Plötsligt i Instagramflödet: en gevärspipa som siktar inåt en skog. Det är kulturjournalisten Per Sinding Larsen, mannen bakom bland annat Studio Pop och PSL, som är ute och jagar vildsvin. Inget konstigt egentligen. Jaktbilder i sociala medier verkar nästan ha blivit lika vanligt som bilder på nybakat bröd var för några år sedan. Storstädernas medelklass har hittat en ny hobby. Och inte sällan är det just kulturprofiler som ligger bakom bildskörden.
Fredrik Lundberg, tidigare programredaktör på MTG TV och aktuell med boken Happy Hunting, är en av dem. Han är också en av de stadsbor som har börjat jaga på senare tid. Även om det bara har gått fem år sedan han fick sin jaktlicens har han märkt en tydlig förändring i synen på jakt.
– Då jobbade jag på TV4 och var chef för massa journalister. När jag sa att jag börjat jaga möttes jag av oförstående blickar. Nu kommer samma personer och frågar hur man tar jägarexamen. Och lade man ut bilder på ett dött djur i sociala medier då kändes det jättekonstigt, nu undrar folk bara vad jag ska laga, säger han.
Fredrik Lundberg tror att det ökade matintresset är en stor anledning till förändringen.
– Kopplingen mellan mat och djur har blivit tydligare, vi bryr oss mer om vad vi stoppar i oss. Dansk fläskfilé för 49 kronor kilot, det är nästan ondska. Att äta vilt som man till och med skjutit själv känns mycket bättre för många, säger han.
Ny typ av jaktlitteratur
Inte minst är kopplingen mellan mat och jakt tydlig i serien Lotta och Leif på jakt som SVT Play lanserade i våras. Här lär Leif GW Persson matskribenten och programledaren Lotta Lundgren att jaga. Ett sådant program skulle antagligen inte ha funkat för några år sedan. Precis som att Zlatan inte skulle ha siktat mot en kronhjort i en reklamfilm.
– Det är ju supertrendkänsligt att visa att han jagar. Men också roligt tycker jag, det säger en del om vad som har hänt. Zlatan är inte den typiska jägaren, men nu kan han ändå vara det, säger Fredrik Lundberg.
Hans bok Happy hunting beskrivs som Sveriges första populärkulturella bok om jakt. Reportage och kända personers egna jaktupplevelser blandas med tips och lättillgänglig fakta. Dessutom är det en snygg bok. Fotografen Charlie Bennets bilder på jakttorn i mjuk höstsol, ödsliga fjällandskap och kängor som trampar i snö breder ut sig över helsidor. Tillsammans med en annan nyutgiven jaktbok – Att döda ett djur av Pontus Hammarlund – känns den som de nya jägarnas jaktlitteratur. Pontus Hammarlund tror inte att det är en slump att de två böckerna släpps ungefär samtidigt.
– Det vore ju konstigt om jag och SVT var de enda som snappat upp att det finns ett ökat intresse för jakt, att vi är fler som känner att det då också behövs andra sorters böcker är ganska naturligt, säger han.
Motreaktion mot urbanisering
Till skillnad från Fredrik Lundberg har Pontus Hammarlund jakten med sig sedan barnsben. Han är visserligen uppväxt i en Stockholmsförort, men hans pappa började jaga när Pontus var liten. Samtidigt har Pontus Hammarlund fram tills nyligen framförallt jobbat som nöjesjournalist, och umgåtts med musik- och kulturintresserade storstadsbor. Att jaga ansågs i det sällskapet ganska märkligt.
– Många av mina vänner var vegetarianer dessutom, de förstod inte alls. Jag försökte förklara att jag ju är emot köttindustrin jag också. Nu har många svängt. Jag känner flera som tidigare var vegetarianer som nu tagit jägarexamen, säger han.
Men på många sätt är det ändå paradoxalt – svenskar äter knappast för lite kött. Att jaga är inget måste. Pontus Hammarlund tror att många gör stor skillnad på viltkött och kött från industrin. De menar att jakt är etiskt försvarbart. Att ta steget att jaga själv tror han också är ett slags motreaktion mot urbaniseringen. Stadsmänniskor vill ut i naturen. Och därför är det inte konstigt att människor som Per Sinding Larsen, Henrik Schyffert eller Lotta Lundgren lägger ut bilder på gevärspipor.
– Det är väl som en stilla revolt, man saknar att vara nära naturen. En del väljer att löpa, andra att fjällvandra, och vissa att jaga, säger Pontus Hammarlund.
Samtidsskildraren Martin Kellerman driver med just det här i sin senaste Rockybok. Rocky är ute och plockar svamp under älgjakten och kommer på att risken att bli skjuten nog aldrig har varit så stor, eftersom ”alla utbrända mediafejor plötsligt ska skaffa jägarlicens”. Fredrik Lundberg stämmer till viss del in i den bilden. För honom föddes tanken på att börja jaga när han precis som Rocky plockade svamp i skogen för att få lite lugn. Han hade inte alls något sug efter att skjuta på djur, och kände sig inte lockad av någon slags machokultur.
– Som många andra med stressig vardag fann jag mig själv med att oftare och oftare ta små utflykter i skogen för att plocka svamp. Det var både avkopplande och spännande. Jag tänkte att om jag blir så här glad av att hitta svamp, hur skulle det då kännas att ha en bössa i handen? Jag bestämde mig för att testa.