I februari släpptes den första delen av det som ska bli Anna Järvinens fjärde soloalbum. Buren har hyllats av kritiker, en miniturné drog igång i Bergen igår (ikväll är hon i Oslo, i morgon i Malmö) och det fullständiga albumet kommer ut i april.
– Det handlar om tidsbrist. Vi har bara varit några stycken som har jobbat med Buren och alla har ganska många projekt och stora familjer, så det var omöjligt att hitta tid. Men turnén var redan bokad, så vi bestämde oss för att släppa en del av albumet.
Det innebar att Järvinen inte ens hade börjat spela in del två när recensionerna om den första delen började trilla in.
– Vanligtvis har man släppt ifrån sig materialet när det recenseras, men nu fick vi förhålla oss till recensionerna. Jag brukar aldrig tänka på vad andra ska tycka om det jag gör, nu gjorde jag det en liten stund och det var inte bra. Men det gick över ganska fort.
Att det var fyra år sedan Järvinen släppte sitt senaste soloalbum beror mest på att hon har gjort andra saker i livet, säger hon.
– Det är svårt att göra allting samtidigt. Lite berodde det på utmattning, men mest har det handlat om att jag har velat fokusera på mitt familjeliv. Och så har jag läst lingvistik på universitetet, vilket har varit helt fantastiskt.
”Trivs bra i skolvärlden”
Förutom musiken och familjelivet är Anna Järvinen också lärare i engelska, bild och svenska. Det känns viktigt att ha det jobbet utöver artisteriet, berättar hon.
– Jag trivs otroligt bra i skolvärlden, det är en väldigt positiv miljö. Kontakten med unga människor är givande och som språklärare får jag utlopp för min kärlek till språk. Jag sjunger och ritar mest för min egen skull, det är viktigt för mig att känna att jag också gör en samhällelig insats.
Språkintresset som uttrycks i låtskrivandet, lingvistikstudierna och rollen som språklärare kanske har sin grund i Järvinens barndom – som sexåring flyttade hon med sin mamma från Helsingfors till Stockholm. I Sverige sade hon ingenting på ett år innan hon började prata den svenska hon sugit i sig i tystnaden. Men det var en jobbig flytt.
– Det var ganska ensamt, jag reflekterade mycket över att de andra barnen pratade ett annat språk och att de också hade gemensamma rötter och kontaktytor. Vi var ofta på besök i Finland, men det var en sorg att lämna människor som man tyckte om.
En känsla av brist
Just känslan av brist är någonting Anna Järvinen har reflekterat mycket över.
– Mycket av min konst kommer från en längtan efter att bli hel. Jag vet inte om jag hade hållit på så mycket med konst om jag hade varit kvar i Finland. Men jag kan också göra konst av en slags överflödskänsla – det är de ytterligheterna som gör att jag behöver skriva.
Anna Järvinen är gift med Mattias Palme, Olof Palmes yngsta son – någonting som enkelt skulle kunna leda till kvällstidningsrubriker. Men Järvinen är inte intresserad av sådant och håller gärna sitt privatliv för sig själv.
– Ja, jag är nog ganska privat. Vill inte alla vara det? Det kanske har att göra med en allmän känsla av att man får hålla i sitt privatliv själv. Jag gör ju musik, så om den handlar om någonting exhibitionistiskt får jag kanske utlopp för det på det sättet. Sedan finns det inte så mycket att hämta där. Jag är en mamma, liksom.
Deltog i Melodifestivalen
För två år sedan trotsade hon bilden av en tillbakadragen artist och ställde upp i Melodifestivalen.
– Det hände inte så mycket annat just då och jag tänkte att det kunde vara jätteintressant. Det var extremt hårt arbete och jag var väldigt missnöjd med min insats de första 20 sekunderna, någonting jag tror hade med utmattning att göra. Men jag är absolut glad att jag gjorde det. Låten var fin och alla människor som var inblandade var väldigt rara, närvarande och vänliga.
Tittade du på Melodifestivalen i år?
– Jag såg finalen med min dotter. Jag tänkte på det när Måns Zelmerlöw vann – herregud vad han måste orka synas och vara på topp nu.
I samband med Järvinens kortlivade insats i Melodifestivalen med låten Porslin släpptes också samlingsskivan Samling – trots att hon dittills bara hade varit aktiv som soloartist i sex år och gett ut tre skivor.
– Det är ju helt underbart, det var jag ganska omedveten om. Men det var inte jag som initierade, mitt skivbolag ville att jag skulle släppa någonting nytt i samband med att fler blev medvetna om att jag gör sånger under Melodifestivalen. Men det är väldigt roligt.
Du skriver mycket om vardagen i dina sånger. Vad beror det på?
– Det finns någonting fint med vardagen, den är poesi på något sätt. Det är fint att sätta ord på det helt vanliga.
Tre snabba:
Bästa musikminnet: Det är min första konsert, jag såg Depeche Mode på Eriksdalshallen när jag var 14. Det var helt otroligt, tidigare hade jag bara sett dem i poptidningar.
Världens bästa artist: Det finns många otroliga artister på skolan där jag jobbar. De är fortfarande hemliga, men de är på väg, de kommer snart.
Vad gör Måns Zelmerlöw om 30 år: Då är han lika snygg som han är idag och åker runt och föreläser om någonting intressant och är tillfreds med sig själv.
