– Jag tyckte att de skulle ta in en kvinna i styrelsen, som bestod av bara män. Då sa han att vi går inte på kön vi går på kompetens, säger Jenny Nordlander.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– De förstår inte att om de hade gått på kompetens så hade det funnits kvinnor i styrelsen.

Hennes uttalande, som kom mitt i pågående metoo-debatt, fick spridning i olika tidningar och snart gav Stefan Hallenius sin syn på saken i tidningen Dagens media, ”Jag tror att det här handlar om att hon vill sälja sin bok”.

– En annan sak han sa var att det bara är trams, säger Jenny Nordlander som inte blev särskilt förvånad och som tyckte att det var skönt att vd:n bara bekräftade det hon sagt.

Kan stärka andra

I boken ”Mellan raderna” har Jenny Nordlander förutom att skriva om sina egna erfarenheter framförallt intervjuat andra kvinnliga journalister. Om att nedvärderas, inte backas upp på sin arbetsplats, bli behandlad annorlunda än manliga kollegor och av manliga kollegor, chefer, läsare, intervjupersoner. Det handlar om maktstrukturer och ofta om subtila händelser som lätt kan bortförklaras, som kan sägas ha med kompetens och inte med kön att göra.

– Jag vet hur många det är som går igenom det här som jag vill beskriva med boken. Hur förtärande det är och hur dåligt man mår av det. Att ifrågasätta sin egen upplevelse och inte riktigt veta om man är galen. Att känna att de kanske inte hörde att jag hade den där idén som en man senare presenterade och då blev alla skitpeppade. Varje enskild händelse går att förklara bort med att det kanske bara var jag, eller det kanske är för att jag är dålig. Man tappar sitt självförtroende och blir sämre på att ta sin plats, säger Jenny Nordlander och fortsätter:

– Och med boken är det meningen att man ska bli bekräftad i sin egen upplevelse och få styrka i det. Att få känna att det handlar inte om mig utan det handlar om en struktur, och om härskartekniker. Då blir det inte lika jobbigt, och det stärker. Det kanske gör att man faktiskt vågar säga ifrån när det händer – eller för det första att man ens ser att det händer.

Men sin egen upplevelse har Jenny Nordlander fortfarande svårt att prata om och hon ser märkbart berörd ut när hon berättar varför i den tomma kafélokalen på Rival vid Mariatorget i Stockholm. Alla andra sitter utomhus i den tryckande värmen.

– Jag har ju själv fortfarande alla de här känslorna som jag pratar om. Nu har jag skrivit en bok om det här, och den ska ut, men jag kan fortfarande känna att ”det kanske inte var nåt?”. Varje gång jag har intervjuat personer till boken så har jag känt att ”ja! åh det är så bra, det här är så jävla bra, yes. Det är visst bra att jag gör den här boken.” Sen kommer jag hem och känner så där igen, var det verkligen nåt? Jag kan tvivla på min egen berättelse, men jag tvivlar absolut inte på deras.

Skrev en lista

Dagen före den här intervjun har hon av en journalist fått frågan om hon kan berätta om vad som konkret hände henne på Nöjesguiden. Därför har hon förberett sig och faktiskt skrivit en lista.

– Jag svarade bara att ”jag vet inte, det är inte konkret, det är ju det som är problemet.” Men sen kom jag på att det visst finns konkreta saker, det hände ju sjuka saker.

Jenny Nordlanders lista handlar om det hon skriver i sin text i boken. Om när hennes chef tog in henne i ett rum, skrek åt henne och kastade en burk i väggen för att de via Nöjesguiden skrivit att de sökte frilansskribenter och framförallt ville få in ansökningar från kvinnor och icke-vita. Eller när hon lämnades helt utanför beslutet om vem som skulle vikariera för henne under hennes föräldraledighet och när hon sen inte fick tillbaka ansvarig utgivarskapet efter föräldraledigheten.

– Jag sa upp mig för allt jag var med om, det hände sådana här saker varje dag. Jag mådde inte bra där. Jag kämpade så jävla länge, och det är det som är så jobbigt. Jag älskade Nöjesguiden och jag ville att det skulle bli bra.
Men de värdesatte inte min kompetens.

– Och jag gick inte ut med att vd:n sagt så där för min karriärs skull, det är klart att jag har tänkt mycket på vad det gör med bilden av mig, att folk ska tro att jag är en illojal jobbig jävel. Men jag försöker att inte tänka så, jag vill inte att det ska få styra mig.

”Det finns hopp”

Samtidigt som hon tycker att det är precis likadant i mediebranschen nu som när Aftonbladets kvinnliga medarbetare skrev Dokumentet år 1978, är hon hoppfull inför framtiden. Något hon insett när hon skrivit boken som även innehåller en historisk genomgång, från år 1690 till idag, av kvinnors arbete som journalister.

– Jag brukade bli irriterad när folk sa att det var mycket sämre förr.
Jag brukade tycka att ja, det kanske det var men det är ju inte så jävla mycket bättre nu.

– Men det är det ju! Och det har jag lärt mig av boken, och jag kan bli lite irriterad på mig själv, för nu kommer jag vara en sån där som säger att det var värre förr, att det blir bättre. Men det finns faktiskt hopp, det är sant.

Nu vet Jenny Nordlander att Nöjesguiden börjat arbeta för att förbättra på arbetsplatsen.

– Jag tycker om massor med människor som jobbar där så det känns otroligt bra. Då var allt värt det. Och jag är skitnöjd, jag har fått ett nytt jobb på kulturnyheterna på SVT och det ska bli kul.

Jenny Nordlander om...

…sina läsare

I första hand vill jag att kvinnliga journalister ska läsa boken, i andra hand att manliga journalister ska göra det och i tredje hand att alla ska göra det. Det här är absolut inget unikt för mediebranschen, det här finns i alla branscher, det är bara för att jag är i den här branschen och har insikt i den som jag skriver om den.

…när hon blev kallad rasförrädare

Jag skrev ett inlägg om att jag var gravid och syntes på Adams (artisten Adam Tensta reds. anm) omslag till singeln ”Svart bäbis” på min blogg på Nöjesguiden och fick jättemånga kommentarer om att jag var en rasförrädare för att jag skulle ha barn med en svart man. En kommentar var, ”nice bestiality fetish cunt, hope you enjoy being a single mom while your monkey man ditches your stupid ass”. Men jämfört med det vi har pratat om så är det inte lika jobbigt tycker jag, för det är så uppenbart fel.

…att träffa kvinnorna bakom Dokumentet

Min första tanke med boken var att återpublicera Dokumentet som kvinnliga journalister på Aftonbladet skrev för 40 år sedan och samtidigt publicera ett nytt Dokument 2.0 för hela Sverige. Men sen hände Metoo och Dokumentet plockades upp igen och vi fick tänka om. Men ganska många av de som skrev Dokumentet ses fortfarande, och den gemenskapen jag kände när jag träffade dem var så skön. När jag var mitt i det där och mådde piss så såg jag de kvinnor som hade varit mitt i det där också och de verkade lyckliga, starka och mäktiga.