska poeter i texten, för att göra det outhärdliga lite mindre outhärdligt. Det handlade om att föra in en sorts andakt i texten, berättar Johannes Anyuru.
Jag skyddar dig
och jag skyddar barnen som sover
som fågelungar i min famns klippnäste
inte heller i sina drömmar
går de någonstans
eftersom döden går
mot vårt hus
– Hiba Abu Nada, kemist, poet, och romanförfattare, dödad av israeliska bomber 20 oktober 2023.
Tillsammans med Göteborgsbaserade kulturföreningen Clandestino Institut och kollektivet Studiet av Skuggor lyckades han på bara några veckor organisera produktionen av boken som släpptes på Clandestino Festival den 4 juli.
Johannes Anyuru, som under våren skrivit flera uppmärksammade texter om Israels misstänkta folkmord i Gaza på olika kultursidor, berättar att han drivs av en känsla av ansvar; för språket och för världen. Att beslutet att skriva "Faktan" påminner honom om när han bestämde sig för att åka med Ship to Gaza 2011.
– Jag inte visste så mycket om Palestina då och var egentligen livrädd för att bli dödad av israeliska soldater. Det låter förstås överdrivet i efterhand, men året innan hade ju flera aktivister dödats. Men jag åkte för att jag upplevde, och fortfarande upplever , att man som skrivande människa ibland ställs inför en situation där man måste leva upp till sitt språk, där man måste stå ihop med sina ord.
Ship to Gazas konvoj fastnade i Aten och Johannes Anyuru skrev boken ”En civilisation utan båtar” som byggde på bloggen han författade när han väntade på att fartygen skulle lämna Atens hamn.
– Men vi fick aldrig lämna hamnen, och sen glömde jag på något sätt bort Gazas lidande befolkning, precis som resten av världen gjorde. När Israel sedan inledde sin attack mot Gaza efter den 7 oktober trodde jag nog att det fanns någon sorts kalkyl över hur många människor som var rimligt att döda som hämnd. Att det kanske skulle räcka med 10.000. Men dödandet fortsatte, helt besinningslöst, och någonstans upplevde jag att det var omöjligt att hålla tyst, säger han.
Johannes Anyuru beskriver hur han kommit till en punkt där det känns nödvändigt att skriva om Israels misstänkta folkmord i Gaza för att, som han uttrycker det, bevara en grundläggande integritet i det offentliga språket.
– Det är fel att döda barn, och det måste gå att uttrycka utan konstiga bortförklaringar om vad som eventuellt har stått i dessa barns skolböcker eller vad deras föräldrar eventuellt har gjort sig skyldiga till. Jag har tänkt mycket på Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn” de senaste sex månaderna. Den kretsar kring vår mest grundläggande moraliska princip; man får aldrig döda ett barn. Inte ens om barnet har dödat någon annan får man döda det.
Johannes Anyuru menar att offentligheten i Sverige slirar kring denna princip, vilket han upplever som väldigt skrämmande.
– Sanningen är att om du kan se på när barn dödas i Palestina så kan du också se på när barn dödas i Rinkeby eller Biskopsgården. Och vice versa. När man säger ”Israel är Mellanösterns enda demokrati” så menar man inte att Israel är som Sverige – utan att Sverige en dag kommer tvingas bli som Israel. Det vill säga: man kommer att avskaffa vissa rättigheter för vissa människor, ha en växande underklass som inte har medborgarskap, och militarisera stora zoner i våra städer.
I en dröm jag har får min
penna vingar, så att den inte
längre kan hindras från att
resa därför att en stämpel
saknas i ett pass eller en
visumansökan avvisas.
En annan dröm jag har är
att få en liten familj, en liten
pojke som ser ut som jag,
som jag kan berätta saker för
medan jag vaggar honom i
min famn.
– Nour Al-Din Hajjaj, dramatiker och romanförfattare, dödad i ett israeliskt luftangrepp mot Shuja’iyya 2 december 2023.
Du är inte den enda poeten i Sverige som skrivit om Israels misstänkta folkmord i Gaza. Även Athena Farrokhzad, Balsam Karam, Burcu Sahin och Andrzej Tichý har skrivit uppmärksammade texter på samma tema det senaste halvåret. Har poesin som konstform en inneboende egenskap som gör den extra bra på att beskriva det oerhörda som ett folkmord innebär?
– Möjligen kan det handla om att poeter har en större känslighet för de gester som utförs i språket, och att poesin kan lära oss att språket är kropp, att språket på ett intimt sätt hänger samman med världen. Men det är värt att notera att det nästan alla poeter som skrivit om folkmordet också har gemensamt är att vi är rasifierade och alltså själva bär på nedärvda berättelser om flykt, krig och rasism. Det tycker jag är mycket mer talande än det faktum att vi är poeter. Jag vet inte hur intressant sånt där är, personligen är jag mer fascinerad av kulturpersoner och krönikörer som i vanliga fall skriver glödande texter om antirasism, folkmord och förtryck, men som nu valt att vara helt tysta.
Hur menar du?
– Att det finns många i den svenska offentligheten som vanligtvis står upp för mänskliga rättigheter, men som sedan den 7 oktober har varit helt tysta om Israels pågående folkmord. Det senaste halvåret har verkligen blottat hur djupt rasistisk och banal den här världen är. Alla vet att man aldrig skulle kunna döda 15 000 västerländska vita barn utan att någon ingrep, säger Johannes Anyuru och fortsätter:
– De personer som tycker att palestinier inte ska ha några rättigheter ska inte samtidigt mästra offentligheten om demokrati och mänsklig värdighet. Det är obscent att se på hur de bygger höga moraliska principer på sin låga rasism. Jag har mer respekt för en israelisk soldat som står i ett tomt klassrum i Palestina och säger ”hahaha, det finns inga barn kvar här för de har vi dödat” än för en liberal krönikör som låtsas att den soldaten inte finns och att det här utplåningskriget är något slags självförsvar.
Om vi går tillbaka till din bok, som var nästan outhärdlig att läsa på grund av all fruktansvärd fakta, så är den också ett värdigt minnesdokument över de medverkande poeterna. Nästan samtliga har dödats av Israels militär, och du skriver ut deras namn och hur och var de dog. Vad det en viktig aspekt, att lyfta fram dem som människor och inte bara som nummer i dödsstatistiken?
– Nej, det bara blev så. Jag hade inte tanken att jag skulle behöva ”förmänskliga” dem. Deras dikter har kommit till mig på olika sätt; via Instagram, vänner och hemsidor med dikter av palestinska poeter som har dödats i israeliska bombattacker. Jag har också tagit med diktfragment av den levande palestinsk-amerikansk poeten Fady Joudah vars bok jag just nu översätter tillsammans med Athena Farrokhzad. Jag tror att poesin har en förmåga att göra någon mänsklig. Det som har fått tusentals människor att gå ut på gatorna och protestera mot Israels folkmord är ju inte bara de döda kropparna i rasmassorna, utan också att vi har fått se det palestinska folkets poetiska sinne. Att se en morfar som säger ”Du är min själs själ” till sitt döda barnbarn som han håller i famnen, till exempel.
Vad hoppas du att den här boken ska bidra med?
– Först och främst vill jag att informationen som finns i Sydafrikas anmälan ska komma allmänheten till kännedom. Jag tror att det kommer förändras sättet vi pratar på. Jag vill med den här boken göra det svårare för människor att grumla den uppenbara sanning att Israel dödar människor helt urskillningslöst i Gaza, och göra det svårare att skriva som om det någonsin vore rimligt att man dödar barn.
Jag såg en video där en
moder höll sitt döda
spädbarn. Hon pratade
med babyn.
”Åh, älskling, jag tog 580
fertilitetssprutor så att
du skulle kunna komma
till världen.”
Amerikanskt veto.
– Mosab Abu Toha, poet, gör en anteckning på nätet; Abu Toha var en av många Gazabor som kidnappades under folkmordet; efter att han släpptes flydde han till Egypten; han överlevde.
