BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

”Splittrat men kul”

Det är alltså läge för avslut, men också för att ta avstamp mot något nytt – det avspeglar sig i konserten på Studion i morgon lördag. En del kommer att ägnas åt låtar med Isolation Years och Two white horses. I den andra delen blir det låtar från soloskivan. Fast det kommer inte att vara några stenhårda gränser, försäkrar han – det får flyta lite, och syster Lovisa kommer också att vara med.    

– På ett sätt är det splittrat, men också kul. Jag behövde tydligen få göra soloskivan för att få lite distans till det som jag har gjort förut. Jag är så avogt inställd till återföreningar och upprepanden, men det är ju mina låtar också och då kan jag väl spela några av dem.

Fördelar med att vara solo

Soloskivan som Algesten (ett släktnamn) beskriver han själv som mjuk, inte så kantig och påflugen. En förtjust recensent på Göteborgs-Posten tyckte att albumet var ett böljande och inbjudande poplandskap med tyngd i sången. Men skivan tog sina år att göra – redan 2012 dök det upp notiser i pressen om att Jakob Nyström var på väg mot solokarriär. Jakob säger att han har haft svårt att se sig själv som ”århundradets mest självklara frontman”, men att han samtidigt har saknat att få utlopp för sin egen kreativitet. Nu ser han fördelar med att vara solo.

 – Man slipper det här tragglandet som man orkade med när man var yngre. Nöta på varandra och att nöta fram något. Jag är stolt över det mesta som Isolation Years gjorde, men nu får jag bestämma själv. Samtidigt är jag mindre brydd – om någon har en bättre idé så kan vi väl göra så i stället.

Ett ord som har följt dig genom hela din karriär är vemod. Hur förhåller du dig till det?

– Jag har förlikat mig med de etiketter som jag och vi har fått – att det är ”norrländskt vemod” i musiken. Jag har ju ett uttryck som gör att jag halkar in i ett stråk av melankoli, säger Jakob och fortsätter: 

– Om man i 20-årsåldern har skägg och americana-influenser, så är det ju lite brådmoget. Nu känns det som om jag vuxit in i min egen kostym, att jag är där. Och var är då där? Bra fråga … Det är svårt att peta i sig själv, men jag har insett att det som verkligen spelar roll är sången och vad som kommer fram där. Det är väl det som är min kvalitet, tillsammans med låtskrivandet.

Jag tycker att Umeås musikscen har två huvudspår. Det ena är politisk musik. Det andra är melodisk pop, där den som spelar ofta har frikyrklig bakgrund. Du är uppvuxen i väckelserörelsen – vilken roll spelar det för dig? 

– Det spelar in. Jag kan plocka fram hundra psalmer ur rockärmen och sådant spelar roll för ens melodispråk. Nu spelar det väl ännu större roll hur mycket man har marinerats av Joni Mitchell och Bob Dylan, men det är också mentalt – jag har aldrig varit del av Umeås punkscen, även om jag spelat med hardcoreband. Jag har snarare tyckt om att retas med dem, att sjunga om sådant som är ett rött skynke, om religiositet och sådant. Det var så med Two white horses också – det skulle vara lite too much med vita kläder och käpphästar. Förmodligen brydde sig ingen, men ibland så känner jag att den världen … jag kan inte punkhederskodexen. Man ska vara nihilist och så.

Behöver inte ha ett alter ego längre

Nu i höst väntar en turné med komikern och berättaren Olof Wretling. Jakob har skrivit låtar på svenska till Olofs föreställning ”Diagnoserna i mitt liv”, om vad som anses normalt och inte. De känner varandra sedan barnsben och Jakob Nyström beskriver samarbetet som att ”gå i armkrok”.  

– Föreställningen är lite svår att etikettera, men mycket kretsar runt Olofs person. På ett plan är det väldigt allvarligt, men det är också roligt utan att vara skrattfest. Just därför funkar det ihop med min grej – hade det varit Mammas nya kille-sketcher så hade nog inte texten och min musik gift sig så bra med varandra (skratt).

Då har jag bara en fråga kvar. När du började köra solo så kallade du dig Lord Algesten. Vad hände med den flotta titeln?

– Lorden fick försvinna. Det är också en del i processen – jag behöver inte ha ett alter ego längre.