Programledaren Anna Lindman letar svar på varför så många svenskar tror på det övernaturliga, i SVT:s ”Andarnas rike”.
Bild: Filip Stankovic/SVT
Dagens ETC
Det borde vara triggervarning på SVT:s nya program ”Andarnas rike”. En public service-finansierad orgie i kristaller, häxor, medium och andlig kirurgi. Men fyra av tio svenskar tror på paranormala förmågor. Och kanske behövs det i en värld som brinner, skriver Clara Lee Lundberg.
Med tanke på hur många radikala ateister och flumhatare det finns ute i stugorna borde det vara triggervarning på SVT:s nya program med det Isabel Allende-doftande namnet ”Andarnas rike”.
Det är nämligen en public service-finansierad orgie i kristaller, häxor, medium, auraläsningar, astrologi och andlig kirurgi.
Det är inte ett dåligt program, snarare ännu en SVT-produktion med snyggt format och halvslappt sociologiskt anslag där en programledare ska försöka förstå något om samtiden genom att ”uppleva” olika saker. Och som i de flesta liknande program är influencern Fanna Ndow Norrby även här med på ett hörn – den här gången får hon hjälp att driva bort sitt inre raseri genom häxritualer och komma i kontakt med sin döda gambiska farfar.
Jag känner lika delar sekundärskam och ömhet när jag tittar på ”Andarnas rike”. Blir rörd när mammorna Alexandra och Emelie berättar om övernaturliga tecken från sina döda barn och när programledaren Anna Lindman gråter för att hon kommer i kontakt med sin inre 7-åring under en snippsauna-session.
Trycker skämskudden hårt mot ansiktet när ”alkemisten” Payman med stort skägg, mörk huva och trolldolk leder en grupp kvinnor med ögonbindlar genom en astrologisk, alkemisk ceremoni.
Som ett mantra genom alla fyra avsnitt går frågan ”Vad är det som händer i världens mest sekulariserade land?”. En av de som får svara är Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria och posterboy för subkulturen ”modern, kristen, sympatisk medelklassman”. Enligt honom finns det ingen mänsklig kultur som inte varit religiös, och trots Sveriges försök att forma ett samhälle utan religion som bärande inslag – till exempel genom att skilja kyrkan från staten – så kommer det religiösa behovet och sökandet alltid tillbaka på något sätt.
I dagens svenska samhälle tar det sig uttryck i en slags nyandlighet och enligt en ny SOM-studie från Göteborgs universitet tror fyra av tio svenskar att människor kan besitta en paranormal eller övernaturlig förmåga.
Varför svenskar, i synnerhet unga, hellre beskriver det de tror på, som ”en högre makt” än ”Gud” får vi inget riktigt svar på i ”Andarnas rike”. Men det som slår mig är hur otillräckligt och smalt uttrycket ”troende” egentligen är – och hur det till exempel inte rymmer den tro som jämte nyandligheten kanske är den mest utbredda i Sverige; den på naturen.
Till skillnad från nyandligheten, som enligt Joel Halldorf är en religionsform som bygger på den kapitalistiska idén om att vara en medveten konsument av kristaller och healing, så är svenskars andliga relation till naturen än så länge relativt befriad från konsumtionstankar. Vi har fortfarande en fungerande allemansrätt som ger vem som helst rätt att vistas i skog och mark och när religionsprofessorn David Thurfjell i sin bok ”Granskogsfolk: Hur naturen blev svenskarnas religion” konstaterar att många svenskar skulle skriva under påståendet ”naturen är min kyrka”, så känns det intuitivt sant.
Visst, det kanske inte är det coolaste man sett när häxan Korpmor (namnet är så on brand) sätter på sig sin ullcape och börjar slå på en trumma med ditmålad vagina
Precis som djupt troende människor i kris över hela världen vänder sig till sin gud för att finna tröst, så är den tredje vanligaste strategin hos föräldrar i Sverige som förlorat ett barn att vara i naturen, enligt en rapport av sociologiprofessorn Fereshteh Ahmadi.
Kanske är det dags att en gång för alla begrava idén att svenskar, trots att vi är det folk i världen som tar starkast avstånd ifrån organiserad religion, inte är troende.
För det är vi, till och med väldigt troende – i alla fall om man ska tro David Thurfjell, Joel Halldorf och teamet bakom ”Andarnas rike”. De synliggör svenskars växande behov av att tro på något bortom det materiella. En sorts andlig hunger skulle man kunna beskriva det som.
Visst, det kanske inte är det coolaste man sett när häxan Korpmor (namnet är så on brand) sätter på sig sin ullcape och börjar slå på en trumma med ditmålad vagina, eller när mediet Marianne via Zoom ska hjälpa bröllopsfotografen och fyrabarnsmamma Angelica att driva ut ”Mörkermannen” från hennes hem.
Men det är också rätt oskyldigt, och i en våldsam och brinnande värld där bokstavstro och religiös fanatism driver människor att utföra de mest fasansfulla handlingar så känns kristallmeditation och häxeldar ganska ofarligt – till och med lite mysigt.