– Visst, man kan säga mycket om situationen i Iran men jag är kritisk till vad som händer i Sverige just nu. Det kan uppfattas som känsligt i vissa läger, men det måste sägas, säger Jila Mossaed.
Jila Mossaed är upprörd och tycker att Sveriges hållning i frågan om islamiska fundamentalister är alltför flat.
– Varför får de komma hit? Jag har vänner som säger att de har sett sina torterare i stan. Regimen i Iran skriver i sina tidningar att de skickar hit folk just för att att hålla koll på oss, vi som har kommit undan. Vi har lämnat våra länder på grund av fundamentalisternas hårda regler, och nu är de här och pressar vanliga hederliga muslimer för att leva under deras regler. Varför lämnade vi våra länder isåfall?
Hon är också kritisk till att Sveriges utrikesminister tog emot Irans utrikesminister Javad Zarif i augusti, samtidigt som det pågår mord mot oliktänkande i landet.
– Det är hyckleri. Sverige måste vara tuffare och kunna skilja på det muslimska folket och representanter för islamiska regimen, säger hon och tittar på mig med mörka, obevekliga ögon.
Jila Mossaed har egen erfarenhet av fundamentalistisk islamism. Hon levde med sin familj i Teheran på 1970-talet under iranska revolutionen.
– Vi levde gott. Om någon hade sagt till mig då att jag skulle leva resten av mitt liv i Norden hade jag skrattat. Jag hade mitt jobb, mitt liv, min familj och livet var helt stabilt. Det var helt omöjligt att tänka att landet skulle bli upp och ner, säger hon.
Hon och maken deltog själva med barn på axlarna i demonstrationerna mot shahen, landets dåvarande ledande monark. Klasskillnaderna ökade, shahen gjorde sig mycket pengar genom olja och ökade sin makt. Folket var missnöjt. Men efter några dagar började de upptäcka att religiöst fundamentalistiska mullor gick i första ledet i demonstrationerna.
– Vi ville ju bara ha reformer, vi ville inte ha den här fundamentalistiska regimen. Vi blev lurade.
Jila Mossaed förlorade sitt jobb som manusförfattare till barnprogram för radio och TV.
– De ville lära barnen enbart de islamska reglerna, inget annat, säger hon.
Som intellektuell och etablerad poet uppfattades hon som ett hot mot regimen och behövde fly. Hon lämnade maken i Iran, anlitade smugglare som tog henne, då 38 år, och de två barnen via Turkiet, med buss upp genom Europa och vidare till Hagfors i Värmland. Där sökte och fick hon asyl och bodde i Karlstad i elva år innan hon etablerade sig i Majorna i Göteborg.
– Jag älskar Göteborg. Det finns en mentalitet här som jag tycker om, i och med att det är en gammal arbetarstad. Och så gillar jag att det är lite lugnare än i Stockholm. Jag har heller inget emot regnet men har svårt för vinden.
1997 publicerade hon sig på svenska första gången och har därefter gett ut sju prisade diktsamlingar. I sina dikter skriver Mossaed om minnen från sin barndoms dofter och färger, växter, värmen, solen, den doftande petunian. Men hon längtar inte tillbaka till Iran.
– Jag känner inte till landet Iran längre. Jag har levt i Sverige i 33 år och Iran har förändrats så mycket sedan jag lämnade landet.
Sedan december 2018 är hon invald som ledamot i Svenska akademin. Varje torsdag morgon åker hon med tåg upp till Stockholm för veckans sammanträde och den traditionella efterföljande middagen på Gyllene Freden. Fredag morgon åker hon hem till Göteborg igen.
Om krisen på Svenska Akademin under 2018 med anklagelserna om sexuella övergrepp och jäv vill hon inte säga mycket.
– Jag hade följt rapporteringen om krisen såklart. Men jag bryr mig inte om deras problem. När jag fick frågan tänkte jag bara på litteraturen i världen. Och det som fällde avgörandet så att jag tackade ja var att jag är en kvinna från Mellanöstern och att mitt namn kommer att finnas kvar i historieskrivningen. Det innebär en stolthet för iranska kvinnor.
Jill Mossaed ersätter Kerstin Ekman på stol nr 15. Ekman lämnade arbetet i Svenska akademin som en protest mot det hon menade var en flathet mot den fundamentalistiska regimen i Iran i samband med dödsdomen mot Salman Rushdie. En kritik som Mossaed fullständigt delar.
– Jag skulle ha gjort precis samma sak som Ekman. Och jag kommer nog vara ännu hårdare i dessa frågor när det gäller mänskliga rättigheter. Jag tyckte mycket om Ekmans reaktion på den tiden, den var betydelsefull för oss alla iranier.
Vad tror du att du kommer kunna bidra med på stol nr 15?
– Jag älskar poesi och är en erfaren poet. Jag läser mycket poesi och är kunnig inom persisk litteratur. Jag kan berätta om den delen av världen som inte skapat så stort intresse tidigare.
Tror du att det kommer att återspegla sig på de framtida valen av Nobelpristagarna i litteratur?
– Jag är bara en person av flera ledamöter. Så det får vi se framöver.
I september ges trilogin ”Varje natt kysser jag markens fötter” från 2009, ”Ett ljud som bara jag kan” (2012) och ”Jag föder rådjuret” (2015) ut på nytt, denna gång i en samling. Samma månad ges en ny CD med inspelade dikter ut. Hon kommer också att tala på bland annat Angereds bokmässa i september. Och i april 2020 kommer nästa diktsamling. Den kommer liksom tidigare verk att handla om stora existentiella frågor om livet, döden och kärleken.
– Men den här boken är kanske lite gladare än tidigare böcker. Jag är visserligen fortfarande pessimistisk om världens tillstånd. Men kanske är jag personligen lite gladare. Kanske är jag kär. Det är ju kärleken som gör oss till gladare och bättre människor, säger hon.
