– Jag trodde det var en gammal plätt eller något, säger hon skrattandes.
Jenny Jägerfeld bjuder på kaffe, tänder ljus och är helt lugn och närvarande trots att hon precis är hemkommen från Göteborg där filmatiseringen av hennes bok ”Jag är så jävla easy going” invigde Göteborgs filmfestival.
Det är inte den enda av Jenny Jägerfelds böcker som blir film i vår. Även ”Comedy Queen”, som kom ut som bok 2018, har biopremiär i februari. När jag frågar hur det känns får jag ett stort leende tillbaka.
– Det är en författares dröm att ens bok blir film. En film har en sådan genomslagskraft, det finns något oerhört stort i att många får samma upplevelse samtidigt.
Precis som det mesta Jenny Jägerfeld skrivit är ”Comedy Queen” och ”Jag är så jävla easy going” ungdomsböcker som tar upp upp mörka och svåra ämnen men på ett sätt som är tillgängligt och humoristiskt. Ett förhållningssätt som hon har även i sitt privatliv, jobbiga saker hanteras med galghumor och självironi.
– När allt är eländes elände måste man kunna garva åt det.
Enligt henne borde humorn ha en högre position i kulturen.
– Med tanke på hur svårt det är och hur mycket fingertoppskänsla det kräver att skriva humoristiskt är det konstigt att roliga böcker anses vara mindre litterära än böcker som har en allvarlig ton.
Klass och psykisk ohälsa
I ”Comedy Queen” får vi följa den 12-åriga Sasha vars mamma tagit livet av sig. För att hantera sorgen, men framför allt för att hjälpa sin pappa sluta gråta, bestämmer sig Sasha för att bli comedy queen. En process som blir exakt så komplicerad som man kan tänka sig. I ”Jag är så jävla easy going” lider huvudkaraktären Joanna av sin ADHD-diagnos, framför allt när hennes familj inte har råd att betala för medicinen hon behöver.
Det handlar om klass, psykisk ohälsa och barn som på olika sätt försöker hålla ihop sina trasiga familjer.
Teman som Jenny Jägerfeld har intresserat sig för både i sitt jobb som psykolog där hon tidigare arbetat på barn- och ungdomspsykiatrin och i sina romaner. Drivkraften är att försöka förstå människor.
– Om man träffar någon och pratar tillräckligt länge så kommer det alltid fram något. Även om sorg och problem inte är jämt fördelade mellan människor så kämpar alla med något
Men alla författare tar inte upp det lika direkt som du?
– Nej, i och med att jag är psykolog så är jag kanske inte lika rädd för att ta upp jobbiga saker i mina böcker på samma sätt som jag inte är lika rädd för att göra det när jag pratar med någon.
Jenny Jägerfeld sträcker sig efter lite hushållspapper och snyter sig. Vi går över till att prata om kulturdebatten som pågår just nu om vem som har rätt att skriva om vad. Hon har i flera av sina böcker skrivit om karaktärer som är väldigt annorlunda henne själv.
– Det där är svårt. Å ena sidan tänker jag att konsten måste vara fri, annars kan alla bara skriva exakt sin egen historia. Då blir det ju väldigt komplicerat för alla deckarförfattare, ska de behöva begå mord för att få skriva om mördare?
Hon skrattar till för att sedan tänka efter och med en mer bekymrad min fortsätta sitt resonemang.
- Samtidigt vinner man mycket på att vara respektfull för det man inte känner till, och på att göra sin research. Jag tänkte mycket på det här när jag skrev boken ”Brorsan är kung” som handlar om en transperson. Jag hade haft samtal med många transpersoner i min roll som psykolog och har flera vänner som är trans och var därför ganska insatt. Men jag lät ändå fyra transpersoner läsa mitt manus och komma med kommentarer för att jag inte skulle begå konstiga misstag.
Tyckte de att du hade gjort det?
– Det var blandat, en av dem hade nästan inga kommentarer alls och en annan hade jättemycket åsikter. Det var väldigt värdefullt att få deras perspektiv även om det såklart var jag som hade sista ordet.
Samtidigt har Jenny Jägerfeld också skrivit om saker som ligger betydligt närmare henne själv. Bland annat trilogin som börjar med boken ”Mitt storslagna liv” och utspelar sig i Skärblacka, en ort utanför Norrköping där hon själv är uppvuxen. Hon beskriver barndomshemmet som fyllt av samtal, människor och djur.
– Vi hade sköldpaddor, kaniner, marsvin och hundar. Båda mina föräldrar var väldigt öppna, vi hade mycket besök och vänner från olika ställen vilket var ganska unikt i Skärblacka när jag växte upp.
”Jag har alltid varit den som säger ja”
När hon intervjuades i Söndagsintervjun för några år sedan pratade Jenny Jägerfeld om att det finns något fint med att utgå från att människor vill en väl. Jag ber henne berätta mer.
– Jag har rest mycket ensam, jag har alltid varit den som säger ja och hänger på eftersom jag har utgått från att människor inte kommer vara elaka. Det har oftast varit kul men ibland har det också lett till situationer som inte varit bra. Situationer som varit farliga eller jobbiga för mig att hantera efteråt.
Jenny Jägerfeld har i hela sitt liv känt sig väldigt rastlös och luststyrd, vilket tidigt fick henne tänka att hon kanske hade ADHD. Men det var först för några år sedan som rastlösheten ledde till problem. Hon jobbade väldigt hårt och fortsatte hela tiden säga ja till nya uppdrag, allt lät så kul. Till slut fick hon migränattacker och tappade synen under en skrivkurs som hon häll i på Marstrand. Först då gjorde hon en ADHD-utredning och fick diagnosen.
– Det ledde ju till att jag fick lugna ned mig och lära mig göra tid för återhämtning. Men den utgångspunkten, att folk vill en väl och att saker går bra, den har jag alltid haft och kommer fortsätta ha. Det är något fint med den öppenheten och nyfikenheten jag själv växte upp med och som jag också försökt förmedla till mina egna barn.
Det börjar bli dags för mig och fotografen att avrunda. Jenny Jägerfeld vinkar utanför porten medan vi börjar halka oss ned från huset på berget. Hon ska, på tal om att alltid säga ja, strax vidare på nästa intervju.
