Hans föräldrar är kurder och bodde i Iran. Deras vägar korsades första gången in­direkt, när hon konspirerade i det hus där han torterades i en kammare under jorden.

Pappan är en mjuk man som fängslas för sina oppositionella åsikter. Mamman är en intellektuellt begåvad kvinna som tackar nej till ett stipendium som hade kunnat leda till en doktorsexamen i USA, för att istället delta i frigörelsekampen i sitt hemland.

–De var båda köns­otypiska för den miljö de kom ifrån, han som en mjuk man som revolterade mot den traditionella mansrollen. Hon som en tuff kvinna, säger Zanyar Adami.

Ur barnets perspektiv

I boken skildrar Zanyar Adami sitt liv, sett ur barnets perspektiv. Hans föräldrar anslöt sig till den kurdiska gerillakampen och i det liv de levde fanns inte plats för några barn, och särskilt inte för ett med en kronisk och livshotande sjukdom.

Zanyar Adami lämnades som dibarn i sina morföräldrars vård. Där ammades han av sin mormor, liggande sida vid sida med sin jämngamla morbror. Hans mormor, analfabet och elvabarnsmor, tog motvilligt mot sin äldsta dotters förstfödde. Morfar, som hade sitt eget sätt att prioritera bland barnen där han månade mest om de som hade blå ögon, tog sig an Zanyar som sin särskilda skyddsling.

Hela familjen levde under hot, då flera ur den stora syskonskaran hade anslutit sig till den kurdiska gerillarörelsen, och de tvingades alla fly över gränsen till Irak. Den lilla pojken Zanyar med sin livshotande sjukdom måste skyddas mot både kriget och de skador som är ofarliga för ett vanligt barn.

Traumatisk avresa

Zanyar var fem år när han kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Han var märkt av sin sjukdom och det var hans behov av vård som fick föräldrarna att skicka iväg honom.

Avresan blev traumatisk då först morfar och sedan mamma lämnade över honom till främmande människor, utan att med ett ord förklara vad det var som skulle ske.

– Min pappa hade försökt förbereda mig något utan att egentligen säga något, genom att prata positivt om Sverige. Men det var allt, säger han.

Föräldrarna, som kom efter ett år senare, kände han knappt. När de kom var de dessutom båda traumatiserade av kriget och i pappans fall också av en fängelsevistelse med tortyr och ett år i isoleringscell. Till det kom sorgen och längtan efter den dotter de inte fick med sig.

– Jag gjorde allt jag kunde för att få oss att fungera som en familj, men det blev ändå inte bra, säger Zanyar Adami, som hade längtat hela livet efter att få bo med sina föräldrar.

”Kom som en sorts befrielse”

I Sverige har Zanyar Adami skapat sig ett liv som kulturarbetare. Han startade tidningen Gringo, gör film och reser runt som föredragshållare. På väggen ovanför skrivbordet i hans kontor på Liljeholmen i Stockholm hänger det inramade diplomet som visar att han belönats med Stora journalistpriset.

Han har berättat delar av sin uppväxt i radioprogrammet Sommar och i dokumentärfilmen ”Gerillasonen”, där han tillsammans med sin pappa blickar bakåt.  Ur minnena som växte sig allt starkare växte ”Glaspojken” fram.

– Mitt berättande började med filmen, som jag gjorde när jag skulle bli pappa för första gången. Jag hade trängt undan det mesta, men kände att jag för mitt barns skull behövde ta tag i min historia. Det var mycket som kom fram då, som fick mig att vilja fortsätta min berättelse, säger han.

Zanyar Adami skrev vidare om sin uppväxt, utan att ha för avsikt att låta texten läsas av fler. Hans fjärde barn och andra dotter blev den som med sin ankomst fick honom att bestämma sig för att också ge ut berättelsen som bok.

– Jag ville göra något av det stigma som plågat både mig och min familj, säger han.

Du skriver utlämnande om dina närmast ­anhöriga, och det är inte alltid smickrande saker. Har de fått läsa?

– Mina föräldrar har läst och utan deras välsignelse hade jag inte gett ut den. När jag skrev var jag mån om att skildra dem som människor, med både goda och dåliga sidor.

Hur reagerade de på din berättelse?

– Min pappa har sagt att den kom som en sorts befrielse. Genom att lyfta fram mina föräldrars stora trauma, att de lämnade bort både mig och min syster, och sätta ord på det de aldrig kunde prata om tyckte pappa att jag hade tagit skamkänslan från honom. Det var en lättnad.

Ditt förlag presenterar boken som en roman men också som en självbiografisk skildring. Vad ser du själv den som?

– Allt som händer i boken har också hänt i verkligheten. Men jag har inte skrivit den i biografisk form och tar också med sådant som jag inte själv kan minnas men som jag fått berättat för mig. Men allt är sant. Jag har bara ändrat namn på en del personer.

Det var blödarsjukan som gjorde att Zanyar Adami skickades till ett främmande land och det var på grund av den som han inte fick leka fritt med andra barn. I kortfilmen ”Hjälmen” som har premiär i december berättar han om hur det är att vara barn med en sjukdom som gör att man utestängs från mycket.

Alla hans egna barn är friska, men yngsta dottern bär på anlaget.

Hur kändes det att få det beskedet?

– Jag är hoppfull. Den dag hon får barn så finns det ett botemedel, det är jag övertygad om. De har redan kommit långt med försök med genterapi, säger han.

Zanyar Adami om…

... att vara ensamkommande ­flyktingbarn?

– Det var som att landa på en annan planet. Jag var verkligen helt ensam, på en plats där allt är nytt och jag inte kunde språket och inte kände någon.

... saknaden efter morfar?

– Han var den jag kände mig närmast och som var som min pappa tills jag var fem år. Han dog i vintras, 94 år gammal, i sviterna efter covid-19. Jag var mitt uppe i skrivandet då. Han finns med mig och jag är glad att han fick veta att boken var på väg.

... beslutet att ge ut sin ­självbiografiska berättelse?

– Det är en svensk samtidshistoria som behöver skildras. Hundratusentals i Sverige idag delar den här typen av erfarenheter med mig, men få har förutsättningar att själva skriva om det.

... debattklimatet i dagens Sverige?

– Jag var barn under 90-talet när det var hårt, men det är idag hårt på ett annat och mer normaliserat sätt. Det kan gå riktigt illa här om vi inte reagerar och agerar i tid. Boken är mitt sätt att bidra.