I sådana tider är det en lisa att vända sig till den amerikanske författaren och politiske essäisten James Baldwin och hans moderna klassiker ”Nästa gång elden” från 1963 som nu åter ges ut på svenska. Inte en lisa som i passiviserande tröst, James Baldwin lugnar ingen, hans förtvivlan över den amerikanska rasismen är enorm, hans kvar på förändring kompromisslös. Men för att han lyckas vara både uppfordrande och analytisk, rasande och klarsynt, runt de frågor som västvärlden har alla svårast att hantera.

Klibbande oförmåga

USA på 1960-talet, USA i dag, Europa då, Europa i dag, även om de yttre omständigheterna förändrats inte minst här uppe i norra Europa så klibbar samma oförmåga att riva upp de grundläggande rasistiska strukturerna fast, en perverterad geggamoja av förljugenhet och öppet hat. Eller som James Baldwin konstaterar: ”det är inte nödvändigt att människor är onda, det räcker med att de är ryggradslösa”.

Baldwin skriver i ett associativt flöde, som hämtat direkt ur någon hemlig källa inom honom, men driver samtidigt kristallklara kedjor av argument genom texten. I den tvådelade essän som blev en banbrytande intellektuell utgångspunkt för USA:s medborgarrättsrörelse träder han fram i helfigur som den aktivist och tänkare som under 1950- och 60-talen stod för en unik position: vara vare sig hatisk eller försonande.

”Hudfärg är inte en mänsklig eller en personlig realitet; det är en politisk realitet”, skriver han framåt slutet av essän och rätar i en mening ut alla krokiga avvägar som debatter om identitet som politisk position ibland trasslat in på. Oavsett vad någon vill så spelar hudfärg roll, men också att oavsett vilken roll det spelar så börjar och slutar en människa inte med sin huvudfärg.

Drog på sig vrede

Innan dess har han svept igenom sin egen uppväxt i Harlem, dykt ned i sorgen över hur många svarta bara kan se ett liv i marginalen, i kriminalitet och utanförskap, som en rimlig väg att gå i en värld där vita riggat spelet. Besökt den separatistiska rörelsen Nation of Islams ledare Elijah Muhammad, och med lika delar stoicism och sorg stått emot hans radikala budskap om vita som djävlar, en annan art än den sant gudomliga (svarta) människan.

En vrede och en hållning som är lika berättigad som feltänkt, enligt James Baldwin som därmed drog på sig inte bara de vita rasisters vrede utan också många ur medborgarrättsrörelsen som såg han avståndstagande från den svarta separatismen som ett svek och ett självförakt.

Vill öppna världens ögon

James Baldwin vägrar göra essentialism av den in i märgen levda erfarenhet som svarta amerikaner bär på. Det är den erfarenheten han vördar, den han vill öppna världens ögon för. Den han i essäns första del uppmanar sin brorson att hålla hårt i, aldrig låta de vita förneka och förminska.

Han skriver om hur djupt vreden och uppgivenheten går hos den som känner rasismen i varje sekund av sitt levende. Men visar också på fällan i att leva mitt i den vreden, i en ständigt pågående reaktion på det förtryck som man därmed heller aldrig kan frigöra sig ifrån och skriver:

”Om man ständigt överlever det värsta som livet kan medföra, så upphör man så småningom att styras av fruktan för vad livet kan medföra; vad det än medför blir det en del av packningen. Och på denna erfarenhetsnivå börjar ens bitterhet bli njutbar, och hat blir en alltför tung börda att släpa på.”

Men ingen bör förstå James Baldwins ord som lugnande balsam, tvärtom varnar han för den explosion som ett samhälle som vägrar nedmontera sina rasistiska strukturer oundvikligen står inför. Som det sjungs i den andliga sång som fått ge boken dess titel: ”Hud gav Noa regnbågens tecken ej mer vatten, nästa gång elden!”