Det var en grå eftermiddag i slutet av mars. Utanför vårdcentralens fönster låg blötsnön i drivor på Ringvägen och min husläkare hade just frågat hur jag mådde. Motståndet jag hittills lyckats bygga upp varje gång SSRI kommit på tal under mina tidigare besök hade nu fullständigt raserats. Jag kände mig hjälplös inför min egen smärta, så jag nickade och sa ja. Där och då blev jag en i statistiken över de 1,2 miljoner svenskar som äter antidepressiva läkemedel. 

Med jämna mellanrum seglar den upp på kultursidorna: debatten om SSRI-medicinernas vara eller inte vara. Denna gång startades den av Greta Schüldt i DN (10/1) som lyssnat på den uppmärksammade poddserien ”Experimentet: Det sista pillret” av radiojournalisten Johan Cedersjö. I poddens åtta timslånga avsnitt bjuds lyssnaren på en gedigen lektion i SSRI-läkemedlens historia och får samtidigt följa Cedersjös egen nedtrappningsresa som börjar på 100 milligram och slutar på 0.

Greta Schüldt menar att podden speglar vår tids ”fixering vid individens egna mående” och hennes slutsats efter att ha lyssnat klart är att vi borde prata mindre om psykisk ohälsa. Hon får delvis medhåll av Mikaela Blomqvist i Göteborgsposten (10/1) som själv har arbetat som psykolog i öppenvårdens psykiatri, men som istället efterfrågar en debatt om de bristande resurser och nedskärningar som präglar svensk sjukvård idag.

Göteborgspostens kulturchef Johan Hilton gör också ett inlägg i debatten som handlar om att han själv mest har haft positiva erfarenheter av att ta SSRI-medicin, men att han fattar att det inte är så för alla. 

Att debatten om antidepressiva mediciner nu åter tagit fart säger något om det tidlösa i människans ständiga grubblerier över sin existens, men framför allt belyser det tillståndet i vår senkapitalistiska samtid. I takt med de senaste årens nedmontering av svensk sjukvård, New Public Management-styrningen av välfärden, och samhällets nyliberala individfokus blir frågan om den utbredda användningen av SSRI omöjlig att ignorera, även för kulturjournalister. 

Efter flera panikångestattacker och sömnlösa nätter var jag till slut tvungen att söka hjälp

Själv har jag funderat på det som i folkmun kallas ”antidepp” i nästan hela mitt vuxna liv. Inte för att jag nödvändigtvis har velat, utan för att omständigheterna har tvingat mig till det.

Allt började när jag var drygt 20. Jag bodde sedan några år tillbaka i Argentina och befann mig i en livskris. Mitt ångestfyllda allmäntillstånd hade dessutom förvärrats av att två stora katastrofer precis inträffat; tsunamin i Thailand och diskoteksbranden på Republica Cro-Magnon i Buenos Aires. 

Efter flera panikångestattacker och sömnlösa nätter var jag till slut tvungen att söka hjälp. Jag hamnade på en elegant läkarmottagning i Villa Freud (Buenos Aires mest psykologtäta kvarter), framför mig satt en välklädd psykiatriker med tjockt bakåtkammat hår som min dåvarande kille hade tipsat om, och bredvid mig satt min mamma. 

Psykiatrikern, som också var utbildad psykoanalytiker, sa att jag förutom terapi nog också skulle behöva en låg dos antidepressiv medicin, åtminstone ett tag. Jag hade ingen tidig erfarenhet av psykofarmaka, men var desperat efter själslig smärtlindring och accepterade hans förslag. Det gick lätt att börja medicinera, jag hade inga insättningssymptom, och efter bara en månad av medicin och terapi mådde jag mycket bättre.

Ytterligare några månader senare var jag på mitt årliga Sverige-besök, det var högsommar och Årstaviken var full av soldyrkare och badkrukor. Jag kände mig psykiskt stabil, stundtals nästan lycklig, och bestämde mig därför för att sluta ta min medicin. Jag visste att det kunde vara svårt att göra utsättningen på egen hand, så jag kontaktade närmaste vårdcentral. Men de var helt oförstående inför mitt behov att få hjälp att sluta och hade varken tid eller lust att lägga resurser på det. 

Så jag slutade bara att ta tabletterna en dag, och därefter följde en vecka som jag aldrig ska glömma. Den kan beskrivas som en kemisk avgiftning i expressfart. Jag upplevde elektriska stötar i hjärnan och ansiktet, tryck över bröstet och hade en känsla av att jag stod utanför min egen kropp. Det var fruktansvärt och overkligt, och när det äntligen klingade av lovade jag mig själv att aldrig mer ta psykofarmaka.

Åren gick. Jag hade börjat i lacaniansk psykoanalys, flyttat till Rio de Janeiro, och fick en dag frågan av radioprogrammet OBS i P1 om jag ville skriva om hur DSM-5-manualen hade tagits emot i Brasilien. DSM, som funnits sedan 1952 och ges ut av det av amerikanska psykiatrikerförbundet American Psychiatric Association (APA), är en manual för diagnoser och statistisk avseende psykiska sjukdomar som används av psykiatriker i hela världen. Jag konstaterade i min OBS-text att mottagandet var som det oftast är; några var kritiska, andra var positiva. Men det som på riktigt fångade mitt intresse var att en av dem som hade lett arbetet med att ta fram DSM-5, den världskända amerikanska psykiatrikern Allen Frances, nu var öppet kritisk mot den. Han skriver i sin bok ”Saving normal” från 2013 att DSM-5 bidragit till överdiagnostisering och utbredd medikalisering av normalt mänskligt beteende, och att den diagnostiska hyperinflationen det bidragit till därför har omvandlat miljontals ”normala” människor till ”mentalpatienter”.  

Var min medicinering i själva verket avhängigt mitt kön, och vad är det hos mig och alla andra kvinnor som måste medicineras bort?

Allen Frances tar även upp korruption och oheliga allianser mellan läkare och läkemedelsbransch (det är välkänt att flera personer som jobbat med DSM-manualen även har kopplingar till psykofarmakaföretag), och lyfter fram hur ”Big Pharma” tjänar enorma summor pengar på att allt fler diagnostiseras och medicineras. Insikten om att läkemedelsindustrins vinstintressen spelar en avgörande roll i den globala psykiatrin, och att den är helt skrupelfri i både sin lobbyverksamhet och marknadsföring, gjorde mig ännu mer övertygad om att jag aldrig mer skulle ta antidepp.

Den övertygelsen räckte i många år, ända fram till den där eftermiddagen i mars för sex år sedan på vårdcentralen i Stockholm. Då fanns det inte längre plats för kritiskt, antikapitalistiskt tänkande. Jag hade en ny livskris och det enda jag ville var att slippa smärtan, ångesten och hopplösheten som hade tagit över mitt liv. Så jag gjorde som min husläkare sa och började med SSRI igen, denna gång Setralin 50 mg. Till skillnad från många andra som börjar med antidepp hade jag inga insättningssymptom och tre veckor senare kände jag för första gången på länge att livet var värt att leva. Jag fick liksom tag i ljuset inom mig igen.

När jag var inne på mitt tredje år med medicinen och mitt mående sedan länge hade stabiliserats lyfte jag försiktigt med min husläkare att jag kanske skulle prova att sätta ut den. Hon förstod inte alls varför och sa att jag gott kunde fortsätta eftersom den ju hade gett så bra effekt. Eftersom jag inte kunde argumentera mot det, hon hade ju rätt i sak, så la jag ner idén om att sluta. Men inom mig fortsatte tankarna att gnaga. Ska jag fortsätta medicinera livet ut? Aldrig mer få kontakt med mig själv utan Setralin i kroppen?

Samtidigt som grubblandet tog fart fick jag höra talas om läkaren André Marx. Han är allmänläkaren som vigt hela sitt yrkesliv åt att studera den, enligt honom, alltför lättvindiga utskrivningen av antidepressiva läkemedel och är starkt krititisk mot de biologistiska och medikaliserande perspektiv på psykiskt lidande som dominerar svensk sjukvård. Marx var en av de första i Sverige med att föra fram att det, trots över femtio år av forskning, saknas vetenskapliga belägg för idén att depression och ångest beror på kemisk obalans i hjärnan. I själva verket är detta sannolikt en förklaringsmodell som läkemedelsindustrin har hittat på för att stärka sin egna affärsidé.

När vi träffades för en intervju berättade André Marx att han hade startat Sveriges första nedtrappningsklinik för personer som vill sluta med sin antidepressiva medicin. När SSRI-preparaten kom rekommenderade läkemedelsmyndigheter runt om i världen behandlingar på 3–6 månader, men Socialstyrelsen konstaterade 2019 att 60 procent av alla svenskar som då tog antidepressiva hade gjort det i över nio år. Detta handlar enligt André Marx om att patienterna får så obehagliga abstinensreaktioner när de försöker fasa ut läkemedlen att de helt enkelt inte lyckas sluta. Han menar att människors utsättningssymptom ofta misstolkas som att de fått en ny depression och att de därför behöver börja ta medicinerna igen för att fungera normalt.

 De flesta av hans patienter på nedtrappningskliniken var kvinnor – vilket enligt Marx inte var förvånande eftersom kvinnor utgör nästan två tredjedelar av den dryga miljonen svenskar som idag står på antidepressiva läkemedel. I ålderskategorin 75 år och äldre är det ännu vanligare, där använder nästan var fjärde kvinna antidepressiva. André Marx själv kallade detta faktum kvinnoförtryck, vilket satte igång nya tankar hos mig. Var min medicinering i själva verket avhängigt mitt kön, och vad är det hos mig och alla andra kvinnor som måste medicineras bort?

Med de här frågorna i bakhuvudet fortsatte mitt utforskade av SSRI-statistiken och människorna bakom den. Jag hälsade på redaktionen på Radio Totalnormal, ett närradio-program som görs av personer med erfarenhet av psykisk ohälsa, och pratade med redaktionsmedlemmar som berättade att de inte skulle kunna leva normala liv utan sina antidepressiva.

”Men jag har fortfarande efter tio år av problem inte fått träffa en psykolog, jag får bara starkare och starkare mediciner”, sa en av dem till mig. 

Jag hängde med vänsterradikala på Malmö-plattformen Krakel som i sin studiecirkel ”Psyket i kapitalismen” diskuterade Hanna Arendts text ”Society and culture”. Deras samtal kretsade kring hur samhället påverkar vår psykiska hälsa och en av studiecirkel-deltagarna beskrev det såhär: ”Jag äter antidepressiv medicin och har i perioder varit djupt deprimerad, men egentligen beror en stor del av mitt psykiska tillstånd på att kapitalismen och min kropp inte förmår att samarbeta. Jag klarar inte av den här prestationshetsen.”  

Samma elektriska stötar i kroppen, yrsel, mardrömmar och tryck över brösten som förra gången

Jag ringde upp en kompis som jobbar som allmänläkare på en vårdcentral i en Stockholmsförort. Hon sa att läkarna ofta bara har mellan 15-20 minuter per patient för att samla information och ställa diagnos, allt enligt New Public Management-styrningen, och om patienten verkar nedstämd, ledsen eller ångestfylld så är utskrivning av SSRI därför ett snabbt och effektivt sätt att känna att man gjort något.

Ett halvår senare bestämde jag mig. Nu fick det vara nog med att medicinera en frisk kropp, att stödja en korrupt läkemedelsbransch och hålla nere kostnaderna för svensk sjukvård. Jag skulle sluta ta Setralin, vad min husläkare än sa.

Och när våren var som vackrast och Årstaskogens trädkronor sprack upp i femtio nyanser av grönt inledde jag min nedtrappning. Till skillnad från när jag slutade med SSRI första gången hade jag nu läst på och försökte minska min dosering successivt. Men det gick åt helvete ändå. Samma elektriska stötar i kroppen, yrsel, mardrömmar och tryck över brösten som förra gången. Jag kände mig som en ångestfylld zombie som liksom befann mig utanför min egen kropp. Jag mindes vad jag hade hört om abstinensbesvär vid utsättning, så jag bet ihop och fortsatte trappa ner en vecka till. Men det var outhärdligt, så jag la till slut ner. 

Nu hade jag blivit del av en annan tråkig statistik, nämligen den över alla de som försökt sluta med sin antidepp men misslyckats. Det kändes tröstlöst och absurt att jag, som aldrig varit beroende av någonting, nu var fast i SSRI-träsket för alltid.

Då mindes jag André Marxs nedtrappningsklinik, som visserligen var väldigt svår att få komma till eftersom den tog emot patienter från hela landet, men när våren blivit sommar och sommaren gått över i höst gjorde jag ändå ett försök. Till min stora förvåning och lycka fick jag en tid hos klinikens psykiatriker, en vänlig man i 65-årsåldern som hade all tid i världen att lyssna på mig.

Han ställde frågor som ingen annan hade ställt, var nyfiken på mina egna tankar om SSRI, och hade förutom sin medicinska expertis även ett samhällsperspektiv på psykiskt lidande. Han skrev ut recept på min medicin i specialdoser om 10 och 5 mg för att underlätta en långsam, gradvis nedtrappning och gjorde ett schema som jag skulle följa. Sedan började resan mot 0. 

Men så fick jag ett samtal från psykiatrikern, han lät dämpad på rösten

Jag började med att minska från 50 till 40 mg och fick inga symtom. Efter några veckor tog jag efter överläggningar med psykiatrikern nästa steg och minskade till 30 mg, även det gick smärtfritt. Men när jag skulle minska från 30 till 25 mg kom de till slut: abstinenssymptomen. Skillnaden nu var att jag hade någon att prata med om det jag upplevde, en expert både på kemiska substanser och själslig smärta som fanns vid min sida och kunde vägleda mig. Efter någon vecka avtog symptomen och jag kunde pusta ut. Jag hade nu halverat min dos på två månader och kände mig motiverad att fortsätta. Så här bra hade det aldrig gått tidigare. 

Men så fick jag ett samtal från psykiatrikern, han lät dämpad på rösten. Nedtrappningsmottagningen skulle stänga, det privata aktiebolaget Prima Vård som ägde vårdcentralen där mottagningen var inhyst menade att verksamheten inte var tillräckligt lönsam. Jag hann träffa psykiatrikern en sista gång och han önskade mig lycka till att fortsätta nedtrappningen på egen hand.

Som ett övertydligt ironiskt tecken i tiden hade den nyliberala politiska verkligheten slutligen tagit sig in i det mest intima en människa har; sitt psyke. I en vård som gått från att vara behovsstyrd till att vara marknadsstyrd, med lönsamhet och vinstintresse som ledord, finns det inga som helst incitament för att hjälpa patienter att sluta ta SSRI. Inte heller att lägga resurser på att erbjuda terapi istället för medicinering, till exempel i fall av lindring depression.

Alla vet att en läkare eller psykolog kostar mer än ett piller, och ju fler patienter vars enda behandlingsform är att äta psykofarmaka, desto större vinster för vårdbolagen och läkemedelsindustrin. Den utbredda förskrivningen av SSRI är därför en högst politisk fråga, som när den dras till sin spets till slut handlar om hur mycket en människas lidande får kosta samhället. 

Själv lyckades jag genomföra nedtrappningen och sluta helt med min medicin, mycket tack vare stöd från omgivningen och en privatpraktiserande terapeut som jag betalade ur egen ficka. 

SSRI har absolut hjälpt mig att dämpa ångest och sorg i krisiga livssituationer och trubbat av smärtsamma känslomässiga toppar och dalar. Men att jag fortsatte medicinera med psykofarmaka i flera år trots att jag mådde bra och att svensk sjukvård idag inte har en enda mottagning för alla de som vill sluta, är något jag inte riktigt kan komma över.