– Jag trodde aldrig att jag skulle komma ända fram, med research har det tagit tolv år av mina 76 levnadsår. I fortsättningen kommer jag att ha samma syn när det gäller nya stora projekt som när jag handlar vin – jag köper inte längre något som ska lagras i mer än fyra–fem år.

Att andra har en annan syn – Joe Biden är två år äldre än Jan Guillou men försöker ändå hoppa på sitt största projekt, att bli president – påverkar inte.

– Blir han vald har han en stor stab som kan ta hand om det mesta.

”Jag hade definitivt fel”

Det har varit mycket lärorikt för Jan Guillou att gå igenom det förra seklet, decennium för decennium. Det har också väckt tankar om hur rätt han haft i sin bild av världen:

– Det är klart att när jag till exempel skriver om 1968 så funderar jag över hur rätt, och hur fel, jag hade då. Eftersom Vietnamkriget var den största frågan, den som radikaliserade unga människor över hela världen, så är det ingen tvekan om att vi hade rätt på den punkten. Så i den stora frågan hade jag rätt, säger han eftertänksamt.

– I frågeställningen om att det finns en annan socialism än den sovjetiska, som bara är en parodi på socialism, så hade jag också rätt. Men som maoist hade jag definitivt fel, vi trodde att kulturrevolutionen med en ständig förnyelse var en bra sak, men så var det inte. Mao var omhuldad, till och med kronprinsen sa att han beundrade honom, men det beror på att han var mot Sovjet och det feltolkades av krafter både till höger och vänster.

Sanningen blev en svår läxa, men också något att dra lärdomar av. Den som tittar tillbaka på historien, också nutidshistorien, upptäcker en rad tendenser. I Jan Guillous sista bok om 1900-talet, ”Slutet på historien”, men också i tidigare böcker, beskriver han hur nya motsättningar ersätter de gamla.

– Den stora frågan är och blir ras och religion, hur absurt det än förefaller. Ras och religion kommer att dominera så länge jag lever. Det blir ett uppsving för en anti­demokratisk nyfascism. Det gick att se på ett ganska tidigt stadium – fascismen kommer att återuppstå.

Bytt judar mot araber

I senaste boken låter Jan Guillou en ideologisk nazist ge sin syn på händelserna under 90-talet. Jan Guillou menar att det finns en konkret risk för en rent fascistisk utveckling i Sverige.

– Det börjar med Ny demokratis debut i riksdagen, som min nazist avfärdar som för lösa i köttet rent ideologiskt. Han är mer imponerad av de SA-liknande krafter som utgörs av Sverigedemokraterna. De, menar han, gör nytta under ett initialt skede när man ska bygga upp ett parti som sedan ska se mer anständigt ut.

– Jag ser att det finns en faktisk risk för fascism i Sverige. Jimmie Åkesson har till och med sagt hur han ska komma till makten, det ska ske på samma sätt som Hitler kom fram, genom en koalition med högern, och högern tror att de alltid kan kontrollera de högerextrema. Detta är den uttalade strategin från Jimmie Åkesson och det är långt ifrån osannolikt att det inträffar redan vid nästa val. Då befinner vi oss i samma situation som januari 1933 i Tyskland, varnar Jan Guillou och fortsätter:

– Men rasismen döljs hjälpligt, SD har bytt ut judarna mot araber och är istället det mest Israelvänliga partiet i landet.

Jan Guillou menar att Moderaterna kommer att skänka ett respektabelt sken över Sverigedemokraterna som han konstaterar redan blivit allt mer okontroversiella, bland annat genom sina satsningar på kultur – stockstötning, folkdans med mera – vilket Jan Guillou ser som början på ett nazistiskt projekt på ett mer harmlöst område.

Om nazismen/fascismen står och knackar på dörren och är en konkret risk, så hur ska då samhället svara på detta, vad ska svenskarna göra om man vill stoppa detta?

– Det första är att man måste påverka sossarna att bli socialdemokrater, inte bara för den antifascistiska kampens skull utan också för socialdemokratins skull. Den löfvenska taktiken att vara så borgerlig som möjligt för att behålla makten leder till att den ideologiska kampen dör.

– Med tvekan kan jag säga att vi borde gå med i socialdemokratin. Det finns ju en gryende vänsteropposition i Reformisterna, man kanske borde gå med där. Å andra sidan är jag inte säker på att vi skulle göra nytta där, vi skulle bara pekas ut som gamla vänsterextremister.

Nyfiken på Afa-medlemskap

I Jan Guillous böcker har tonen mot Olof Palme blivit betydligt snällare, själv förklarar han det med att eftersom många av hans huvudpersoner i böckerna är social­demokrater så är det av nödvändighet att Palme blir mer positivt behandlad.

– Det är ingen tvekan om att den kvinnliga huvudpersonen i ”Slutet på historien”, Katarina Palm, måste vara en sådan som höll på Palme och finns inom vänstern inom socialdemokratin.

Karaktären Katarina Palm har en avsevärd likhet med en annan kvinnlig socialdemokrat med efternamnet Palm, Dagens ETC:s ledarskribent Veronica Palm. ”Ja, det är klart att det är så”, säger författaren.

Men du har ju alltid haft en stark personlig motvilja mot Olof Palme också med utgångspunkt i till exempel IB-affären som tvingade dig i fängelse?

– Det har jag fortfarande, men att Palme skildras mer positivt beror på att mina karaktärer är sossar och det är inte jag – jag var och är vänsterextremist.

Ändå ska du gå med i Reformisterna?

– Ja, vad är alternativet? VPK, eller vad de kallar sig nu för tiden, kan inte riktigt frigöra sig från sitt historiska arv och dessutom är de i fullt race på väg in i identitetspolitiken som fördunklar och saboterar klasskampen.

Om Jan Guillou var ung idag så är det två områden som han skulle han engagera sig politiskt i.

– Det vore dels kampen mot klimatförändringarna. Den liknar Vietnamfrågan på det sättet att den är moraliskt kristallklar och enkel, det är en svartvit fråga och den är avgörande.

– Det andra vore att arbeta med Afa (Antifascistisk Aktion), om man verkligen begrep det som jag som en äldre man tror mig begripa, att det nu finns verkliga fascister på våra gator, och de är taktiska, de är anpassade till vår tid och deras ideologi är i grunden fascistisk och antidemokratisk.

”Avfärdades som kvinnofientlig”

Jan Guillou tror att man skulle kunna påverka Afa att bryta med våldet som medel, något som rörelsen blivit anklagad för vid flera tillfällen.

– Vi bekämpade terroristtendenser inom vänstern mycket framgångsrikt, mer framgångsrikt än i något annat land. Vi höll revolutionsromantikerna stången, varken de eller Säpo eller IB fick igång någon vänsterterrorism i Sverige. Vi kan göra liknande inom Afa.

– Man ska inte heller glömma att Afa inte är benägna till att döda andra människor, vi har inte haft något mord utfört av Afa-aktivister och de är en västanfläkt jämfört med högerextremisterna som utfört ett 20-tal mord.

I ”Slutet på historien” tar Jan Guillou också upp anklagelserna om att manliga sekter från en samhällselit kidnappade och mördade mängder av barn. Vissa fall, menar Jan Guillou, utmynnade i domar utan egentlig bevisning där många råkade riktigt illa ut.

– Det blir lätt så i Sverige, amerikanska modeflugor, moralpanik och teorier plockas upp. Det kan handla om dessa påhittade manliga sekter, det kan handla om omedvetna minnen som tas fram, och många gånger används barnvittnen, precis som vid häxprocesserna. Aktivister runt Eva Lundgren (sociologiprofessor) och Margareta Winberg (socialdemokratisk politiker) var mansfientliga och trodde på fullt allvar att det fanns manliga pedofilligor som offrade små barn under orgiastiska former. Jag avfärdades som kvinnofientlig för jag inte trodde på ligorna och efterlyste bevis på det som hade hänt.

I boken låter Jan Guillou advokaten Eric Letang berätta att han är feminist och vad han menar med feminism. En förklaring som ligger väldig nära författarens egen.

– Feminismens grundtanke – halva makten, hela lönen – är jag helt överens med, men den grundtanken saboteras av teorier om mansligor och också delar av metoo-rörelsen genom att förlöjliga, införa manshat och vara ett fält för opportunistiska karriärer.

– Jag var en av de få som skrev kritiskt när det var som värst. Jag påpekade att en lynchjustis inte kan ersätta rättssamhället och att driva den gynnar varken feminismen eller något annat. Då blev de arga.

Jan Guillou kallar sig numera feminist, men berättar att han under en period hade svårt att anamma ordet efter att Göran Persson sagt han är feminist.

”Förföljer människor”

Nu har istället diskussionen om hbtq och transsexualitet blivit tongivande i samhällsdebatten. Jan Guillou menar att det finns all anledning att vara för allas rättigheter i samhället, men det måste finnas en rimlighet i hur detta diskuteras.

– Jag ser att om man använder ett felaktigt uttryck så får man en kampanj av Expressentyngd mot sig. Ett exempel är Kajsa Ekis Ekman (också ledarskribent i Dagens ETC). Hon sa någonting oerhört förgripligt, jag tror det var att det finns kvinnor och män. Det ledde till att hon fick ställa in föredrag och framträdanden efter kampanjer mot arrangörerna.

– Man skulle inte tro att det var en stark rörelse, de är ju betydligt mindre än en promille av befolkningen, men denna lilla grupp är utomordentligt beslutsam, välartikulerad och har hittat ett sätt att förfölja människor på ett skräckinjagande sätt. Kajsa Ekis Ekman är väletablerad som en vänsterintellektuell och högt respekterad sedan många år, men inte ens hon kan skydda sig vilket betyder att denna lilla grupp har, precis som vi i vänstern tidigare hade, ett oproportionellt stort inflytande över politiken och det intellektuella livet.

Jan Guillou har en teori om att det finns en väldig massa politisk energi som måste få utlopp någonstans. I brist på kristallklara politiska frågor som Vietnamkriget så pyser den där energin ut på andra ställen, som exempelvis i transfrågorna istället för klasskampen:

– Citerar du mig nu, vilket du mycket väl får göra, riskerar även jag att få dem efter mig. Vi har en galopperande utveckling mot ojämlikhet sedan 30 år tillbaka i Sverige, detta är väl belagt och ändå är denna fråga osynlig. Istället diskuterar vi andra frågor som 15-åringars rätt att kirurgiskt byta kön.