Det har skrivits att Jakob Hellman kom från ingenstans och förändrade allt. Den nördsnygga ynglingen med skotskrutiga byxor som på egensinnig popsvenska sjöng om obesvarad kärlek. Han som blev föregångare till artister som Håkan Hellström och Veronica Maggio och vars debutplatta ”... och stora havet” från 1989 utsågs till hela 1900-talets bästa skiva av Nöjesguiden.
Men mest har det skrivits om artistens försvinnande. Att det gick 30 år från genombrottet utan att debutplattan följdes upp. Att han försökte och försökte och till slut gav upp. Hur påverkas självbilden av en sådan sak?
– Det är som att jag aldrig gav upp, eller erkände det för mig själv. Jag kom aldrig till någon punkt där jag tänkte ”äh, nu gör jag något annat”. Jag tänkte att det fick vila. Det låter helt absurt, men om jag ska vara ärlig så är det nog så, säger Jakob Hellman.
Andra plattan – ett spöke
Men nu finns den. ”Äntligen borta” är Jakob Hellmans mytomspunna andra album, en skiva som glädjande nog genomsyras av en känsla av att hitta hem. Låten ”Måste vara lycklig nu” handlar om att ”stiga ur det onda som ur en dröm”. På ett annat spår sjunger Jakob Hellman ”Jag behöver inte gå vilse i natten. Tills någon vänlig själ tar tag i ratten. Jag kan börja här”. För första gången på länge verkar han vara tillfreds.
– Ja, från att ha känt mig helt utestängd och tänkt ”hur fan gör man i livet?”, kan jag nu sitta lugnt och betrakta allting. Det är som att varenda låt handlar om samma sak, konstaterar han.
Den som skriver de här låttexterna har upptäckt något om livet. Vad?
– Vissa dagar tycker man inte att livet är kul, allt är bara jättejobbigt. Men det kan faktiskt hända att man tappar bort sig i världen och att något hjälper en att hitta hem. Och det är nästan som att jag försätter mig i det tillståndet genom att sjunga låtarna. Som ett ställe att vara på, som jag hoppas att publiken också ska få vara med i.
”Aldrig legat och supit”
Det har skrivits många spaltmeter om Jakob Hellmans paus från artisteriet. Hur det inför andra skivan skar sig i låtskrivandet och inget kändes tillräckligt bra. Hur artisten spelade in halva låtar, halvhjärtade låtar och 1994 till sist gav upp för att istället ta brödjobb på fabrik och inom äldreomsorgen.
– Jag hade ingen utbildning och ville försöka fly bort från att vara artist, då blev det att jag gjorde massa jobb som jag inte var så bra på. Men äldrevården kunde jag i alla fall. Jag hade erfarenhet, även om jag nog var alldeles för petig och långsam med att städa lägenheter, tror jag att kollegor tyckte, säger han.
Sedan 2010 har han levt på musiken, på sommarspelningar, att tolka andras musik, och på så sätt ändå klarat sig. Och trots den 30-åriga väntan är han glad att hans andra skiva släpps just nu.
– Hade det varit för några år sedan hade jag sjungit den där låten i tv, men sedan dragit mig tillbaka i ett eller två år. För jag gör gärna ingenting. Jag har mycket den sidan...
Hur såg en dag ut när du gjorde ”ingenting”?
– Jag har tagit hand om mina barn, kört dem till skolan. Sedan har jag suttit och skrivit bara för mig själv. Knappt skapande, bara ältande. Det har inte känts bra. ”Hur ska jag göra med det här?”. Ensamt liksom.
Hur har du mått när du varit som värst?
– Jag har aldrig gått ner mig så att jag legat och supit eller så, för jag är ändå en ganska skötsam kille. Jag märker att jag inte kommer med någon riktigt bra förklaring. Men det är också privata saker som jag inte har lust att tänka på, själv ens...
Din fru har beskrivit hur skiva nummer två blivit ”lite av ett spöke” som levt med er. ”Personligen skiter jag i den där jävla skivan”, sa hon till DI. Anar man en viss frustration?
– Jag tror ändå att hon sa det på ett glatt sätt. Men hon har ju haft ett jättetålamod såklart. Och jag har ju pratat i så många omgångar om att göra den där skivan.
Det cirkulerade många rykten om dig under åren du var borta från scenerna. Vad är de konstigaste spekulationerna du hört?
– Folk har frågat mig om jag är schizofren. Det tycker jag är lite fräckt, att bara fråga så om en allvarlig sjukdom. Hade jag varit det och velat prata om det så hade jag väl gjort det redan? Och jag har ingen psykisk diagnos. Jag har också hört rykten om att jag var gravt alkoholiserad och narkoman, och att det var så jag träffade min fru, som är präst. Att hon räddade mig ur det. Men jag har inte ens varit lätt alkoholiserad och aldrig hållit på med droger. Det finns ingen sanning i det.
Hur känns det att komma tillbaka till musiken och kunna skapa eget igen?
– Jag visste att det skulle bli en skiva, men har nästan inte vågat säga det till mig själv. Idag fick jag hålla skivan i handen för första gången. Det känns så roligt och lätt nu.
Jakob Hellman om
… pengar:
– Under perioder har vi inte haft så stora inkomstkällor. Min fru har pluggat till präst och fått stipendium när CSN tog slut, och jag har spelat på somrarna och fått in en del pengar på det. Och jag kommer att få skitlite pension.
… låten ”Jag kan inte säga hejdå till dig” på nya plattan:
– Den är så jädra bra att ha för mig, den där låten. Dels kan den handla om en kompis jag har. Vi retar oss på varandra, men vi är ändå kompisar för evigt. Det är skönt att slå sig till ro med det. ”Jag kan inte säga hejdå till dig”. Men den kan också handla om min mamma, som lever gudskelov. Och det handlar om min fru: Om när vi haft det jobbigt och jag till slut upptäcker att jag nej – jag kan inte säga hejdå.
… vad hans genombrott 1989 tillförde svenskt poplandskap:
– När man är ung letar man ofta efter en identitet genom det man lyssnar på. Inte bara bra melodier, utan ett helt paket. Jag tror att jag var lite av en ny typ av kille som man skulle kunna bli som. Att jag var bräcklig men ändå kaxig. Henrik Berggren i Broder Daniel var också en sån typ, fast på sitt sätt. Han kunde lägga sig platt och ändå vara cool.
