Med ”Night falls over Kortedala” två år senare så slog Lekman igenom på bredare front, maxbetygen haglade, albumet blev etta på den svenska albumlistan och fick pris för årets pop på P3 Guld-galan 2008.
Skivorna försvann
Men för tio år sedan försvann samlingsskivan spårlöst från den digitala världen. För två år sedan gick ”Night falls”, som Jens Lekman själv förkortar namnet till, samma öde till mötes.
– Skivorna togs ju ner. Så då har jag haft massa tankar kring vad jag ska göra med det. Först tänkte jag att det var något fint i att de fick försvinna in i mörkret, och kanske bäras vidare på samma sätt som musik bars vidare på den tiden de gjordes. Det vill säga via CD-R-mixar, mp 3:or och blandband, berättar Jens Lekman i sin lilla studio i Sockerbruket, Göteborg.
Han har bara huserat här i en dryg månad, och det mesta av den tiden har han varit på turné i USA och Kanada, så han ursäktar att det inte ens finns kaffe.
– Men saker ändrades ganska markant där i början på 10-talet när man gick över till streaming. Så då började det bli som att skivorna aldrig hade existerat, fortsätter han.
Jens Lekman berättar om människor som kommit fram efter konserter och berömt ”den nya låten” de gånger han spelat något riktigt gammalt. Är man inte en av dem som äger ett fysiskt exemplar så har särskilt ”Oh, you’re so silent Jens” gått många förbi.
Copyright-frågor och pengar
Att skivbolaget, i samråd med Jens Lekman, plockat ner skivorna beror på samplingarna och copyright-frågor. På 00-talet kom han undan med dem, och gjorde hur som helst mest musiken för sig själv. Idag handlar det om tillstånd och rätt enorma summor pengar.
– Vi snackar om 100 000 för en liten melodislinga. Så allt som inte handlar om något trumslag som man inte kan ha copyright på har jag plockat bort.
På låten ”Maple Leaves” finns en samplad slinga som han inte tyckte gick att ta bort.
– Det är från en annan låt, som jag inte kan nämna. Men den är så inkorporerad i låten att vi var tvungna att köpa loss den. Sen var budgeten helt slut.
”Night falls over Kortedala” består av kanske 400 – 500 samplingar berättar Lekman, så man förstår att ekvationen blev omöjlig. När även den skivan plockades bort från streamingtjänsterna så föddes idén om att göra om dem mer konkreta.
– Men jag vill inte att de nya skivorna ska ersätta de gamla. Jag vill att folk ska veta att det finns original och att man kan hitta dem om man anstränger sig lite.
Bearbetats om
Sångspåren och mycket annat är kvar från originalskivorna på de allra flesta låtarna. Men hur de har bearbetats har varierat från låt till låt.
– Jag fick sätta mig ner med varje låt och tänka på vad den var från början, och vad den har blivit av att spelas live i 20 år.
Han berättar att han tänkt mycket på Joni Mitchells återinspelning av ”Both sides now” som hon gjorde när hon var 57 år.
– I den låten sjunger hon ”I’ve looked at love from both sides now” och ”it’s love solutions I recall, I really don’t know love at all”. Hon var 22–23 år när hon skrev den låten, och den sätter sig kanske inte så jättehårt då. ”Nä, du har inte sett kärleken från båda sidorna än”. Men när hon är 57, och låter som att hon har rökt två paket cigg om dagen så händer det något. Och så tänker jag att ”Maple Leaves” är lite så också. Det kändes fint att komma tillbaka till den 20 år senare.
Just ”Maple leaves” är helt nyinspelad. Den bestod nästan enbart av samplingar.
En resa i tiden
Att återbesöka sina egna låtar, texter och på sätt och vis sitt liv som ung har varit en resa, menar han.
– En reflektion jag hade är att jag sjunger mycket om kärlek på bägge skivorna. Men jag hade lite maskerad och testade olika kostymer och kollade om någon passar. Jag var ju praktiskt taget okysst när jag skrev de låtarna. Det var lite mer som att jag gissade hur det var. Ibland kan jag känna att jag fick till det ändå, och ibland kan jag känna att jag inte fick till det alls.
Att det nu finns olika versioner av samma låtar, och skivor med nya namn kan tänkas förvirra lyssnarna, men det skapar ingen oro för Jens Lekman.
– Jag gillar ju förvirring. Jag har alltid gjort det. I början, när jag började göra intervjuer kunde jag känna frustration om något blev fel, och ville korrekturläsa och sådant. Men sen kom jag på att det är ju jättetråkigt. Det är ju mycket roligare om det cirkulerar en massa olika historier.
