I den nya dokumentären ”Boom for real: The late teenage years of Jean Michel Basquiat” följer vi med innan Basquiats korta genomslag i konstvärlden. Regissören Sara Driver intervjuar Basquiats vänner som var med under det sena 70-talet och tidiga 80-talet när punk, hiphop, konst och graffiti hade ett gemensamt ögonblick med Manhattans rännstensungar och överklasselit samtidigt som New York var en smutsig och brottstyngd stad.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Dokumentären ger inte mycket utrymme åt konstnärens eget ansikte. Snarare ger anekdoter från vänner - som designern Patricia Field och regissören Jim Jarmusch - en bild som överskrider rockstjärnemyten som sedan dess exploaterats för konstkapitalets intressen.
Sedan hans död har värdet på Basquiats tavlor bara stigit i värde. 2002 sålde exempelvis Metallicas trummis Lars Ulrich tavlan ”Profit, I” (1982) för fem och en halv rekordfeta miljoner dollar. Auktionen avhandlades i dokumentären ”Some kind of Monster” och gav en känsla av svindel inför hur sammanflätat konst och kapital då hade blivit, och hur orättvist det verkade att Ulrich hade verket i sin ägo.
Ändå framstår dealen som en prenumeration på jultidningar i jämförelse med Basquiats tavla ”Untitled” (1982), som såldes 2017 för drygt 100 miljoner dollar genom konsthandlaren Sothebys. Det mesta någon betalat för ett konstverk av en amerikansk konstnär, någonsin.
Dealen användes som bakgrund för BBC:s dokumentär ”From rage to Riches” förra året där Basquiats systrar berättar om broderns uppväxt och liv.
”Boom for real” börjar sin berättelse när Basquiat var tonåring och en hemlös hipster som bodde i Tompkins Square park på Lower East Side. Han syntes överallt på knarkiga klubbar som The Mudd Club och CBGB och började måla väggar under graffititaggen SAMO. Men han var aldrig riktigt en del av graffitikulturen då han var mer intresserad av orden än någonting annat.
Driver skildrar hur Basquiat blir en del av ett community av fattiga konstnärer i New York och hur öppen han var för alla sorters uttryck. När alla med boombox pumpade Grandmaster Flashs ”The Message” gick Jean Michel Basquiat omkring med tung industri som Einstürzende Neubauten på högsta volym.
Ett hans tidigaste genombrott var när han lyckades att sälja ett vykort till en av sina idoler: Andy Warhol. Ett möte som skildras komiskt i Julian Schnabels annars plågsamma biopic ”Basquiat” (där David Bowie spelar Warhol).
Basquiats estetik av ursinnig barnslighet uppburen av djupsinniga texter var uppenbarligen något Warhol förstod.
Kanye West sade nyligen i en intervju att ”Det är viktigt att veta vem man är”, efter att ha kallat sig världens största artist och jämfört sig själv med Disney. På många sätt påminner Wests självsäkerhet om Basquiat, som visste att han skulle bli superkänd och ofta sade det till sina vänner.
Hiphop-pionjären Fab 5 Freddy står för många av dokumentärens bästa stories. Han återberättar exempelvis hur Basquiat hade en Malcolm X-poster med det berömda citatet ”Liberate our minds by any means necessary”, något som Basquiat applicerade på sitt konstnärskap. Oavsett om han gjorde film, musik, konst eller skådespelade så hade han bestämt att det skulle hända.
Det är en skam att de mesta av hans framgångar kom efter hans död.
