Georg Riedel: ”Jiddischmusik behövs mer än någonsin”

Det är en trött Georg Riedel som svarar i telefon. Kvällen innan har det varit releasefest för hans nya skiva och sångbok i projektet ”Georg Riedels Jiddischland” på ett utsålt Fasching i Stockholm. Själv stannade han hemma, orken räckte inte riktigt till och efter 89 år på jorden har åldern och krämporna tagit ut sin rätt.

Varför har du väntat hela livet på att göra en skiva på jiddisch, Georg?

– Jag har egentligen alltid varit intresserad av jiddisch, även om jag inte kan prata det eller har vuxit upp med det. Men nu på ålderns höst har det blivit viktigt för mig att omfamna min judiska identitet, och det känns extra viktigt att göra det här nu med tanke på hur förfärligt det ser ut i världen idag. Jiddischmusik behövs mer än någonsin!

Författaren och jiddischöversättaren Salomon Schulman har sagt att ”jiddisch är som jazz i sin grundform”. Håller du med honom?

– Ja, alltså man kan väl säga att jazz och jiddisch är lika på det sättet att de båda är lekfulla och mångtydiga i sina uttryck. Det finns utrymme att improvisera, och det har jag verkligen gjort i det här projektet eftersom visor på jiddisch inte direkt är något jag gjort tidigare. Min ingång har varit mer känslosam och utforskade än teoretisk.

På dina nya skivor finns ju bland annat Astrid Lindgrens ”Lille Katt” och ”Pippis sommarvisa” som på jiddisch översatts till ”Ketsele” och ”Pippis Zumerlid”. Men du har också skrivit många nya, rätt mörka visor, bland annat klagosången ”Dos kloglid”. Varför är det så vemodigt?

– Jag vet inte riktigt, det stämmer att nästan allt nytt material är i moll, men det passar mig. Till ”Dos kloglid” har jag även skrivit texten, den går såhär; ”Jag vill vara sur, jag vill alltid vara grå och dyster”. Och så kan vi ju alla känna oss ibland.