– Jobbigast att se var när grisarna skrek för sina liv i schaktet där de bedövas med koldioxid. Det är en smärtsam och ångestframkallande metod. Men godkänd enligt djurskyddslagstiftningen. Det hon såg och hörde väckte förtvivlan.
Veterinären, som numera jobbar på ett djursjukhus, beskriver grisar som intelligenta djur som på många sätt är lika hundar. De är nyfikna, sociala djur med fjunigt hår vid öronen. När de kommer till slakteriet är de sex månader.
– Det finns forskning på att grisar kan känna av varandras sinnesstämning, förstå när något är på gång och bli oroliga, rädda. Det var tydligt att de reagerade på personalens och på varandras stress på slakteriet. Egentligen är det självklart eftersom de är flockdjur. Det är deras livsstil att förhålla sig till andra, säger hon.
”En svår miljö för grisarna”
Rädslan väcks redan när grisarna börjar sin färd mot slakteriet. För många av dem är det första gången de vistas utomhus. De trycks in i transporter och färdas skumpigt, ibland i många timmar. Vissa har öppna sår ända till skelettet som de andra grisarna försöker bita på. Sedan ska de ut.
– Metallgrindarna smäller, någon kommer och driver dem ur transporten, ut på ett nytt betonggolv. Det är klart att det är en svår miljö för dem, säger Lina Gustafsson.
Ville göra skillnad
Tanken var inte från början att det skulle bli en bok. Lina Gustafsson kom in som vikarie eftersom hon ville se med egna ögon hur det fungerar på ett slakteri. Kanske kunde hon som veterinär göra skillnad, hoppades hon. Det blev inte riktigt så. Under totalt fyra månader förde Lina dagbok om smutsiga betonggolv, våldsamma metoder och stora bölder som skärs bort från grisarna. Dagligen såg hon tre tusen grisar gå till slakt.
”Den starka lukten är en svårbestämd blandning av varma kroppar, kroppsvätskor, rengöringsmedel och stål”, skriver hon och berättar också om grisarnas ljud. Från lugna grymtanden när hon får tid att klia dem bakom öronen, till rena ångestskrik under bedövningen.
Vissa chaufförer och en del personal slår på grisarna med sina plastpaddlar. Är det du såg verkligen inom lagens gränser?
– Det här med drivningen är en definitionsfråga. I lagstiftningen står att djuren ska drivas lugnt och att de inte får bli slagna. SLU har utbildningsmaterial för slaktarbetare, där står det att hjälpmedel inte är tänkta att nudda djuren. I praxis används de fysiskt, hela tiden. Problemet är inte främst att det ibland kan göra ont, utan att grisarna blir stressade.
Varför är det praxis?
– Kanske för att det ska gå så fort hela tiden. Låter man grisar gå i sin egen takt vill de utforska sin omgivning, för de är så nyfikna. Men slår man på dem så blir de stressade, och då är deras reaktion att stå still och tränga ihop sig. Och då blir det värre, för då vill personen som ska fösa fram dem ofta driva på dem ännu hårdare och så börjar de klättra på varandra. Det eskalerar.
Vad är det värsta med svensk grisslakt enligt dig?
– Vi säger att vi bedövar grisar innan slakt för att de ska slippa lida. Ändå vet alla att grisarna lider i koldioxidschakten. Vad säger det i ett större perspektiv om vad vi håller på med?
Vad tycker du att det säger?
– Det är tydligt att de här djuren bara finns för vår skull. Vi har skapat ett regelverk kring hanteringen av djuren, men delar av det är så tandlös och skenhelig att jag undrar om den mer är för vår egen skull? Att den finns för att vi ska stå ut med det här, mer än för djurens skull.
När du försöker påpeka skador, sår och stress får du ibland höra ”det är ett gränsfall”. Du börjar också tvivla på ditt eget omdöme. ”Feltolkar jag situationen och lagstiftningen? Är jag överkänslig?” Hur påverkades du psykiskt av att jobba på slakteriet de här månaderna?
– Jag tyckte att det var väldigt svårt. Dels kämpade jag med att göra det mesta möjliga av min roll, att vara den hårda veterinären som jag hade föresatt mig att vara. Samtidigt förstod jag att det inte skulle gå att anmäla till länsstyrelsen varje dag, för då skulle de bara drunkna i ärenden. Jag förstod att det fanns en praxis som jag behövde förhålla mig till. Psykiskt brottades jag också med en känsla av svek. Att stå där att se vad grisarna går igenom och ändå godkänna. Det blir som en urholkning av en själv.
Vad borde allmänheten få veta om omständigheterna vid svensk grisslakt?
– Jordbruksverket driver i princip reklamkampanjer för svensk grisindustri. Syftet är att man ska köpa svenskt i stället för utländskt kött, men i det lägger de dimridåer kring vad som faktiskt pågår. Allt fokus på relativa detaljer gör att man lätt missar helheten: Det här är djur som vi dominerar från början till slut, som upplever noll frihet i sina liv. Vi har tagit ifrån allt som är viktigt för de här grisarna.
Om du fick bestämma, vad behövs göras?
– Jag tycker att vi ska ställa om till vegetabilisk livsmedelsproduktion och omvärdera vår syn på djur. Hur kan vi se djur som resurser på det här sättet? Jag har svårt att köpa det, hur kan någon finnas bara för vår skull? De har ju sina liv, viljor och personligheter.
Vad kan man som privatperson och konsument göra?
– Man kan sluta äta kött och ställa krav på förändring. Det är inte acceptabelt att djur plågas för att vi ska få mat.
Ur boken
”Min närvaro ska säkerställa att 180 000 grisar kan slaktas före den
24 december.
Grisar jag sett i dag:
Hostande grisar.
Svansbitna grisar.
Haltande grisar.
Grisar med inflammation
i slemsäckar runt leder.
Grisar med lunginflammation.
En gris med fläkskada.
Grisar med sår.
Grisar med bölder.
En gris med cancer.
En mager sugga.”
