Tillbaka är han dock primärt med ny skiva. ”Bort, bort, bort” släpps i morgon och är till viss del en fortsättning på den kursändring han gjorde med ”Flyktligan” för tre år sedan. Borta var då den romantiserande, engelskspråkiga och lätt crooneraktiga Alme från de första skivorna. Den bilden av sig själv hade han uppfunnit. Nu blickade han istället tillbaka på sin arbetarbakgrund och de sociala arven med skyhög nivå av missbruk i släkten. Men om den förra skivan berättade hans familjs och släkts historia, så behandlar den nya hans egen.

– Förra skivan var enklare, då den nästan var som en temaskiva. Den här handlar ju om mig själv och konsekvenserna av att komma där jag kommer från. Allt man fått kämpa mot och vad det har gjort med en, förklarar Joel Alme.

”En liten sopa från Linné” sjunger han om sig själv på spåret ”Jag kommer inte undan”, och den raden understryker självbilden, cementerad under uppväxten. Parat med egen ångestproblematik så har det satt djupa spår, men idag har han bytt självmedicinering mot egenterapi som bot.

– Lite så är det. Jag har funderat på mig själv. Vad är det som gjort att jag varit destruktiv ganska länge, och var kommer det från? Allt är ju inte på grund av min bakgrund. Har man en ångestproblematik så är det något man får kämpa med hela livet. Men tar man tag i det såhär så kanske man inte självmedicinerar mer. Det blir som ett ensamt AA-möte.

Klassförakt och -hat finns lite överallt, riktat både upp och ner, menar Joel Alme. Men han tror även att det kan hjälpa att prata om det. I alla fall hjälpa en själv.

– Min mammas generation, till exempel, pratar ju inte om någonting. Sa man var man kom ifrån då så såg folk ner på en. Men jag känner att jag skiter i vad andra tycker och har inget behov av att ljuga.

Arbetarklass är något som knappt finns kvar längre i de i centrala storstadsområdena. De gamla hyreslägenheterna är sedan länge omvandlade åt ett annat klientel. Joel Alme är förundrad över den utvecklingen.

– Folk lajvar ju arbetarklass idag. Du vet, bor i Majorna eller Linné och ska se ut som en hamnarbetare och ha skägg. Men egentligen tjänar de jättemycket pengar och har en bostadsrätt.

Ett tag var Joel på väg ner i samma missbruk som tagit många av hans släktingar. Problemen var stora, även om det var ett tag sedan nu.

– Det var innan jag fick barn och sådär. Men jag har kämpat mot både missbruk och självhat.

Att de första, engelskspråkiga skivorna var så pass romantiserande har en rätt enkel förklaring, menar han. Ju sämre man mår, ju vackrare behöver man hålla det kring sig för att balansera ut. Det gällde i hans fall både det exemplariskt städade pojkrummet och de drömska låtarna i början av karriären.

– Det var väl inte direkt så att jag ljög innan, men jag visade mer upp den jag ville vara, än den jag är. Nu har jag istället känt som ett tvång att vara så ärlig jag kan.

Kafésamtalet svänger mellan romantik och flykt. Men även flykt kan lätt ses i ett romantiskt skimmer.

– Som liten tyckte man det fanns något romantiskt med att dra iväg och lämna allt bakom sig. Men sen när man gör det på riktigt är det en helt annan sak. Flykt kan man göra på olika sätt också. Jag har alltid gillat att vara ensam, då jag inte orkat med allt utanför.

Hans egen flykt från Göteborg var mer en räddning, menar han. Fast inte så värst planerad.

– Jag träffade en tjej som bodde i Stockholm. Hon hade barn, och jag bodde i någon konstig lokal på Mölndalsvägen. Så hennes liv vann över mitt.

– Det jag menar med ”Bort, bort, bort” är inte att jag drar någonstans, utan mer en självkänslagrej. Hela livet har det alltid varit lite fel på en. Inte varit önskvärd. Om man tar bort mig ur ekvationen så funkar det. Någon av morsans gamla polare sa: ”sitter inte du inne?”. Det var... förväntat liksom.

Även om Joel Almes tankar och texter är tydligt kopplade till klassproblematik och socioekonomisk utsatthet, så tycker han själv inte att han är speciellt politisk.

– Min mamma var extremt aktiv i Socialdemokraterna och sådär. Så det har jag väl i mig på något sätt. Jag tycker att vi ska ta hand om varandra, men så mycket mer politisk än så är jag inte.

Just mamman var skyddsnätet för Joel och hans syster som barn, berättar han. Hon och styvpappan skyddade dem. Men även att yttervärlden är något man behöver skyddas från är något man bär med sig i ryggsäcken. Fortsättningen på hans svar om politik skvallrar dock om att hennes engagemang kanske ändå smittat av sig.

– Politik måste ju funka för de svaga. Det är som en skolklass där lärarna bara skulle hjälpa de som kan grejer. Så är det idag. Men jag tycker att politiken ska fungera för de svaga, och inte för dem som redan klarar sig. Men det är ju nästan mer moral än politik.

På tal om romantiserade bilder, så finns det absolut en sådan av Göteborg som popstad. Den har Joel Alme själv varit en del i att skapa.

– Men jag kom egentligen in väldigt sent. Jag gick på gymnasiet ihop med Bad Cash Quartet, som är mina nära vänner. Men de var ju liksom som Justin Bieber när de släppte skivor. De var typ 15 år då. Jag släppte min första med band när jag var 24. Sen Jazzhuset, Broder Daniel och Håkan... alla vi kände ju varandra jättebra. Men, många av dem kom från andra ställen, gick på samskolorna och sådär. Jag kom ju härifrån, säger Joel och nickar menande utåt.

Martin Elisson från just Bad Cash Quartet och Hästpojken medverkar på Joel Almes skiva, och själv ingick han i Henrik Berggrens kompband på hans soloturné för två år sedan. Skivorna spelas fortfarande in i Göteborg med producenten Mattias Glavå och olika polare som musiker. Så även där är anknytningen fortfarande stor.

– Göteborg är inte så mycket ”bransch”. Det är en arbetarstad och många traditioner bibehålls. Men även det är på gott och ont. Jag har spelat som DJ en del på Jazzhuset, och ingen dansar här förrän man sätter på göteborgsmusik. Den ligger som ett täcke över allt annat.