BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Det här stället låg på Åsögatan förut, där jag bor. Men så lade de ner och flyttade hit i stället, där jag jobbar. Det är perfekt, säger hon. 

Vurmar för albumformatet

Efter fyra soloalbum och flitigt turnerande över världen tillsammans med superstjärnan Peter Gabriel ville Jennie göra något mer direkt, mer effektivt. Tanken var från början att bara spela in en kortare ep, mer anpassad till det nya streaming-samhället där folk har ont om tid och tålamod för att lyssna igenom ett helt album. Men det blev inte så. 

– Jag är väl en bakåtsträvare. Även om jag också är ett offer för Spotify och gillar att sätta ihop spellistor, så tycker jag verkligen att det är underbart att lyssna på ett helt album från början till slut. Jag är nog lite vurmare av albumformatet, även om jag förstår att det på många sätt är utdaterat i dag. Men jag var för trött för att vara effektiv, så det fick bli som det blev. 

Albumet Reverseries släpps den 20 januari på egna skivbolaget How Sweet the Sound. Jennie har alltid månat om att vara sin egen, oberoende av storbolagen. 

– Som tonåring var jag med i ett Umeåband som hette Heed och fick skivkontrakt på ett stort bolag. Det var så traumatiskt och jobbigt med storbolag. Det var mycket som fick en att undra om den här världen ville mig gott. 

Musiken valet från början

I hela livet har Jennie Abrahamson vetat att musiken skulle bli hennes yrke. Det var den givna inslagna vägen redan från barnsben. 

– Du vet, den där klassiska frågan: ”När visste du att du skulle hålla på med musik?” För mig är svaret att det aldrig ens fanns något val. Det var bara det jag var. Det var så tydligt redan när jag var barn att det är det här som jag kan. Jag hann aldrig reflektera. 

Vägen gick från privatlektioner och kommunala musikskolan till musikgymnasium. Hon är klassiskt skolad pianist, kan skriva noter och gör sina egna arrangemang. 

– Men den största utbildningen har ju varit att harva i replokaler sedan man var tonåring. Det är där man har lärt sig och testat sig fram. Samma sak med turnéerna. 

Långa turnéer med Gabriel

Turnerandet har förändrats rätt radikalt för Jennie Abrahamson de senaste åren. 2012 fick hon hastigt hoppa in som duettpartner och förband till Peter Gabriel, efter att hennes vän Ane Brun hade tvingats ställa in sin medverkan med kort varsel. Sedan dess har Jennie gjort fem långa turnéer med Gabriel över hela världen. 

– Det var lite surrealistiskt i början, men sedan vänjer man sig. Det är extremt bekvämt, man blir mycket mer daddad. När jag turnerar själv är jag artist, chaufför och turnéledare samtidigt. Man har så många fler ansvarsområden så att det ibland kan kännas ganska svårt att samla ihop sig inför själva giget. Men med Peter är ju giget allt. Man blir vallad av hundra border-collies som håller en inom zonen hela vägen upp på scen, skrattar Jennie och tar en tugga av salladen. 

Är det stor kontrast mellan världsturnerandet med Peter Gabriel och att vara hemma i Stockholm som relativt okänd indieartist? 

– Mm, det är ganska stor kontrast, en ganska skön kontrast. Jag tror inte att arenalivet är mitt liv. Och jag har ingen som helst önskan om att folk ska känna igen mig på gatan. Det är unga tjejer som gör det ibland och kommer fram och säger något snällt, då blir man jätteglad. Men jag skulle tycka att det vore jättejobbigt att vara igenkänd av alla. Däremot skulle jag ju så klart vilja att det gick ännu bättre, att fler lyssnade. Jag skulle vilja sälja ut Cirkus, hoppa upp några pinnhål för att ha råd att betala högre löner till mitt band, och göra längre turnéer själv. 

Vad är den största publik du har spelat för? 

– 75 000 personer i somras, på en festival i Quebec. Det var så djävulskt rövigt väder den dagen. Det blåste orkanvindar, så vi satt bakom och väntade, osäkra på om konserten skulle bli av. Jag hade bara en tunn sidenklänning, men tog på ett underställ och en jacka, vi såg helt sinnessjuka ut allihop. Man var bara inställd på att det skulle vara kallt och att det skulle blåsa. Det gick inte att spela flöjt alls för det blåste så mycket att tonen försvann. Sedan när man kom upp så bara: ”Helvete vad mycket folk det är!”. Det var en kul spelning. Det finns många roliga bilder därifrån, alla har sådan där häftig vind i håret, som en naturell Carola-fläkt. 

Vad är den minsta publik du har spelat för då? 

– I någon deppig tysk stad har man väl spelat för typ fem personer. Det kan kännas ganska jobbigt om man har kört länge dit. Jag tycker att man alltid ska ge allt man har, men det är ganska svårt i vissa lägen.   

Är det svårare att spela inför en liten publik? 

– Ja, extremt mycket svårare eftersom man blir så självmedveten. På arenagigen med Peter tittar ju folk mer på skärmarna än på scen. Då kan man ta ut svängrummet lite mer. Det känns som att det är på film, en overklighetskänsla.