Fröken Julie behöver inte dö

Det var under Strindbergåret 2012 som Eva Ström läste om ”Fröken Julie” och tanken om att ge henne ett annat öde började ta form.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141

– Den har fantastiska roller och fantastiskt språk. Men slutet! Ska hon behöva dö? Begå självmord för att hon har haft en kärleksnatt? Kan man spela det här idag? Jag kände bara nej, nej, nej. Vi har diskussioner om hedersmord och balkongflickor. Det här är ju precis samma sak. Jag kände att jag ville göra någonting. Det här är ju en fiktiv person som aldrig har funnits, så det är ju en ganska konstig tanke egentligen. Men pjäsen slutar ju faktiskt med att Jean räcker rakkniven till Julie, sedan går ridån ner.

Ja, jag hade faktiskt inte tänkt på att slutet ju är öppet. Jag har alltid tänkt att hon faktiskt dör i slutet.

– Det är ju den tolkning man ska göra, det är ju Strindbergs intention. Men det finns faktiskt en liten öppning, att det kan gå på ett annat sätt. Och där började jag fantisera, hur skulle det gå om hon överlevde? Det här var på 1800-talet. Hur skulle en kvinna klara sig, och så vidare. Men jag hade en stark känsla att jag ville rädda henne. Och jag ville rädda henne till ett bra liv. Jag ville inte rädda henne till misär och elände. Min bok är något så förbjudet som en bok med en happy end. Jag kan ju avslöja att det kommer att gå bra för henne.

Du lyfter också ut henne från den här slutna miljön på godset.

– Ja, ut i världen, ut, ut! Jag kände att det var mycket anledningen till hennes kärleksnatt med Jean, hon var så instängd i sin roll och sin klass. Jag ville förse henne med en kraft, att hon skulle klara av ett liv på egna villkor. Det har kvinnor visat genom historien att de klarar mer än manssamhället har trott.

Vad tycker du om Strindbergs kvinnoporträtt i Fröken Julie?

– Strindberg är en genial författare. Hans språk. Jag har alltid älskat Strindberg och gör det fortfarande. Det här är också en kärleksförklaring till Strindberg. Att han kan skriva en sådan roll som blir så levande för mig att jag måste brottas med den. Han kanske skulle blivit rasande om han levde, men kanske hade han blivit road. Han var ju något av en rebell, och min Julie är också det. Det är hon redan i Strindbergs pjäs. Det är ju inte vem som helst som har ett förhållande med sin betjänt. Hon är ovanlig och speciell redan från början.

Är det mer än hyllning än en polemik?

– Det är båda delarna. Det är en hyllning i form av väldig polemik. Strindberg var färgad av sin tid, men jag polemiserar också mot vår tid. Fröken Julie spelas överallt, men jag hör aldrig någon säga att pjäsen är absurd. Han fick kritik redan på sin tid, att det var väldigt magstarkt att behöva ta livet av sig. Pjäsen spelas väldigt oreflekterat, tycker jag.