– Vi får väl se! Programmet är rätt brett, även om kärnan är det experimentella. Festivalen är lite som kardemumman av allt jag gjort och de band jag har kommit i kontakt med under före­gående år. Sen är det alltid farligt på så vis att jag är nervös över hur de här underbara konstnärerna ska tas emot av publiken, för det är inte en självklarhet att den här musiken ska få så mycket utrymme.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Kan du berätta lite om årets program?

– Sven-Åke Johansson är en solotrumslagare som medverkade på ”Machine gun” från 1968, vilket sägs vara en av de första frijazzskivorna. Det är rätt oklart vad han ska göra, men troligen kommer han att spela på telefonkataloger. Jag har velat boka honom jättelänge, så för mig är det verkligen något att se fram emot. Fuck u pay us är ett afroamerikanskt punkband med endast kvinnliga medlemmar som jag hittade på internet. Deras musik handlar mycket om förtryck, kolonialismen, diasporan, om vem som har makten över oss och hur man ska krossa den med hjälp av deras musik.

Hur tänker du när du bokar?

– För mig innebär Jazz är farligt att utvidga vad jazzen är, i vilka rum den får ta plats och vilka personer som spelar. Det innebär också att genrerna suddas ut på något sätt och visar att jazz kan vara allt från punk till något märkligt elektroniskt. Jag tror att det är så jazzen utvecklas och frodas så att det inte bara blir samma skit om och om igen.

Med Jazz är farligt har du slagit publikrekord fyra år i rad på Taubescenen. Hur tror du det blir i år?

– Jag vet inte vad Taubescenen har för kapacitet så jag är osäker på om det faktiskt går att slå fler rekord. Förra året kom det 3 500 personer och jag trodde nog att det skulle komma runt 800. Det visar kanske att jag inte har det bästa självförtroendet kring detta, men det är ju skitkul att det dyker upp så mycket folk. Det finns faktiskt inte så många dagar för de människor som lyssnar på den här musiken och de här genrerna prioriteras inte – just eftersom de helt enkelt inte är så stora. Enligt vem, undrar jag ibland. Men Liseberg har blivit beviset på att folk faktiskt tar sig dit och lyssnar och att dessa akter kanske är större än vad andra egentligen tror.

Hur känns det inför årets upplaga?

– Det känns faktiskt helt sjukt att det är dags. Dagen innan brukar jag sitta längst upp i Gothia towers, där alla frossar i sina goda räkmackor, och stirra rakt ut på Liseberg och fundera på vad som egentligen kommer att hända under festivalen.