”Lite död runt ögonen”, som debuten heter, handlar om en pappa, Arto, och hans dotter, Bodil, som kämpar vidare med sin tillvaro efter att mamman dör i en överdos.
David Ärlemalm kan i detalj beskriva händelsen som avgjorde att ”Lite död runt ögonen” blev till.
– Jag kom gående mot förskolan här på Swedenborgsgatan och såg på lite avstånd en man i min ålder på andra sidan trottoaren. Missbrukarutseende, lite schavig. Vid hans sida travade en liten sex–sjuåring med ryggsäcken på ryggen. Kanske var de också på väg till en förskola. Dessa sekunder jag såg honom startade en nyfikenhet. Jag ville berätta en historia om en sån pappa.
Benhård disciplin
Vi pratar om vad som kännetecknar litteratur. Hur man skapar fiktion. Och vad som ger skrivlust. Framförallt om disciplinens ofrånkomliga måste. Att ha barn när man skriver om barn. Det är utmaning. Men också en stor fördel enas vi om. David Ärlemalm har fyra, varav två är bonusbarn. Det var när minstingen Stig kom för tre år sedan som skrivandet tog fart på allvar. Trots att Stig var ett kolikbarn.
Han beskriver att skrivarsessionerna blev som en vila, eller snarare morot. Disciplin hade varit ett okänt begrepp i hans värld.
– Jag visste att när han somnade hade jag en och en halv timme på mig. Visst var det lockande att gå och lägga sig en stund. Samtidigt tänkte jag att om jag ska skriva måste det bli nu.
Det imponerar och smärtar att läsa om sexåriga Bodil. Hennes sätt att kontrollera världen. Hur hon sörjer sin mamma som dött i överdos. Hur hon försvarar sin luggslitna pappa som folk tittar på.
– Att skriva om barn hade jag nog inte klarat om jag inte haft egna. Man måste leva med dem för att förstå hur de funderar.
David Ärlemalm är en nykomling i författarvärlden sina 45 år till trots, men han vet vad han vill säga och hur det ska paketeras. Och han fick nästan som han ville.
– Jag ville ha ett öppet slut. Jag vill inte att man ska känna att man vet hur det går. Men förlaget tyckte jag behövde utveckla slutet lite, så det blev några sidor till.
Festade och läste
Det är inte svårt att tänka sig David Ärlemalm även i sin andra yrkesroll, som vårdare. Hur han ser människan framför sig, hans nyfikenhet kring våra bevekelsegrunder. Och han känner sin på flera sätt totalt misslyckade huvudperson väl.
– Arto är en sån som vill väl, men alltid hamnar i problem. Han dras som en magnet till fel situationer. Ibland har det ödesdigra följder. Men jag ville skriva om en vingklippt hjälte med tillfällig anställning i ett skolkök. En person utan några direkta förutsättningar till ett bra liv.
Själv hade David Ärlemalm en relativt trygg uppväxt i Upplands Väsby. Han flyttade med mamma och syskon in till Hornstull som 14–15 åring. Började snart inse att livet var en fest och festade hårt i femton år. Men inte bara det. Han läste också. Oavbrutet. Även avancerad litteratur på engelska. Och då talar vi om en kille som gick ut grundskolan utan betyg som skulle räcka att ens komma in på kockutbildningen.
Hans yrkesliv har sen dess rört sig kring restaurangbranschen, städning och vården. Och vid vården har han stannat och arbetar idag som arbetsledare på ett gruppboende i Hägersten.
– Fast jag är fortfarande på golvet och jobbar med de boende. Jag älskar mitt jobb, att arbeta med människor. Även om det låter som en klyscha.
Går ner i arbetstid
Den lilla hyreslyan vid Nytorget är numera utbytt mot villa i Stuvsta med barn och fru. Annars verkar han sällsamt ointresserad av karriär och att ”bli något”. Han som under många år mest levt för dagen ser nu en ny fas i sitt liv.
– Jag har fått den här chansen. Jag har fått förskott på nästa roman. Från årsskiftet går jag ner i arbetstid för att kunna skriva. Det här är min karriär. Även om jag aldrig blir rik, så är jag väldigt glad.
